Publicerad: 2003-11-22Henrik Garfvé

Israeliskt svek och amerikansk nesa - attacken mot USS Liberty

Torpedhålet syns tydligt i skrovet
på USS Liberty, samt flera hål
efter kulor och rakter.

Den israeliska attacken mot det amerikanska fartyget USS Liberty är något det talas tyst om i den förljugna tid av sionistisk hegemoni vi nu lever i. Faktum är att detta svekfulla illdåd, i skuggan av det spektakulära israeliska sexdagarskriget, antagligen är ett helt okänt kapitel, både för amerikaner och européer i allmänhet. Häromveckan framlades emellertid nya uppgifter, som kastade nytt ljus över en av de större skamfläckarna i den judeoamerikanska historieskrivningen.

USS Libertys öde är en skakande historia som exponerar den ovedersägliga realiteten att varken Israel eller USA drar sig för att offra amerikanska liv för sionismen och judenheten. I en tid då en efter en av Israels fiender i Mellanöstern störtas med amerikanska maktmedel, blir Liberty-incidenten en värdefull läxa i de snedvridna maktförhållanden som råder i världens nu enda supermakt. Att judenhetens apologeter länge önskat dra ett streck över denna sionistiska oförrätt, som kostade ett trettiotal amerikaner livet, är ingen tillfällighet.

En oväntad attack på ett försvarslöst skepp

Ett israeliskt spaningsflygplan
cirkulerar runt USS Liberty, före
angreppet.

USS Liberty var ett av den amerikanska marinens underrättelsefartyg, med uppgift att avlyssna främmande radiokommunikation. Fartyget befann sig sommaren 1967 på internationellt vatten, strax utanför den egyptiska medelhavskusten, där den israeliska armén nyligen ryckt fram under sexdagarskrigets inledningsfas. På morgonen den 8:e juni dök plötsligt israeliska stridsflygplan upp på himlen och började cirkulera över USS Liberty. De inkommande israeliska planen flög så lågt att deras ansikten var synliga för en del besättningsmän, som entusiastiskt vinkade åt sina förmenta allierade. Bestörtningen blev följaktligen enorm när det stod klart att israelernas avsikter var långtifrån vänligt sinnade.

De israeliska stridsflygplanen anföll det värnlösa och långsamma USS Liberty med automatkanoner, raketer och napalm. Gång efter gång genomfördes de dödliga attackrundorna tills ammunitionen var slut och israelerna tvingades återvända. Trots att USS Liberty vid det här laget, som någon bedömare uttryckte det, såg ut som en flytande schweizerost, höll hon sig kvar ovan ytan. Dess väl synliga, och för kommunikation nödvändiga, radiotorn hade emellertid utgjort anfallarnas första mål. Dessförinnan hade de israeliska angriparna begagnat sig av störsignaler, varför besättningen inte kunde underrätta omvärlden om den oförutsedda attacken. Utöver denna radioisolering rasade ett flertal bränder, orsakade av napalm, på däck.

En israelisk torpedbåt sedd från
USS Liberty

Medan besättningen desperat kämpade för att komma tillrätta med en synnerligen prekär situation, dök plötsligt tre israeliska torpedbåtar upp vid krigsskådeplatsen och återupptog anfallet. Israelerna försökte nu sänka USS Liberty medelst torpedering. Något som näst intill också lyckades; en torped rev upp ett stort hål i fartygets skrov precis under vattenlinjen. Torpedbåtarnas avsikt var uppenbar; inga överlevande skulle lämnas. Detta demonstrerades med frapperande grymhet då samma torpedbåtar även angrep ett antal utsatta livbåtar. I dessa befann sig ett större antal svårt sårade amerikaner, som USS Libertys besättning förtvivlat försökte rädda. Att angripa dessa försvarslösa farkoster är inte bara ett praktexempel på de anfallande israelernas inhumanitet, än viktigare påvisar angreppet ett reellt krigsbrott; det är givetvis helt oförenligt med internationell rätt att angripa livräddningsfarkoster. Israel har dock aldrig prövats för detta krigsbrott.

