Publicerad: 2004-05-20Meister Eckehart

Judefrågan i Italien - historiskt och idag

Hej Jonathan,

Vi är mycket intresserade av att ställa frågor angående politiken i dagens Italien och om Berlusconis världsåskådning. Det kan dock vara på sin plats att vi först utvecklar grunden för vår kritik för att förtydliga vad vi kritiserar.

Marxistiska grupper har gjort det till hävd att kritisera Berlusconis kontroll av massmedian. Något bättre initierade vet vi att Berlusconi har en mycket stark massmedial ställning, men också att han långtifrån kontrollerar eller ens dominerar den italienska massmedian. Vår kritik av Berlusconi har troligen mer med hans praktiska politik att göra än vad som är fallet med flesta övriga kritiker.

Som nationalsocialister är vi motståndare till demokratisk parlamentarism, samtidigt som Berlusconi tvivelsutan är för den samma. Vårt motstånd i denna fråga riktar sig inte mot yttrandefrihet eller åsiktsfrihet, utan mot ett irrationellt och fördärvbringande politiskt system, vars instabilitet den italienska historien själv bär vittnesbörd om. Mussolini påpekade träffande att den demokratiska parlamentarismen i praktiken fungerar som en stat där flera inbördes stridande tyranner försöker styra. Här återfinns således en ideologisk skiljaktighet.

Nationalsocialismen är främst en evolutionär ideologi, som till skillnad från andra ideologier inte sätter materialism och ekonomiska teorier i första rummet. Dock följer härav vissa inskränkningar av hur ett acceptabelt ekonomiskt system kan se ut. Vi förespråkar en klasslös folkgemenskap, i diametral motsatts till marxisternas klassegoism, och en för nationen självständig ekonomi utan möjlighet för främmande folk att få ett dominerande inflytande över marknaden eller olika näringar. Idealt vore en ekonomisk autarki, men våra nationella naturtillgångar tarvar internationell handel. Berlusconi å sin sida har en betydligt mer liberal syn på den ekonomiska politiken, varför han förespråkar en ekonomi helt styrd av den global marknaden vilket öppnar upp landet för oönskade maktkoncentrationer och främmande magnater och investerare.

Allt i Berlusconis politik är därmed inte fördömligt. Hans reform av pensionspolitiken exempelvis var sannerligen behövlig. Men, i grundläggande frågor förligger en konflikt. Vi skall inte avgöra den italienska inrikespolitiken, men principiellt stödjer vi en italiensk politik som sätter italienska intressen främst, en politik som sätter det italienska folkets långsiktiga väl i första rummet.

Den kanske främsta bevekelsegrunden för vår kritik är emellertid det judiska inflytandet över Italien och över Berlusconis politik. Jag skall försöka sammanfatta det judiska inflytandet i det unga Italien för att förtydliga den historiska realiteten i denna makt, för att därefter reflektera över den rådande situationen.

Historiskt har judar funnits på den italienska halvön sedan romarrikets dagar. Judiska slavhandlare brukade följa med de romerska legionerna för att köpa besegrade folk. Överallt i de romerska storstäderna fanns judiska köpmän, judar som krävde att få uppehålla sig överallt i det romerska riket, samtidigt som de krävde ett judiskt Israel. Judar tjänstgjorde som rådgivare till romerska kejsare och kejsar Neros judiska hustru Poppea bidrog enligt historiker som Edward Gibbon, troligen mycket riktigt, till att branden i Rom skylldes på de kristna sedan judar först utpekats som de skyldiga.

Långt senare stärkte tillskottet på judar från Spanien och Portugal i slutet på 1400-talet det judiska inflytandet över ekonomin i renässansens Italien. Förbud för kristna och muslimer att idka handel med varandra hade gjort judarna till dominanter i Medelhavshandeln. Framväxten av icke-judiska handelsresande i Genua och Venedig ändrade dock det judiska inflytandet till att koncentreras över den italienska inrikesekonomin. Påvliga lättnader av restriktionerna på judarnas bankväsende vid samma tid gynnade denna utveckling, till många prästers förfäran. Detta förhållande höll i stort i sig under årens lopp trots flera kyrkliga restriktioner mot det judiska inflytandet.

