En av de två senaste årens mest dominanta händelser har varit det så kallade "kriget mot terrorismen" som utlystes efter attentaten den 11 september 2001 då fyra amerikanska flygplan kapades, varav två flögs rakt in i World Trade Center och ett tredje kraschades i det amerikanska försvarshögkvarteret Pentagon. Kriget utfärdades i USA:s namn av landets vice försvarsminister Paul Wolfowitz, som senare kommit att bli en avgörande ideolog för hur detta krig skall föras och mot vem. Ideologin i sig baseras inte främst på en orsaksanalys - varför angreps USA - utan en taktik där "nationer skall avslutas", som Wolfowitz uttryckte sig, och terrorismen besegras.
Något bemödande med att definiera vad begreppet "terrorism" egentligen innebär har heller inte legat högt på dagordningen, men vad kriget åsyftar till är desto enklare att definiera, nämligen ett krig mot Israels fiender och för israeliska intressen. Detta påstående är kontroversiellt i mångas öron, men eklatant för den som objektivt granskar de verkliga förhållandena. Terrorism i ordets verkliga mening äger rum på en mängd ställen världen över, men vad som främst uppmärksammas i massmediala och andra sammanhang är den muslimska terrorismen, i synnerhet den som är vänd mot Israel och mot USA i form av en israelisk eller snarare judisk vasallstat. Det är också mot denna form av terrorism som udden riktar sig i "kriget mot terrorismen", inte mot terrorism som en universell fakticitet.
En av Wolfowitz viktigaste doktriner som färgat detta krig är den så kallade "förebyggande doktrinen" som rättfärdigar krig mot en potentiell fiende, tanken att anfall är bästa försvar driven till sin spets. Det var denna doktrin som låg till grund för kriget mot Irak, och som kommer ligga till grund för en mängd andra krig i Mellanösternregionen i framtiden. Det finns inte anledning att tro annat än att Wolfowitz är uppriktig i sin logik med den "förebyggande doktrinen", frågan är bara vilken nations potentiella fiende hans intention varit att slå ut. Irak har under en längre tid ansetts utgöra ett hot mot Israel, men skulle omöjligen kunna utgöra ett reellt hot mot USA, och trots det vansinne som tillskrivits Saddam Hussein torde det finnas få som verkligen tror att han någonsin haft för avsikt att rikta eller understödja ett angrepp mot USA, åtminstone före kriget mot Irak.
Det finns heller inga bevis eller ens indikationer som pekar i den riktningen, så vad som skulle ligga till grund för en sådan analys är höljt i dunkel. De ursprungliga påståendena om Iraks massförstörelsevapen, om de vore sanna, pekade heller inte riktningen mot att Saddam Hussein hade för avsikt att använda dem mot USA, men eventuellt mot Israel. Samtidigt, om USA skulle oroa sig för krig i Mellanöstern så finns det andra nationer som i betydligt större utsträckning var potentiella oroshärdar än Irak. Påståendet att Irak skulle utgjort ett hot mot USA saknar helt enkelt förankring i verkligheten, varför den verkliga krigsorsaken måste sökas på annat håll. Självklart fattar människor ständigt beslut på verklighetsfrämmande grunder, men i fallet med Irak så är avsaknaden av underlag så påfallande att det vore orimligt att inte antaga existensen av något annat motiv bakom de lögner som spridits för rättfärdigandet av det krig Wolfowitz var arkitekt av.
Marxister har gärna framfört tesen om olja och kapitalvinning som motiv, men det är ett motiv som haltar betänkligt. Kostnaderna för USA till följd av Irakkriget är enorma och om än amerikanska företag fått förtur för en mängd kontrakt i samband med återuppbyggnaden av Irak har utsugningen av oljan inte skett på det vis marxisterna fruktade, eller i vissa fall rent av hoppades på. Det mest avgörande faktum som förbises vid framhärdandet av oljeargumentet är emellertid att de som låg bakom kriget i dominerande utsträckning inte hade med oljeindustrin att göra. Nej, majoriteten av dem som låg bakom kriget mot Irak är liksom Paul Wolfowitz judar med ett starkt sionistiskt engagemang och en stark judisk identifikation.