En till synes hopplös situation till trots, lyckades till sist den modiga besättningen få iväg ett radionödrop, med hjälp av reservutrustning som riggats precis innan torpedträffen. Fartygets nödsignal undgick lyckligtvis israelernas elektroniska störningsförsök och uppfattades av den 6:e amerikanska flottan, vars hangarfartyg skickade stridsflygplan till bistånd. Budskapet om israelernas insidiösa anfall mot ett försvarslöst underrättelsefartyg hade emellertid nått den politiska maktens högborg i Washington, liksom israelerna, via radioavlysning, förstått att deras anfallsplaner upptäckts och därmed gått om intet. Attacken avbröts och en ursäkt framfördes omedelbart. USS Liberty hade misstagits för ett egyptiskt fartyg, hette det från israeliskt håll. Även USA:s dåvarande president Lyndon B Johnson skred snabbt till verket. Med lismande tjänstvillighet och feg foglighet beordrade han att flygförstärkningarna, som brådskade till sina landsmäns undsättning, skulle återkallas med omedelbar verkan.

Israelernas hårt åtgångna mål för anfallet hade överlevt attacken och bogserades senare till Malta. Där noterades det att fartyget räknade över 800 hål, tillfogade av projektiler av varierande storlek. Anfallet mot USS Liberty renderade sammanlagt 34 stupade och 172 sårade amerikanska besättningsmän. De israeliska styrkorna led inga förluster.

Misstag eller falskspel?

När nyheten om USS Libertys öde läckte ut till en konfunderad omvärld, misstänktes spontant egyptiska kombattanter (till följd av det kontinuerliga ekonomiska och politiska stöd som Israel erhållit från amerikanerna och som givetvis ogillades av Egypten). Tongångarna var hårda i USA tills det framkom att Israel låg bakom dådet. En diametralt motsatt ståndpunkt, i ödmjukhetens tecken, anammades då ögonblickligen. Den israeliska aggressionen hävdades vara ett beklagligt facit av ett lika tragiskt missöde. Denna dubiösa inställning var alltså inte enbart reserverad åt förgrundsgestalter för den israeliska staten. Även USA:s främsta ledare, i form av självaste presidenten, förfäktade, som visat, denna ståndpunkt från första stund.

Att israelerna försökte bortförklara Liberty-incidenten är föga förvånande. Ytterst anmärkningsvärt är emellertid att den drabbade partens högsta ledning var mer än villig att acceptera den angripande partens halvmesyr till ursäkt, samtidigt som man var ohågade att ens överväga möjligheten att det skulle ha kunnat föreligga ett faktiskt motiv av något slag. Faktum var att det redan från början hopade sig en rad frågetecken kring anfallet, centrerade kring frågan huruvida det verkligen var möjligt att missta USS Liberty för ett egyptiskt fartyg. En rad förbryllande omständigheter, i samband med anfallet, bestrider nämligen israelernas förmenta faute:

För det första vajade en amerikansk flagga väl synlig på USS Libertys däck. När de israeliska piloternas syfte blev uppenbart för besättningen ersattes dessutom denna flagga med den största modell som fanns att tillgå ombord. Inte heller denna hade någon inverkan, vare sig på piloterna eller besättningarna på de efterföljande torpedbåtarna.
För det andra hade USS Liberty stora och väl iakttagbara internationella identifikationsnummer på skrovet. Även dessa ignorerades av de anfallande israelerna, som enkelt och snabbt hade kunnat verifiera målets nationstillhörighet.
För det tredje genomfördes anfallet på dagtid under de bästa av väderleksförhållanden. Sikten var med andra ord utmärkt, både för stridsflygarna och torpedbåtsbesättningarna. Enligt vittnesmål var, som tidigare nämnt, israelerna därtill mycket närgångna, både innan och under själva anfallet, som i sig alltså inte genomfördes från någon avsevärd distans.
För det fjärde nyttjade, som tidigare nämnt, israelerna störsignaler. Dessa sändes ut på just de fem frekvenser som amerikanerna kontinuerligt brukade. I kombination med det faktum att egypterna använde sig av andra frekvenser framstår det som ganska besynnerligt att påstå att anfallsmålets nationstillhörighet förväxlats. Tvärtom torde israelerna i allra högsta grad ha varit medvetna om vilka de angrep.

Utöver ovanstående argument, kan också tilläggas att de överlevande, som besuttit kurage nog att tala ut om det inträffade, har mötts av häftiga anklagelser om antisemitism. Detta upplevde inte minst James M. Ennes, tjänstgörande officer på USS Liberty vid tidpunkten för anfallet, som författade en bok om det inträffade med titeln "Assault on the Liberty; The True Story of the Israeli Attack on an American Intelligence Ship". Denna ignorerade sionisternas lumpna försök till historierevisionism, vilket givetvis inte sågs med blida ögon av judiskinfluerad massmedia. Herr Ennes, och dennes sanningsenliga redogörelse för anfallet mot Liberty, klandrades i vanlig ordning för "antisemitism" - ett symptomatiskt beteende som verkar uppkomma närhelst tvivelaktiga ageranden från judenhetens sida tangeras i den offentliga debatten.