Dessa restriktioner utgjorde en nagel i ögat på judarna, varför det är föga förvånande att judar hade ett mycket stort inflytande över Risorgimento, kampen för de italienska staternas enande under 1800-talet. Proportionerligt deltog en större andel judar än italienare i denna kamp, och judar återfanns
i stort antal överallt i kadrerna hos revolutionsledarna Camillo Cavour, Giuseppe Mazzini och Giuseppe Garibaldi, flera av dem på ledande positioner.

Juden Isaac Artum var Cavours främste rådgivare och sekreterare, och juden Giacomo Dina var redaktör för Cavours tidning Opinione. Juden Ernesto Nathan, som sedermera blev Roms borgmästare (1907-1913), var på motsvarande vis redaktör för Mazzinis La Roma del Popolo, och i Mazzinis kortlivade republik i Toscana 1849 var tre judar med i den konstituerande församlingen. Cavours kampanj finansierades till yttermera visso i stor utsträckning av den judiska banken Todros i Turin, medan Mazzini främsta finansiärer var bankerna Rothschild, Bendi, och Tedesco, samtliga judiska.

Av allt att döma var den judiska delaktigheten inte avgörande för revolutionen i sig, så som den var exempelvis för revolutionerna vid skapandet av kommunismens Ryssland eller Ungern, men den judiska delaktigheten var avgörande för utvecklingen och utformningen av revolutionen och det unitära Italien. Judar utformade en betydande del av propagandan och stod för en betydande del av finansieringen av de revolutionärer som bäst företrädde judiska intressen.

Den primära anledningen för Italiens judar att deltaga i revolutionen torde inte vara enigheten i sig, utan önskan om ett förverkligande av det antiklerikala och antipåvliga budskap de själva spred. För judarna fanns det intresse av att annullera flera bullor som begränsade deras inverkan på det
italienska samhället, bullor som ursprungligen upprättats till skydd för det italienska folket mot just denna inverkan. Det fanns med andra ord ett tydligt etnocentriskt motiv för judar att agera mot den rådande ordningen för att gynna och avancera sina egna intressen i motsats till Kyrkans, vilket också var precis vad som inträffade.

Judar var aktiva i att underblåsa kritiken mot påven sedan han vägrat gå ut i krig mot Österrike-Ungern 1848, något som fick starkt stöd hos den italienska befolkningen. Samma år revs murarna till ghettot i Rom i revolutionens namn. Pius IX tvångsadoption av den judiske pojken Edgardo Mortara användes också flitigt i propagandan för att minska Kyrkans anseende och för att få den att framstå som obarmhärtig och intolerant. Det fanns ett intresse både bland italienare och judar att upphäva påvens makt, men för judarna fanns det därutöver ett intresse av en italiensk stat där judar inte ålades några restriktioner, ett Italien inte bara för italienare utan ett Italien också för judar.

I den strävan var de judiska revolutionärerna också mycket framgångsrika. Den redan befintliga judiska överrepresentationen inom den ekonomiska sfären stärktes och spreds även till politiken. 1894 fanns det 15 judar i deputeradekammaren. 1902 var sex av de 350 senatorerna judar och 1920 hade
den siffran ökat till 19. En av de judiska senatorerna 1902 var Giuseppe Ottolenghi som 1888 blev den förste juden att utses till italiensk general. 1902-03 tjänstgjorde han dessutom som Europas förste judiske krigsminister. Under Första världskriget tjänstgjorde hela 50 judiska generaler i den italienska armén, ett prov på det ökade judiska inflytandet över militären.

Juden Giorgio Sidney Sonnino utsågs 1876 till finansminister. 1878 grundade han den först ekonomiska och sedan politiska tidningen La Rassegna Settimanale. I två omgångar, 1906 och 1910-11, tjänstgjorde han senare som Italiens förste judiske premiärminister, och under Första världskriget
innehavde han rollen som utrikesminister. 1911 efterträddes Sonnino som premiärminister av juden Luigi Luzzati. Värt att notera då är att det år 1911 endast fanns 44.000 judar i Italien, motsvarande 0,12% av befolkningen.