Den israeliska tidningen Ha'aretz förklarade i april i år att:
"Under de senaste åren har en ny tro uppstått i [Washington]: tron på ett krig mot Irak. Denna brinnande tro spreds av en liten grupp på 25-30 neokonservativa, varav nästan alla är judar, nästan alla intellektuella (en partiell lista: Richard Perle, Paul Wolfowitz, Douglas Feith, William Kristol, Eliot Abrams, Charles Krauthammer), personer som är inbördes vänner och odlar bekantskap med varandra och är övertygade om att politiska idéer är historiens drivande kraft".
I samma artikel hävdar den inflytelserike judiske New York Times kolumnisten Thomas Friedman att:
"Jag skulle kunna ge dig namnet på 25 personer (alla vilka för tillfället befinner sig inom radien av fem kvarter härifrån) som, om du förpassat dem till en öde ö för ett och ett halvt år sedan, så skulle Irakkriget aldrig ha ägt rum".
Det tål påpekas att Friedman aldrig pekat ut dessa 25 personer, varav nästan alla är judar, för den amerikanska allmänheten. Det relevanta är emellertid riktigheten i vad han konstaterar: Irakkriget var resultatet av en liten grupp människors ideologiska formgivning och inflytande, och nästan samtliga dessa personer är etniskt medvetna judar utan anknytning till oljeindustrin, men väl inflytelserika medlemmar i den neokonservativa rörelsen, som i sin tur inte kan beskrivas som någonting annat än en intellektuell judisk rörelse.
Paul Wolfowitz är tveklöst en av de mest inflytelserika av dessa judar, i synnerhet genom sin position som vice försvarsminister i Bushadministrationen, något som judar världen över är väl medvetna om. Tidigare i år utsågs Wolfowitz exempelvis till årets man av den israeliska tidningen Jerusalem Post, en titel som tilldelas så väl judar som icke-judar. I motiveringen står följande att läsa:
"Tveklöst: Detta var Paul Wolfowitz år. Den 15 september 2001 vid ett möte på Camp David rådde han president George W. Bush att strunta i Kabul och rikta in USA:s vapen mot Bagdad. I mars 2003 fick han sin önskan igenom. Samtidigt blev Wolfowitz den mest inflytelserike vice försvarsministern någonsin i USA - kan du ens nämna någon som tidigare innehaft den posten? Och han är med på slutlistan över dem som kan efterträda Colin Powell som utrikesminister.
Inte för att enbart detta kvalificerar Wolfowitz som Jerusalem Posts Årets Man. Kriget i Irak hade flera upphovsmän: Donald Rumsfeld, Dick Cheney, Tony Blair, George Bush. Wolfowitz kan ha varit en tidig och högljudd förespråkare, men han hurrade från andra raden.
Vad som är odiskutabelt är att Wolfowitz är den huvudsaklige författaren av den förebyggande doktrinen, vilken utformade kriget i Irak och som, när det kommer till kritan, kommer underbygga USA:s aktioner mot andra skurkstater.
Detta är mer anmärkningsvärt än vad du först kan tro. Efter 11 september uppfattade många intuitivt att det var meningslöst att hindra eller avskräcka en fiende för vilken självmord var ett acceptabelt val. Skillnaden med Wolfowitz var att han talat om detta åtminstone sedan 1992.
Skillnaden med Wolfowitz är även att hans hökaktiga böjelse för försvar (the Economist kallade honom en gång för administrationens "flygödla") kombineras med en anmärkningsvärd optimism kring framtidsutsikterna för demokrati i Mellanöstern. Då president Bush säger att "USA kommer inte tillåta världens mest farliga regimer hota oss med världen mest destruktiva vapen" så är det Wolfowitz som talar. När presidenten efterfrågar "en ny arabisk koncession som kämpar för interna reformer, större politisk delaktighet, ekonomisk öppenhet och frihandel" så är även det Wolfowitz som talar".