Nya uppgifter uppdagas

Som visat var alltså den officiella israeliska versionen, som rekordsnabbt och okritiskt anammats av USA, redan från start föga vattentät och för bara några veckor sedan började den läcka som ett såll. Detta efter att ny fakta blivit tillgängliga för allmänheten.

De nya uppgifterna kommer från Ward Boston, pensionerad kommendör och tillika jurist i den amerikanska flottan. Tillsammans med en amiral, vid namn Isaac Kidd, ledde kommendör Boston den klandervärda utredning som följde i kölvattnen av Liberty-incidenten. Processens korta avhandling och det faktum att man exempelvis inte förhörde en enda israel, vittnar om hur oseriöst utgångsläget var. Här är det emellertid viktigt att poängtera att besluten om de bristfälliga ramar, inom vilka utredningen skulle bedrivas, härstammade från högre ort och inte från vare sig Amiral Kidd eller kommendör Boston. Tvärtom är det den senare som nu trätt fram och avlossat förödande kritik mot Liberty-utredningen och den ytterst ansvariga Johnson-administrationen. Dessa välgrundade anklagelser spär onekligen på misstankarna om en åt omvärlden medvetet fabricerad lögn. Enligt kommendör Boston tvingades nämligen dennes högre rankade kollega, den numera framlidne amiral Kidd, av dåvarande president Lyndon B Johnson och försvarsminister Robert McNamara till konklusionen att den israeliska attacken hade varit ett misstag. Detta trots att dittills insamlade bevis pekade på det konträra, vilket också kommendör Boston klarlägger i ett nyligen publicerat affidavit:

"Både amiral Kidd och jag ansåg med säkerhet att den här attacken, som dödade 34 amerikanska flottister och sårade 172 andra, var ett medvetet försök att sänka ett amerikanskt skepp och mörda hela dess besättning."

"Jag såg flaggan, som synbart hade identifierat skeppet som amerikanskt, genomborrad med kulhål, och hörde vittnesmål som klargjorde att israelerna inte hade för avsikt att lämna några överlevande. Israelerna attackerade inte bara skeppet med napalm, kanoneld och raketer, israeliska torpedbåtar besköt även tre livbåtar, sjösatta för att rädda de svårast sårade, med maskingevärseld en ren krigsförbrytelse."
(http://tinyurl.com/v2ta förf. övers )

En av anledningarna till kommendör Bostons framträdande är, enligt honom själv i ovannämnda affidavit, de tilltagande ambitionerna, senast i bokform av bl.a. Jay Christol, att avfärda Liberty-attacken som ett misstag. Kommendör Boston anklagar denne Christol, och andra israeliska propagandister, för att medvetet förvränga fakta och presentera en felaktig bild av Liberty-utredarnas uppfattningar.

Ytterligare en amerikansk marinofficer som länge ställt sig kritisk till den officiella, och tillika pro-sionistiska, förklaringen är den pensionerade amiralen Thomas Moorer. Han deltog häromsistens i en presskonferens som anordnats i anslutning till de nyligen framkomna uppgifterna om USS Liberty. "Varför i hela friden skulle vår regering sätta Israels intressen framför våra egna?", undrade den f.d. amiralen enligt nyhetskanalen CBS. Frågan är givetvis intressant då den officiella och storsvulstiga retoriken från ledande amerikanska potentater brukar göra gällande att amerikanska liv minsann skall skyddas till varje pris. Svaret på amiral Moorers fråga får emellertid dröja en stund.

Sionistiska motiv

Med all relevant fakta på bordet, torde få seriösa bedömare kunna hävda att den israeliska attacken mot USS Liberty var ett "tragiskt misstag". Redan 1967 borde misstänksamheten ha varit stor och efter den senaste utvecklingen bör det inte råda några som helst tvivel om anfallets natur. Israel angrep det amerikanska spaningsfartyget med berått mod, hysandes intentionen att sänka henne och alla hennes besättningsmän. Mirakulöst nog lyckades det inte och ett av judestaten Israels mest förrädiska tilltag demaskerades för eftervärlden.