Också fascismen var starkt präglad av judar, och liksom under Risorgimento återfanns judar på motsvarande sätt på alla nivåer inom det fascistiska partiet. Det fanns förvisso också många judar som motsatte sig fascismen. Juden Ludovico Mortara, ordföranden för Italiens högsta domstol, avgick exempelvis i protest vid Mussolinis makttillträde, men som en judisk kommentator uttryckte det, så fanns det i princip ingen judisk familj i Italien där åtminstone inte en familjemedlem var fascist. Som mest var över 10.000 av Italiens 44.000 judar medlemmar i fascistpartiet.

Det fanns många skäl för judar att stödja den fascistiska rörelsen. För det första måste det konstateras att fascismen snarast var pro-judisk och sannerligen inte antisemitisk. Raslagarna 1938, som begränsade det judiska inflytandet över Italien, var endast ett uttryck för Mussolinis opportunism
och ett politiskt drag till vilket han var nödgad efter alliansen med Tyskland. Ett fascistiskt Italien var ett Italien också för judar, där judar kunde ha oinskränkt makt och leva öppet som judar. Mycket av den anledningen gav överrabbinen Angelo Sacerdoti fascismen sitt öppna stöd och ansåg ideologin stämma väl överens med judiska värderingar. De flesta judar tillhörde dessutom den italienska över- och medelklassen, varför de skadades ekonomiskt av de många strejkerna i landet, samtidigt som judar hade mycket att vinna på en minskad brottslighet, vars höga frekvens drabbade dem precis som italienarna. Samt, även om fascisterna talade om kristna värderingar så var de en kraft mot de konservativa katolikerna, vilken i egenskap av sin latenta "antisemitism" var den grupp judarna fruktade mest.

Av de 119 grundarna av fascistpartiet var fem judar: Cesare Goldmann, Piero Jacchia, Riccardo Luzzatti, Eucardio Momigliano, och Enrico Rocca. Av dem som deltog i marschen mot Rom i oktober 1922 var 230 judar, och av de 37 "fascistiska martyrerna" som dog var tre judar: Gino Bolaffi, Bruno Mondolfo, och Duilio Sinigaglia. Augusto Turati, fascistpartiets förste generalsekreterare var jude, och tre av de 15 personer som tog fram den nya fascistiska konstitutionen var judar, däribland Gino Avia.

I den fascistiska regeringen hade ett flertal judar framskjutna positioner. Alberto Liuzzi var ledare inom den fascistiska milisen, liksom Maurizio Rava som dessutom var viceguvernör för Lybien och guvernör för Somalia. Giacomo Cepilli, var högste chef för fascisterna i symboliskt viktiga Trieste, Renzo Ravenna hade motsvarande roll i Ferrara och Dante Almansi var vice polischef över hela det fascistiska Italien. Juden Aldo Finzi var en av Mussolinis närmaste rådgivare och innehavde ämbetet som biträdande inrikesminister, medan juden Guido Jung tjänstgjorde som finansminister 1932-1935. Så sent som 10 mars 1934 utsågs tio judar till det italienska parlamentet.

Juden Carlo Foa var chefredaktör för fascistpartiets tidning och judinnan Margherita Sarfatti var redaktör för en månatlig tidskrift som fascisterna gav ut. Sarfatti var dessutom en av Mussolinis två judiska älskarinnor. Den andra var Angelica Balabanoff (Balabanova), som senare deltog i Ryska revolutionen och agerade sekreterare i den 3:e Internationalen.

I det fascistiska Italien var judar också kraftigt överrepresenterade inom utbildningsväsendet. En undersökning visade att 8% av universitetsprofessorerna 1930 var judar, som då endast utgjorde 0,1% av befolkningen. En av dem var Giorgio del Vecchio, en framträdande veteran i fascistpartiet och rektor för Roms Universitet.

