Publicerad: 2003-11-26den-svenske.com

Ett reportage om afrikansk kultur

Den förhärskande ideologin i dagens Sverige håller begreppet "mångkultur" högt. Med sin fundamentalistiska retorik hävdar den politiska korrekthetens apostlar att mångkultur är "berikande", utan att närmare gå in på vad denna "berikning" innebär eller gestaltar sig. Den principiella tesen tycks emellertid vara att förvärvad kunskap och insikt om andra kulturer skapar en bättre kunskap och insikt rent generellt om världen och oss själva, samt att det ger möjlighet till ett idéutbyte som även kan förbättra vår egen kultur.

Resonemanget kanske låter rimligt, men hur i praktiken existensen av fler främmande kulturer inom svenskarnas livsrum skulle leda till detta är det hittills ingen som kunnat förklara. Merparten människor har inte lärt sig mer om främmande kulturer än vad de annars skulle gjort sedan mångkulturens implementering i det svenska samhället, och istället för den kulturella blomstring som skulle följa har tvärtom vår kultur urartat. Det finns heller ingenting som förklarar varför kunskapen och insikten om dessa främmande kulturer måste förvärvas inom svenskt livsrum, istället för på de platser där dessa kulturer uppstått och verkar. Nej, tvärtom tenderar mångkulturen att leda till en kulturell dränering där de olika kulturerna måste kompromissa och göra avkall på sin sanna form vilket även stagnerar dess möjlighet för vidare utveckling, alternativt leder de motstridiga kulturella inslagen till konflikt.

"Vi måste förstå att alla är olika" försvarar sig mångkulturens apostlar, men de glömmer att vi även måste acceptera konsekvenserna av dessa olikheter. Tesen att mångkultur är "berikande" medför att all kultur oavsett hur den är beskaffad skall anses som en tillgång för Sverige, men därtill dessutom måste existera inom det svenska livsrummet för att denna "berikning" skall kunna manifesteras. Givetvis finns det mycket att lära av och om andra kulturer, men deras existens inom svenskarnas livsrum hotar vår egen andliga odling och möjligheten för oss att fritt vidareutveckla en framtid som gynnar våra intressen, vilket på sikt hotar hela vår existens, inte som individer, utan som en organisk enhet.

För att informera om andra kulturer publicerar vi nedan delar av en artikel ur det senaste numret av den ansedda tidningen National Georgaphic som beskriver negroid kultur i de västafrikanska staterna Togo och Benin. Vi får i artikeln följa med journalisten Peter Standring till den typiska togolesiska byn Zooti och där bekanta oss närmare med hur den negroida kulturen sett ut i tusentals år och ser ut än idag där den inte överväldigats av västerländska kulturdrag. Huruvida Sverige blir ett bättre land om denna kultur börjar praktiseras även här lämnar vi åt läsaren att bedöma.

När den långa, smala remsan av röd jord upphör framträder en ansamling lerhus med halmtak. Det är Zooti. Liksom många av de byar vi besökte hade Zooti ingen elektricitet, inga telefonledningar, inget rinnande vatten. Folket här odlar sin egen frukt och sina egna grönsaker, hämtar vatten från en gemensam brunn och föder upp sin egen boskap. Barnen som springer ut för att möta oss ser friska och glada ut och trängs runtomkring oss med en blandning av spänning och skräck. De börjar skrika när de får syn på vår stora videokamera. Det är inte varje dag de har så märkliga besök.

Jag introduceras för en lokal invånare som heter Sowada Atto. Han är inte säker på exakt hur gammal han är, men uppskattar att han är runt 45. Han har två fruar och sju barn. Det är inte lätt att livnära dem alla, berättar han för mig. Så Sowada har två arbeten, ett på fälten som en jordbrukare och ett i byn som murare. Pengarna han tjänare på att bygga hus och laga murar hjälper honom att köpa säd och hyra in jordbruksarbetare. Medan han tar itu med livets dagliga mödor finnar han tröst och styrka i sin religion och dess traditioner.

"När jag har ett behov", säger Sowada, "uttrycker jag det för gudarna och gudarna kommer att hjälpa mig, i synnerhet då jag har stora problem. Jag åkallar gudarna och de besvarar mina böner".

I den här byn åkallas gudarna och böner bedjes under särskilda ceremonier. Den här dagen sitter ett halvdussin män i skuggan av ett kraftigt träd och slår entusiastiskt på sina trummor, för att locka dit deras voodoogud Koku. En folksamling samlas snabbt i en cirkel omkring dem i spänd förväntan på den nalkande gudomliga händelsen. Vi tränger oss förbi barnen och skaffar "förstaradsplatser".

Det oavbrutna trummande intensifieras, och plötsligt, en efter en, hoppar männen upp, skriker och snurrar runt bortom kontroll. Jag ser att Sowada är en av dem. De har kollektivt blivit besatta av Kokus ande och, medan de är i trance, kommer de förkroppsliga hans styrka och mod.

"Då de tas i besittning av guden", förklarar [antropologen] Wade Davis, "är det inte längre mänskliga. De är guden. Det är inte magiskt, det är väldigt äkta. Det visar på trons makt!"

Negress i trance blir "besatt" av andar. Ett berikande
inslag om det även förekom oftare i Sverige enligt
mångkulturens apostlar

Med vida ögon och svett som dryper dansar krigarna och skriker snavandes in i folkmassan och bugar ned för byns äldste. Nere på knä betygar de också sin vördnad för Koku, representerad av en knotig trästycke placerat i smutsen. Männen håller i märkliga knivar av metall och håller upp dem så alla kan se dem.
Sedan, som på en dold signal, börjar krigarna dra sina vapen över sina armar. Blod strömmar från deras sår. Det är otroligt, men jag får veta att det är avsett att visa styrkan i deras tro och deras gudoms makt.

Koku garanterar männen skydd i strid och osårbarhet i slag. När Zootis män begav sig ut i krig skulle de inte vara rädda. Även om de skulle skadas så skulle de inte känna någon smärta. Åtminstone är det vad jag blir tillsagd. Hursomhelst så är det inte lite upprörande att se dessa män medvetet skära i sig själva, och spilla sitt eget blod. Men som voodoo självt är det en uråldrig tradition, utförd av dessa fol i hundratals om inte tusentals år.

Några timmar senare möter jag Sowada igen, som åter är lugn och vänlig och uppenbarligen inte värre däran till följd av hans självåsamkade misshandel. Jag försöker att inte stirra på raderna av djupa ärr som löper upp och ned för hans armar. Han försöker förklara.

"Ritualerna och min tro räddar mig från de onda andarna och skyddar mig", säger Sowada, "och om jag kommer få ett långt liv så är det tack vare min voodoogud".