När Israels skuld i dådet utretts, blir därför klargörandet av motivet ett naturligt följdsteg. Som påpekats i inledningen, rasade vid tidpunkten för Liberty-incidenten det dramatiska, israeliska aggressionskrig som senare blev känt som Sexdagarskriget. Israel hade gått i krig med Egypten, Syrien och Jordanien, med ambitionen att utöka sitt territorium på dessa arabländers bekostnad. Betraktas anfallet mot USS Liberty utifrån detta perspektiv framträder en allt tydligare motivbild.

Det är inte svårt att föreställa sig vad som hade skett om USS Liberty hade gått till botten och Egypten, Israels främsta fiende i Sexdagarskriget, blivit föreställd som den angripande parten (vilket de flesta bedömare, som sagt, spontant förmodade var fallet när de första uppgifterna om anfallet gick ut i etern). Till vilken grad Israel hade befrämjats av ovannämnda fartygs undergång blir en spekulation i kontrafaktiskt historia, men att judestaten hade gynnats är ställt bortom rimligt tvivel. Incidenten hade onekligen sått split mellan USA och arabvärlden, vars förhållande redan var ansträngt. Vidare hade sympatierna för Israel under pågående krig sannolikt ökat markant och därmed överseendet för Israels planerade territoriella expansion. Kanske hade sänkningen av USS Liberty t.o.m. lett till storskalig intervenering i kriget från USA:s sida. Detta är bl.a. en av slutsatserna som tidigare nämnd amiral, Thomas Moorer, dragit.

Israeliskt dubbelspel - en återkommande företeelse i judestaten

Ett antal bidragande faktorer gör det svårt att avfärda Israels motiv för Liberty-attacken som allenast antisemitiska konspirationsteorier. Tillämpandet av sunt förnuft, när omständigheterna kring anfallet beaktas, får antagligen alla någorlunda intellektuellt hederliga människor att hamna på kollisionskurs med sionisternas linje. När dessutom överlevande vittnen och andra auktoriteter inom den amerikanska marinen opponerar sig mot sionisternas lögner, torde till och med den mest inbitne Israelvännens världsbild naggas i kanten.

Det finns emellertid ytterligare skäl som styrker den motivbild som i denna artikel presenteras. Sionismens historia är, som bekant, kantad av terror, dubbelspel och rent förräderi. I detta gytter av obehagligheter kan en rad historiska exempel, analoga med Liberty-attacken, lyftas ur som synnerligen relevanta i ljuset av detta fall. Ett par talande exempel kommer här att följa:

1954 nystades den så kallade Lavon-affären upp. Namnet åsyftar en illistig plan, som ursprungligen gick under namnet "Operation Suzannah", med syfte att skapa fientlighet mellan å ena sidan USA och å andra sidan arabvärlden i allmänhet och Egypten i synnerhet. Bakom planen låg den israeliska säkerhetstjänsten, som hade tränat och placerat ut agenter i Egypten. Deras uppdrag var att där utföra ett antal sprängdåd mot amerikanska mål. Dessa dåd skulle sedan, med hjälp av medvetet efterlämnade och falsifierade bevis, tillskrivas anti-amerikanska, muslimska extremister. Då en av agenternas bomber detonerade i förtid, på väg till ett av målen, gick planen emellertid om intet och "Operation Suzannah" kunde stoppas. Detta åtföljdes senare av en smärre ommöblering i den israeliska regeringen, där försvarsministern Pinhas Lavon, som incidenten senare kom att uppkallas efter, tvingades avgå. Den judiske skribenten Samuel Katz skrev i den judiska tidningen Moment att "många judar arresterades, och några avrättades" till följd av operationen och att denna "var en graverande pinsamhet för David Ben-Gurions regering och hans försvarsminister Pinhas Lavon" (Moment, oktober 1998, förf. övers ).

1983 var det så dags igen. I självmordsdåd, utförda av libaneser i Beirut, miste 241 amerikanska soldater livet. Följden av attacken blev, som alltid vid liknande dåd, försämrade förhållanden mellan USA och arabvärldens nationer. Israel däremot, framträdde i vanlig ordning som den stora profitören på mänskligt lidande. Ånyo visade det sig att israelerna, denna gång i form av underrättelsetjänsten Mossad, hade ett finger med i spelet. De kände nämligen till planerna mot de amerikanska målen, men underlät att informera sina allierade. Detta förrädiska svek har bl.a. bekräftats av den f.d. Mossad-agenten Victor Ostrovskij, som i sina böcker By Way of Deception och The Other Side of Deception; A Rogue Agent Exposes the Mossad's Secret Agenda målar upp en föga smickrande bild av israelernas ökända underrättelsetjänst.