Jerusalem Post är långtifrån den enda judiska tidning som understrukit Wolfowitz framträdande och avgörande roll inom Bushadministrationen. I förrförra veckan publicerade exempelvis den mycket inflytelserika New York-baserade judiska tidningen The Forward sin Topp 50-lista över USA:s mest inflytelserika judar. På första plats hamnade föga förvånande Wolfowitz med motiveringen:
"Den vice försvarsministern, Paul Wolfowitz, är troligen den mest omtalade personen i Bushadministrationen, och av goda skäl: Han är den primära arkitekten till det viktigaste amerikanska utrikespolitiska initiativet den senaste generationen: planen att invadera Irak och etablera en demokrati i hjärtat på den arabiska världen. Samtidigt som han lyckades förverkliga sin kamp att röja Saddam Hussein ur vägen fick Wolfowitz, 58, även en förstahandssmak på dess stökiga efterdyningar då raketer slog ned i hans hotell under en vistelse i Bagdad förra månaden. De kommande månaderna kommer ta itu med huruvida Pentagontjänstemannen kommer gå till historien som mannen ansvarig för USA:s andra Vietnamkrig eller författaren av 2000-talets Marshallplan".
I torsdags kommenterades och kompletterades listan med följande utläggning:
"Vår årliga Forward 50-lista, publicerad förra veckan, verkar alltid höja en mängd ögonbryn, främst över vilka som inte platsade. Vi försöker lista de 50 personer vi anser mest inflytelserika i formgivningen av den amerikanska judenhetens vardagliga liv, antingen genom deras roller inom samfundet eller genom allmänna aktiviteter som främjar judiska värderingar. Det kvistiga är att definiera dessa judiska värderingar. Vi drar en relativt bred linje. Kärnpunkten är att kandidaterna måste anse sitt eget handlande som ett uttryck för sin judiska identitet eller värderingar. Att endast vara jude och känd är inte nog."
Att Wolfowitz mot bakgrund av detta anses vara USA:s främste jude, den som främst "främjar judiska värderingar" och därmed "måste anse sitt eget handlande som ett uttryck för sin judiska identitet eller värderingar" är minst sagt avslöjande. Å andra sidan är det ingen nyhet. Det är ett konstaterande nationalsocialistiska och andra objektiva analytiker gjort för länge sedan. Vikten är heller inte att kunna stödja detta med citat från mer "erkända" källor. Det relevanta är att ledande judiska medier kommer fram till exakt samma slutsats som nationalsocialister gör, men att denna slutsats i regel aldrig sprids i vanliga massmedier eller då alternativet avfärdas som "konspirationsteorier". Den inställningen kräver ett synsätt som dömer ut även den ledande judiska median som "konspirationsteoretisk", ett prekärt faktum som företrädesvis undviks av judenhetens apologetiker.
Det faktum att judar i allt väsentligt låg bakom kriget mot Irak rent ideologiskt, precis som det bredare "kriget mot terrorismen", är heller ingenting att förvånas över. I praktiken är "kriget mot terrorismen" ingenting annat än ett krig mot judenhetens internationella fiender runtom i världen, så varför skulle judar inte stötta och verka för detta krig? Att judar vill främja etnocentriska intressen är knappast häpnadsväckande, tvärtom vore det förvånande om de inte agerade för sitt eget folks väl, något judar gjort genom årtusenden varför de är en av de mest framgångsrika raser denna värld skådat.