Ett relativt okänt faktum är fascismens och Mussolinis starka kopplingar till sionismen, den etnocentriska judiska nationalismen. I de fascistiska publikationerna dök sionistiska artiklar upp regelbundet och Mussolini inledde ett öppet och aktivt samarbete med den radikale sionistledaren
Vladimir Ze'ev Jabotinsky och hans rörelse Betar. Betar släppte en italienskspråkig tidning, L'Idea Sionistica, och sjöng ofta Giovinezza, den fascistiska nationalsången, vid sina sammankomster. Vid inledningen och avslutningen av sina sammankomster började Betar använda den fascistiska hälsningen, med en armrörelse som renderar fängelsestraff i dagens Sverige. 1934 fick Jabotinsky till och med tillstånd av Mussolini att träna upp en judisk marinkår vid den italienska basen Civitavecchia, norr om Rom. Frågan är om någon statsman vid den tiden gav sionismen ett lika starkt stöd.

Fram till 1938 var den italienska fascismen bra för judarna, judar gav rörelsen starkt stöd och var kraftigt överrepresenterade i det fascistiska styret. Judarna var helt emanciperade och behöll sina framskjutna positioner inom de ekonomiska och akademiska sfärerna. Strävan efter en etnocentrisk
judisk nation fick stöd av fascisterna, och det ansågs heller inte vara någon motsättning att judar kämpade för upprättandet av en utpräglat judisk stat samtidigt som de krävde fullständig egalitet i Italien. Den fascistiska perioden var i stort en förlängning av det ökande judiska inflytandet i Italien som tagit fart i samband med Risorgimento ett knappt sekel tidigare.

Förutom den direkt politiska makten har judar traditionellt haft ett disproportionerligt stort inflytande över massmedian i Italien. Claudio Treves, som Mussolini körde bort från redaktörsposten för socialisternas huvudorgan Avanti, var exempelvis jude och ledare för socialisterna i Italien; ytterligare historiska exempel har angivits ovan.

I dagsläget är det en av marxisternas favoritsysselsättningar att beklaga Berlusconis inflytande över massmedia i Italien, vilket är något ironiskt då de aldrig annars beklagar det betydligt större inflytande judar har över massmedia världen över. Samtidigt som Berlusconi förvisso har ett mycket stort inflytande över den italienska massmedian så finns det tre massmediala potentater i Italien förutom den statsägda televisionen: Berlusconi och hans Fininvest, Carlo De Benedetti och hans L'Espresso, samt familjen Agnelli och deras RCS Rizzoli.

I Italien finns fyra ledande tidningar. Familjen Berlusconi äger en av dem, Il Giornale, och familjen Agnelli äger två, La Stampa och Corriere della Sera. Den fjärde, La Reppublica, ägs av Carlo De Benedetti, en jude som förutom sitt massmediala imperium äger en ansenlig del av elektronikjätten Olivetti. Genom koncernen L'Espresso är De Benedetti välsignad med 17 lokala tidningar, fler tidskrifter, tre radiostationer och TV-kanalen DeeJay, en italiensk motsvarighet till MTV.

De Benedetti har tidigare gjort sig känd för omfattande ekonomiska oegentligheter i samband med kollapsen av Banco Ambrosiano på 1980-talet.

Familjen Agnelli, Italiens kanske mest kända familj, är i sig inte judisk, men har ett mycket nära förhållande med judar. Förutom sitt massmediala imperium äger familjen konglomeratet FIAT, mest känt för sina bilar med samma namn, och fotbollslaget Juventus. Utöver La Stampa och Corriere della
Sera äger familjen Agnelli ett stort antal bokförlag, tidskrifter och reklambyråer.

Familjens överhuvud var länge Giovanni Agnelli, men när han avled i januari 2003 ärvdes makten av John Elkann, son till Giovannis dotter Margherita Agnelli och den franskfödde judiske författaren och journalisten Alain Elkann. Familjen Agnellis nya överhuvud är med andra ord en halvjude som inte längre bär familjens namn.

För den statsägda televisionen var länge juden Gad Lerner nyhetschef på RAI 1 innan han avgick år 2001 i samband med en pedofilskandal, han arbetat dock kvar i företaget. På RAI 2 är juden Clemente Mimun nyhetschef. Juden Paolo Mieli, tidigare chefredaktör för Corriere della Sera, utsågs 2002 till ordförande för hela RAI, ett beslut som kritiserades häftigt varpå han avgick efter några månader.

