Publicerad: 2003-10-04Meister Eckehart

Paul Wolfowitz - Årets man

Den israeliska tidningen Jerusalem Post har detta år valt att utse den judiske vice försvarsministern Paul Wolfowitz till Årets man för sitt inflytande över den amerikanska utrikespolitiken vilket ledde till kriget mot Irak. Vi publicerar nedan den inlindade motiveringen för tidningens beslut som trots allt understryker det faktum att judar som agerat för judiska motiv låg bakom kriget. Då ämnet tas upp avfärdas det i regel som antisemitism, vilket är ett avfärdande som tilltalar de antiintellektuella då hänsyn till fakta åsidosätts till förmån för ett intetsägande emotivt betingat ord. Samtidigt diskuterar den judiska och israeliska massmedian hur inflytelserika de är i den amerikanska administrationen och hur mycket nytta de har av detta inflytande, men då andra påpekar samma sak följer de sedvanliga tiraderna av glåpord.

Faktum är hursomhelst att judar ideologiskt låg bakom kriget mot Irak, ett krig som ansågs gynna judiska intressen, men som inte låg i amerikanskt intresse. Att kriget mot Irak skulle bero på rädslan för Saddam Husseins vapen faller på att det dels inte låg i Saddams intresse att angripa USA eller andra europeiska nationer, men eventuellt Israel, dels att det inte fanns några skäl att tro att Saddam var i besittning av vapen med vilka han kunde angripa USA eller någon europeisk nation. Några massförstörelsevapen har som bekant ännu inte påträffats, och flera rapporter har bevisligen förfalskats och andra tros ha förfalskats eller överdrivits för att använda detta argument. I sig självt håller argumentet nämligen inte. Att kriget enbart skulle handla om amerikansk profithunger är även det uppenbarligen inkorrekt. Tvärtom förlorar USA enorma summor pengar på det utdragna och kostsamma kriget. Vissa amerikanska företag må tjäna ansenliga summor, men i stort förlorar det amerikanska folket. Det kanske allra viktigaste är dock att bortsett från allt detta så var det i grund och botten, i allt väsentligt, judar som lade den ideologiska grunden för kriget och som propagerade för det; judar med en stark judisk identifikation utan anknytning till oljeindustrin.

Paul Wolfowitz var en av dem, och därför är han Årets man enligt Jerusalem Post:

Tveklöst: Detta var Paul Wolfowitz år. Den 15 september 2001 vid ett möte på Camp David rådde han president George W. Bush att strunta i Kabul och rikta in USA:s vapen mot Bagdad. I mars 2003 fick han sin önskan igenom. Samtidigt blev Wolfowitz den mest inflytelserike vice försvarsministern någonsin i USA kan du ens nämna någon som tidigare innehaft den posten? Och han är med på slutlistan över dem som kan efterträda Colin Powell som utrikesminister.

Inte för att enbart detta kvalificerar Wolfowitz som Jerusalem Posts Årets Man. Kriget i Irak hade flera upphovsmän: Donald Rumsfeld, Dick Cheney, Tony Blair, George Bush. Wolfowitz kan ha varit en tidig och högljudd förespråkare, men han hurrade från andra raden.

Vad som är odiskutabelt är att Wolfowitz är den huvudsaklige författaren av den förebyggande doktrinen, vilken utformade kriget i Irak och som, när det kommer till kritan, kommer underbygga USA:s aktioner mot andra skurkstater.

Detta är mer anmärkningsvärt än vad du först kan tro. Efter 11 september uppfattade många intuitivt att det var meningslöst att hindra eller avskräcka en fiende för vilken självmord var ett acceptabelt val. Skillnaden med Wolfowitz var att han talat om detta åtminstone sedan 1992.

Skillnaden med Wolfowitz är även att hans hökaktiga böjelse för försvar (the Economist kallade honom en gång för administrationens "flygödla") kombineras med en anmärkningsvärd optimism kring framtidsutsikterna för demokrati i Mellanöstern. Då president Bush säger att "USA kommer inte tillåta världens mest farliga regimer hota oss med världen mest destruktiva vapen" så är det Wolfowitz som talar. När presidenten efterfrågar "en ny arabisk koncession som kämpar för interna reformer, större politisk delaktighet, ekonomisk öppenhet och frihandel" så är även det Wolfowitz som talar.