Vikten av insikten om att judar ligger bakom kriget mot Irak kan knappast överskattas, förty i detta faktum blottläggs realiten av ett oerhört judiskt inflytande i vår värld, en makt som behärskar vilken utrikespolitik som förs av "världens enda superstat". Det är en makt som nyttjas för att gynna judiska etnocentriska intressen, men med en mängd andra folks liv och resurser som insats. Ett krig som därför i allt väsentligt återspeglar Andra världskriget, vars efterdyningar efterlämnade ett Europa i ruiner, inte endast i arkitektonisk mening utan kulturellt, moraliskt, ideologiskt och nationalistiskt. Det var en seger för judiska intressen mot Europas etniska och kulturella homogenitet, precis som kriget mot Irak nu är ett främjande av judiska intressen mot en uppfattad fiende, ett krig som lämnar övriga aktörer i ruin.
I detta ses även en av de viktigaste dragen i den judiska strategin i samband med utformningen av intellektuella rörelser, nämligen oavsett om det är kampen mot kapitalet eller nationalsocialismen eller könsklyftorna eller terrorismen, så är det drivande inte dessa fenomen i sig utan kampen för judiska intressen. Det föregående är blott medel, de judiska intressena är målet. Självklart finns det en inbördes judiska kamp, det råder ingen enighet om vilken taktik som är bäst, om det är långsiktiga eller kortsiktiga mål som skall uppnås, och under årens lopp förändras förutsättningarna som gör olika taktiker gynnsamma i varierande utformning. Ibland uppnås heller inte det avsedda målet, men det relevanta är insikten om vad avsikten ursprungligen varit för att förstå motivationen till olika ageranden, inte nödvändigtvis vad resultatet slutligen blir.
När så Paul Wolfowitz främjar sina judiska värderingar genom sitt agerande för kriget mot Irak främjar han primärt etnocentriska judiska intressen. Kostnaden i liv, ekonomiska resurser och ökade motsättningar är ännu oöverskådlig, men om Wolfowitz får sin vilja fram är det knappast judar som kommer få stå för detta ehuru kriget i sig i allt väsentligt är ett judisk krig mot Irak. Jesuiterna hävdas ofta felaktigt haft mottot "ändamålet helgar medlen", men det är däremot inte felaktigt att hävda att detta motto ofta anammats av judar genom tiderna i den evolutionära kampen mot icke-judar, en kamp som i sin selektering av de mest anpassningsbara ofta kan tyckas cynisk, men därför inte är desto mindre reell.
Världshistorien och evolutionen formgivs av intressekonflikter , det är en insikt vi måste komma till liksom vi åter måste börja främja våra egna intressen. Judar främjar idag sina intressen på vår bekostnad, så för att undvika manövreras ut över förintelsen brant krävs ett nytänkande och en så väl ideologisk som andlig omdaning av vårt folk. Vi måste inse att livet är kamp, så kämpa var och en som inser detta. Vår framtid hänger på hörsamningen av denna ärbara anmodan.
| Relaterat |
Paul Wolfowitz - Årets man Sions roll i Irakkriget Israeliskt svek och amerikansk nesa - attacken mot USS Liberty Världsjudendomen förklarar krig USA:s ockupation av Irak
Två synagogor sprängda i Istanbul
Israel fortsätter hetsa mot Syrien
Antisemiter är vi allihopa
USA ger ytterligare 500 miljoner till Israel Ansedd tidning talar ut om Israels förkunskaper om attentaten den 11 september 2001
Amerikansk helikopter nedskjuten i Irak
59% av européerna inom EU anser Israel vara det främsta hotet mot världsfreden
Idag Irak - imorgon Syrien Good morning Vietnam! Premiärminister Mahathir Mohamad står fast vid sina ord: "Judar kontrollerar världen" Fortsatt motstånd i Irak amerikansk stridsmoral på bottennivå
"Judar kontrollerar världen via ombud"
Iran ger vika för sionistiska påtryckningar

För femte året i rad arrangerade NSF–Östergötland en minnesdag över Gustav II Adolf som stupade i slaget vid Lützen den 6 november 1632. Detta är en traditionell åminnelsedag som uppmärksammas av nationalister, och en utmärkt dag för att ta del av Sveriges rika kulturarv.
Motståndsrapporter från ett urval av de aktiviteter som våra aktivister utför.