Idag lever 30-35.000 judar i Italien vilka utgör blott 0,05% av befolkningen. Denna låga andel vittnar om förekomsten av en markant judisk överrepresentation inom den italienska massmedian. Märk väl att detta konstaterande inte föreslår en konspiration utan endast fastställer ett faktum. Judar har en hög generell intelligens och en aggressivitet som bland annat tager sig uttryck i en uppåtsträvande social mobilitet. Det är dock otillräckligt för att förklara den judiska överrepresentationen, som trots nämnda faktorer likväl är statistiskt enorm om hänsyn tas endast till dessa parametrar.

Judar verkar ha en psykologisk adaption som attraherar dem till massmedia, vilket förmodligen är prov på samma fenomen som attraherar judar till all slags maktpositioner i de värdländer i vilka de uppehåller sig. Historiskt har judar alltid sökt sig till inflytelserika positioner i dylika länder och ofta format koalitioner med den styrande eliten i dessa länder för att främja gemensamma intressen på majoritetens bekostnad. Denna strategi är i sanning rationell och sannerligen framgångsrik. Genom att söka sig till maktpositioner har judar i minoritet möjlighet att påverka omgivningen till sin fördel trots sitt relativa fåtal. Judar uppfattar ofta den icke-judiska världen som fientlig, varför det är naturligt om judar vill kunna framföra sin syn på samhället och sätta sin prägel på det för att på så sätt, trots sin minoritetsställning, kunna känna sig hemmastadda. Det implicerar också att judar attraheras till bland annat massmedia, åtminstone partiellt, för att främja judiska intressen, vilket då fungerar som en kompletterande förklaringsmodell till den existerande judiska överrepresentationen inom makteliterna. Att kunna påverka opinionen genom massmediala kanaler, där exempelvis all kritik av judar kan framhävas som någonting förkastligt, är tvivelsutan en betydande maktfaktor som kan gynna kollektiva judiska intressen. Ett judiskt inflytande över massmedian fungerar också indirekt då potentiella antisemiter därmed kan förvägras inflytande.

Det judiska inflytandet fungerar indirekt även på andra plan. Genom sitt inflytande över kulturen och den politiska debatten har judar etablerat vissa sinnesstämningar och politiskt korrekta imperativ som i sin essens sätter judiska intressen över andra folks intressen. Folks instinktiva olust att diskutera såväl existensen som konsekvenserna av judiskt inflytande över icke-judiska nationer är ett exempel på detta inflytande. Ett annat analogt exempel är många människors tendens att värna och vurma för judenheten, där de utan egentlig sakkunskap eller saklighet tager parti för pro-judiska intressen, även då dessa intressen är diametralt motsatta de principer dessa personer i övrigt säger sig omhulda. Ett av de mest eklatanta exemplen är de personer som motsätter sig kampen för etablerandet av etniska nationer i Västeuropa, men samtidigt försvarar Israel och sionismen, den judiska etnocentriska nationalstaten och underliggande nationalismen.

Flera av dessa personer är politiker, vilket leder oss till dagens Italien och dagens politiska etablissemang. Den italienske försvarsministern Antonio Martino beskrev rättvisande vid ett möte med den amerikanska judenhetens ledare att Silvio Berlusconis regering är "den mest pro-israeliska
regeringen någonsin i Italiens historia". Martino är själv ett prov på detta i egenskap av vice ordförande för den sionistiska organisationen Italiens Israelvänner.

Berlusconi har under hela sin regeringstid uppvisat en stark undfallenhet och servilitet för judiska intressen, även då det handlar om judar som är starkt kritiska till Berlusconi som person. Exempel på detta är judar så som Amos Luzzatto, Riccardo Pacifici och Leone Paserman, som Berlusconi träffat av hjärtans lust, ehuru det endast handlat om att be om förlåtelse för uttalanden som inte ansetts pro-judiska.