Amerikansk undfallenhet men bara inför Israel

Minst lika fascinerande som den outsinliga israeliska arrogansen är den fullständiga amerikanska undergivenheten inför densamma. Reaktionerna från USA på attacken mot USS Liberty följer långtifrån de brukliga mönster som återfinns i historiens urkunder. USA må vara en ung nation, men dess korta historia är trots allt fylld av skeppsrelaterade incidenter som fått grava följder:

Anfallet mot Cheasapeake, som resulterade i blott tre döda, fick president Thomas Jefferson att utlysa ett handelsembargo, sänkningen av slagskeppet Maine i Havannas hamn blev startskottet för Spansk-amerikanska kriget och torpederingen av Lusitania gav upphov till floder av hatisk, anti-tysk propaganda.

Med dessa incidenter i åtanke, hur kommer det sig då att en främmande nations angrepp på ett försvarslöst spaningsfartyg, resulterande i ett trettiotal dödsoffer och hundratals sårade, inte väcker minsta anstöt, varken hos politiker eller massmedia i det drabbade landet? Enligt allt vad logik och sunt förnuft heter, och med bakgrund av historiska erfarenheter, borde ett flagrant och svekfullt angrepp, likt det mot USS Liberty, piska upp en storm av ilskna prostester. Så skedde emellertid inte. Världens mäktigaste nation fick istället bråttom att urskulda en ung miniatyr till statsbildning på andra sidan jordklotet. Amiral Moorers tidigare återgivna fråga, varför USA sätter Israels intressen framför det egna landets, kräver ett svar. Ett svar som vi nationalsocialister varit smärtsamt medvetna om i väl över ett halvsekel.

Israels kusliga förmåga att diktera amerikansk utrikespolitik bottnar i det enorma inflytande som judenheten utövar i USA. Detta är källan till den självdestruktiva utrikespolitik som idag, liksom vid tidpunkten för Liberty-attacken, är så påtaglig. Den näst intill totala, judiska hegemonin i amerikansk massmedia, judiska framgångar inom bank- och finansvärlden och judisk överrepresentation inom den akademiska sfären har möjliggjort judenhetens etnocentriska maktutövande via världens numera enda supermakt.

Det var detta inflytande som manövrerade in USA i Första världskriget i utbyte mot Balfourdeklarationen (beslutet som ledde till upprättandet av ett judiskt nationalhem i Palestina) från Storbritannien. Det var denna makt som fick president Harry S Truman att erkänna staten Israel bara tio minuter efter det att den proklamerats och president Lyndon B Johnson att tveklöst låta ett trettiotal amerikanska flottister offras på sionismens blodiga altare. Nu som då är det samma inflytande som avgör USA:s utrikespolitik. 2003 offrar George Bush amerikanska soldater i Irak, av precis samma anledning som Franklin Roosevelt offrade hundratusentals av sina unga landsmän i Europa. Anfallet mot USS Liberty kan tyckas obetydligt i jämförelse med ovannämnda nidingsdåd, men det är likväl ett lysande exempel på staten Israels unika beteendemönster och judenhetens ovedersägliga maktposition. Det är ett i raden av kristallklara bevis för att Israel spelar efter sina egna, godtyckliga regler i det internationella samfundet, på övriga mänsklighetens bekostnad.

Som visat var knappast Liberty-attacken en engångsföreteelse. Det var varken första eller sista gången som USA, Israels främsta beskyddare och välgörare, duperats av hänsynslösa sionister. Svekfulla illdåd är, och har onekligen varit, ett kontinuerligt, och tillika letalt, inslag i den morbida judeoamerikanska alliansen. Otaliga förintelseältare, med stort "F", har ofta framhärdat att vi måste lära av historien för att den inte skall upprepas. Lika lite som dessa människor verkar vara medvetna om den tragikomiska ironin i detta mantra, är det amerikanska folket förmöget att bryta sig loss ur den onda cirkel som sionismens strupgrepp om deras land utgör. Något som hundratals amerikanska flottister bittert fick erfara den där ödesdigra sommardagen 1967.

Relaterat