Men det kanske främsta tecknet på Wolfowitz inflytande är att Colin Powell alltmer entusiastiskt talar om ett Irak "på väg mot demokratiskt självstyre". Detta kommer ifrån mannen som efter det första Gulfkriget hånfullt sa: "Var är Iraks Thomas Jefferson"?

I våra öron låter det som om den plötsliga betoningen på en demokratisering i Mellanöstern är "transformerande" för att använda Pentagons jargong. Israel har väntat länge på en administration som förstår att det främsta problemet i Mellanöstern inte är den ouppklarade statusen för våra gränser. Det är de arabiska regimernas ouppklarade natur och den krigslystenhet, fanatism och förbittring de ger upphov till. Israel har även väntat länge på en administration som förstår att de regimer som hotar Tel Aviv även hotar New York.

Det finns en baksida. Tidigare detta år bredde föreställningen att presidenten drog in landet i krig på anmodan från judiska rådgivare ut sig, de själva varandes bondfångare åt Israel. "Richard Perle, Paul Wolfowitz och Bill Kristol [är] den klick av konservativa som driver på för det här kriget", skrev New York Times kolumnisten Maureen Dowd. Hon hade lika gärna kunnat ha skrivit "klicken av judar" enligt vissa. Andra kritiska till kriget var mer explicita. "Om det inte vore för det starka stödet bland judarna för ett krig mot Irak", sa den demokratiske kongressmannen Jim Moran, "så skulle vi inte ha gjort det här".

Detta år då antisemitismen än en gång är en realitet så har namnet "Wolfowitz" blivit dess blixtrande spira.

Naturligtvis är detta en distinktion han inte uppskattar. Ändå förblir det en del av vad som gör detta endast till Wolfowitz år.

Jerusalem Post räknar upp namn flera icke-judar för att ge sken av att kriget inte enbart var resultatet av judiska hjärnor. Kriget var kanske inte resultatet enbart av judiska hjärnor, men nära på. De fyra icke-judar som räknas upp har i sammanhanget inte varit ideologer utan budbärare, som den israeliska tidningen Ha'aretz konstaterade i april i år:

"Under de senaste åren har en ny tro uppstått i [Washington]: tron på ett krig mot Irak. Denna brinnande tro spreds av en liten grupp på 25-30 neokonservativa, varav nästan alla är judar, nästan alla intellektuella (en partiell lista: Richard Perle, Paul Wolfowitz, Douglas Feith, William Kristol, Eliot Abrams, Charles Krauthammer), personer som är inbördes vänner och odlar bekantskap med varandra och är övertygade om att politiska idéer är historiens drivande kraft".

Jerusalem Post försöker även likställa amerikanska och israeliska intressen, men sanningen är den att några sådana inte existerar i realiteten förutom ur ett judiskt perspektiv. Hade USA inte finansierat Israel med tiotals miljarder kronor varje år och ständigt ställt sig på Israels sida, så hade den arabiska världen inte haft någon orsak att hysa agg mot landet. Även denna politik är resultatet av det judiska inflytandet i USA, en politik som sannerligen inte ligger i det amerikanska folkets intresse och som dragit in dem i ett internationellt krig där amerikaner och amerikanska besittningar är måltavlor världen över.

Märk även väl i Jerusalem Posts motivering hur uppenbart den rådande amerikanska administrationens politik anses ligga i israeliska intressen, samtidigt som problemen i Mellanöstern fokuseras på alla utom Israel, en linje som även den rådande neokonservativa administrationen följer. Just neokonservatismens inflytande över styret i USA är av yttersta relevans, då det är en rörelse vars ideologi nästan helt utformats av judar som starkt identifierat sig med sin judiskhet. Neokonservatismens ursprung återfinns bland trotskister som radikalt ändrade sida under Sexdagarskriget 1967 och formgav en egen konservatism eftersom de judiska intressena var det centrala, inte någon form av ideologi. Judiska intressen är målet, ideologier vad än deras namn vara månde är medlen. Det är en av de mest relevanta insikter som kan förstås i analysen av världshistorien.