Troligen inget land i EU är lika pro-israeliskt som Berlusconis Italien, något som gjorde sig bemärkt under det italienska EU-ordförandeskapet. Inte i något EU-land talar lika många ledande politiker sig varma för ett israeliskt medlemskap i unionen. Vid ett möte med den Judiska Världskongressen konstaterade Berlusconi att "vi ser på Israel som en europeisk nation i allt väsentligt: kulturellt, ekonomiskt och politiskt". Vid senare tillfälle har han lagt till att "i framtiden måste Europa inkludera Israel". Han fick också beröm av många judiska organisationer då han besökte Israel och Ariel Sharon, men vägrade träffa Yasser Arafat. Berlusconi är dock långtifrån ensam i sin pro-israeliska retorik. Senatens ordförande Marcello Pera, Nationella Alliansens partiledare Gianfranco Fini och Demokratiska Partiets partiledare Piero Fassino är exempel på andra framstående politiker med en minst lika pro-israelisk hållning.

Också Giuliano Ferrara, redaktören för Berlusconis Il Foglio, har profilerat sig som en stark anhängare av Israel och har förespråkat införandet av en pro-israelisk högtidsdag i Italien.

Förutom de pro-israeliska ställningstagandena är många politiker i Italien entusiastiska fördömare av "antisemitismen". När den Milanobaserade affärsmannen och ordföranden för den Judiska Europakongressen Jacob Benatoff samtalade med Berlusconi följde snart, den 5 december 2003, ett gemensamt fördömande av EU:s ledare av "antisemitismen", vilket var något av ett preludium till det kommande seminariet om "antisemitism" i Bryssel.

Flera initiativ för en mer pro-judisk hållning har också antagits de senaste åren. Det senaste exemplet är tre nya bifallna motioner som skall bekämpa "antisemitismen". En av dessa motioner innebär mer pro-judisk indoktrinering i landets skolor. Här kan vi börja analysera mönstret i den pro-judiska
politiken i dagens Italien, en politik som sätter judiska intressen framför de italienska. Italiens ungdomar skall nämligen enligt motionens praktiska tillämpning inte lära sig mer om judar ur ett italienskt eller objektivt perspektiv, utan ur ett judiskt perspektiv där judar är ständigt oskyldiga offer för "antisemitiska" icke-judar.

Den italienska ungdomen förväntas inte lära sig om den historiska judiska överrepresentationen inom politiken, ekonomin och massmedian i Italien; de förväntas inte lära sig om konsekvenserna av det judiska bankväsendet för många vanliga italienare under medeltiden; de förväntas inte lära sig om den
judiska kritiken mot den traditionella italienska kulturen och kristenheten; de förväntas inte lära sig något om Simon från Trent. Det handlar med andra ord om en subjektiv historiebeskrivning ur ett judiskt perspektiv som endast gynnar judiska intressen, och sannerligen inte italienska intressen.

Samma principer återspeglas i flera andra hållningar i dagens italienska politik. Italien giver exempelvis inte sitt öppna stöd till några icke-judiska folk i Europa som kämpar för upprättandet av etniskt baserade stater, inklusive en stat för italienare, men stödjer däremot Israel och judiska sionister runtom i världen. Slutledningen kan inte bli annan än att Italien under Berlusconi för en politik som är mer pro-judisk än vad den är pro-italiensk eller pro-europeisk i avgörande frågor.

Detta exemplifieras också av den etnocentriska judiska organisationen ADL:s utnämning och prisande av Berlusconi som årets utmärkande statsman år 2003. ADL är en starkt etnocentrisk organisation med en tydlig dubbelmoral vad gäller judar och icke-judar, och organisationen självt har begått kriminella handlingar vid ett flertal tillfällen samtidigt som man prisat judiska brottslingar om dessa haft ett engagemang för judiska intressen; Moe Dalitz är kanske det mest utmärkande exemplet. Mot bakgrund av ADL:s starka engagemang för att gynna judiska intressen kan utnämningen av Berlusconi inte tolkas som annat än att han i sin politik gynnat judiska intressen. Och varför förundras över det, det är precis den slutsats som måste dras vid analys av den förda och ovan redovisade politiken.

Relaterat

Frågor till Forza Italia