Publicerad: 2003-11-16den-svenske.com

Två synagogor sprängda i Istanbul

Turkiet I en samordnad attack angreps två synagogor under gårdagen i Turkiets största stad Istanbul. Minst 23 människor omkom och uppemot 300 skadades då två förmodade bilbomber briserade intill synagogorna Neveh Shalom och Beth Israel som ligger bara 5 km från varandra. Av de omkomna var sex judar - Yoel Cohen Ulcer, Anita Rubinstein, Anna Rubinstein, Avraham Varol, Berta Ozdogan och Yona Romano - övriga 17 var turkar, och av de skadade var cirka 80 judar och 220 turkar. Anita Rubinstein var bara åtta år gammal. 60-åriga Yona Romano avled inte under själva attentatet utan först senare under dagen till följd av en hjärtinfarkt.

I Neveh Shalom, den största synagogan i Turkiet, genomfördes en bar mitzva, en judisk konfirmation för pojkar, precis då bomben briserade. Det var även vid Neveh Shalom som de största skadorna tillfogades.

Det finns närmare 35.000 judar i Turkiet, många ättlingar till de sefarder som fördrevs från Spanien, Portugal och italienska riken under slutet av 1400-talet och början på 1500-talet då tålamodet med de etnocentriska judarna tagit slut. Judarna kom snart att hysa stort inflytande över det ottomanska riket och har i regel kunnat uppehålla sig i landet utan större problem med landets officiella ledare. Turkiet har idag även starka band till Israel i form av ett militärt samarbete. Turkiet köper i stor utsträckning israeliska vapen och Israel använder turkiskt luftrum för sina stridsflygsövningar. När uppsatta turkiska tjänstemän besöker USA är också ett besök hos judiska grupper en självklar del av dagordningen.

Attentatet mot de två synagogorna i Turkiet är av allt att döma en förlängning av den etniska kampen mellan judar och araber eller muslimer, något som tagit sig bortom Mellanösterns gränser i och med mångkulturalismens genomslag. Upprättandet av staten Israel och Israels senare agerande mot araber, kristna som muslimer, har väckt stor vrede bland den arabiska befolkningen världen över. När sedan Israel tillåtits agera som de gör utan märkbara protester från västvärlden och i synnerhet inte från den organiserade judenheten som istället giver Israel ett starkt stöd har många kommit till insikt om det inflytande judenheten utövar över västvärlden och i synnerhet USA.

Judiska apologetiker brukar framföra argumentet att världens alla judar inte kan hållas ansvariga för vad staten Israel gör. Det kan stämma, samtidigt som det sticker i ögonen på den arabiska befolkningen att den överväldigande majoriteten av världens judar okritiskt giver Israel sitt stöd och negligerar behandlingen av araberna i Israel och på de ockuperade områdena. Hade judar behandlats på ett likvärdigt sätt hade judenheten protesterat högljutt, men den judiska moraliska partikularismen och etnocentrismen förmår många judar att giva sitt tysta medgivande till den israeliska hegemonin över palestinierna, så länge det gynnar judiska intressen.

Detta förhållande behöver varken rättfärdiga eller orättfärdiga arabiska attentat mot judar, utan är det faktiska underliggande förhållande som råder, oavsett huruvida det anses utgöra en principiell rättfärdiggörelse eller inte. Påståendet som ofta framförs att Israel inte skapar "antisemitism" är således fullständigt verklighetsfrånvänt, utan i regel är det en förlängning av den etniska konflikten mellan judar och araber som tager sig uttryck i våldshandlingar från bägge sidor. På samma sätt som judar nu förfasas över hur sex judar dödades och ett 80-tal skadades i Turkiet, förfasar sig araber världen över hur araber dödas och förnedras i koncentrationslägren i Gaza och på Västbanken eller i det sionistiska kriget mot Irak. Denna bestörtning tar i enlighet med de evolutionära principerna sig uttryck i etnocentriska reaktioner som ofta är våldsamma.

Flera synagogor och judiska inrättningar har angripits runtom i världen, flera har förvisso visat sig vara arrangerade av judar för att skapa sympati för judenheten. Samtidigt har flera judar gripits för utförda eller planerade dåd mot moskéer eller araber. Juden Baruch Goldstein som den 25 februari 1994 sköt ihjäl 29 araber i en moské är något av en symbol för det här våldet, men flera dåd har uträttats långt senare. Ledaren för den militanta judiska organisationen JDL greps förra året misstänkt för att ha planerat ett sprängdåd mot en moské i Kalifornien och för att ha planerat mörda den arabiske kristne kongressmannen Darel Issa. Samma år greps juden Robert Goldstein som planerat spränga 50 moskéer i luften och massakrera alla överlevande som försökte fly platsen. I Italien gick militanta judar till angrepp mot en grupp icke-judar tidigare i år, och så sent som i förra veckan greps tre judar i samband med att de ställde till bråk under en manifestation till åminnelse av den så kallade "Kristallnatten". I Sverige brändes tidigare i år moskén i Malmö ned och en davidsstjärna hade målats på fasaden av den trolige gärningsmannen, det är dock oklart om gärningsmannen var jude då händelsen ännu inte klarats upp.

Angreppet mot synagogorna i Istanbul var inte resultatet av fattigdom, som den marxistiska teorin skulle vilja framhävda, utan av etnocentrism. Genom att avveckla etniskt och kulturellt homogena nationer och utveckla etniskt och kulturellt heterogena nationer ökar risken för spridningen av dylika våldshandlingar. I dagsläget fortsätter trots detta denna avveckling och göder en allt mer våldsam framtid.