Publicerad: 2003-09-27Henrik Garfvé

Kulturell krigföring - Kampen om de unga

"De unga är vår framtid". Hur ofta har vi inte hört det? Det är ett av de där uttrycken som politiker med ambition bör haspla ur sig åtminstone ett par gånger under sin karriär. För dagens korrupta demokrater är det givetvis bara en klyscha, likt alla andra floskler om diverse fenomen i det demokratiska samhället. Till skillnad från mångkulturella chimärer och vanföreställningar om samhällen utan hierarkier (d.v.s. två andra vanliga klyschor som ständigt ältas av karriärpolitiker) är dock denna artikels inledande fras verkligen sann. Faktum är att det är ett självklart, obestridligt axiom för varje nation med ambitionen att överleva. För vilka är det om inte de unga, fyllda med livskraft, som ska föra det genetiska och kulturella arvet vidare?

Vår nation, liksom de flesta andra nationer i västvärlden, lider av en stadigt ökande andel främmande folkslag i kombination med kulturell och moralisk degenerering. Om denna utveckling tillåts fortlöpa, går vårt folk mot säker undergång. Hur tragiskt detta konstaterande än må vara, är det samtidigt fascinerande. Detta då vår svåra belägenhet inte har påtvingats oss med militär makt på något vis. Snarare är det resultatet av ett raffinerat och utstuderat propagandakrig, som förts mot vårt folk i över ett halvsekel. I detta långsiktiga propagandakrig är de framtida generationerna den viktigaste målgruppen av uppenbara skäl. Följaktligen har vårt folks fiender skaffat sig förutsättningar, i form av kontroll över en rad mediabolag, för att kunna bearbeta denna målgrupp. Att identifiera och exponera dessa företag är därför av yttersta vikt för de som motsätter sig våra fienders dödliga agenda.

Mediakonglomeratet Viacom, ägt av juden Sumner Redstone, kontrollerar den i detta hänseende marknadsledande aktören MTV. I den alltmer universella ungdomskulturen, som går i bräschen för västerlandets moraliska och genetiska förfall, har kanalen tillskansat sig en betydande roll som global trendsättare. Halvporriga och mångrasliga musikvideoproduktioner kablas ut till mer än 210 miljoner hem världen över. Låttexterna är i bästa fall innehållslösa, men bär oftast någon form av degenererat budskap. Det senare är särskilt påfallande inom genrer som rap och hip-hop, där gangster- och prostitutionsromantiken flödar. MTV har haft en betydande roll i upphöjandet av denna ghettokultur till ideal bland yngre i allmänhet och vita ungdomar i synnerhet. Den vite rapparen Eminem från det numera över 80% svarta (enligt US Census Bureau 2002, USA:s motsvarighet till SCB) Detroit (som, för övrigt, av någon outgrundlig anledning tillhör toppskiktet av USA:s mest brottshärjade städer) är ett bra exempel på den MTV-sponsrade ghettokulturens framfart bland kulturellt identitetslösa, vita ungdomar.

Sumner Redstones kanal har givetvis excellerat med en mängd andra vedervärdiga produktioner. Ett anmärkningsvärt lågvattenmärke värt att nämna kom för några år sedan i form av en originell komediserie med namnet "Jackass". Tro det eller ej, men precis som namnet antyder, så var serien både dum och infantil. Det utmärkande var dock att man tagit smaklösheten till nya höjder. "Jackass" gick för det mesta ut på att programledarna skulle skada sig själva med diverse hjälpmedel. Scener där personer prövade självförsvarsartiklar på varandra varierades med fullkomligt vidriga partier där man bl.a. badade i bajs. Dekadenta ynglingar världen över jublade till vuxenvärldens tysta bifall.

Kritiken mot "Jackass" kom dock att tillta, då det visat sig att vissa element ur den desillusionerade ungdomen apat efter sina perverterade förebilder och omkommit på kuppen. Att kritiska röster höjdes var förvisso välkommet, men jag har personligen svårt att uppbåda någon större sympati för de förolyckade. De kulturellt förtappade idioter som med nöje ser på "Jackass"-eländet och som dessutom stoltserar med sin kombination av bristande förstånd och patologiska exhibitionism, gör i min mening världen en tjänst när de tar sig av daga. Nåväl, det var måhända en väl hård dom. I ett sundare samhälle i en annan tid, hade dessa grabbar kanske motiverats att kanalisera sin ungdomliga energi och kreativitet i positiv riktning. Kanhända hade de utövat en hälsosam sport, lärt sig bemästra ett instrument eller försjunkit i klassisk litteratur istället för att få underliga föreställningar från obskyra och semitiska MTV-produktioner om hur man bör spendera sin fritid.

MTV har vidare varit drivande i sexualiseringen av flickor i de lägre tonåren.

Judiska aktörer inom modeindustrin (Calvin Klein, Leslie Wexner, Donald Fisher, Irving Teitelbaum, Millard Drexler, Michael Rayden m.fl.) har givetvis inte varit sena med att haka på trenden och tillhandahålla "lämpliga" kläder.

Hur stor inverkan MTV exakt har haft i utformningen av den sexuellt råa atmosfär som de flesta yngre rör sig i är givetvis svårt att fastställa. Det torde dock stå utom rimligt tvivel att kanalens roll har varit, och är, betydande.

Som bekant riktar sig MTV främst till tonåringar, men ambitioner hos våra fiender att influera barn i ett tidigt stadium kan också noteras. USA:s kanske mest anrika mediabolag, grundat av den vite mediapionjären Walt Disney, utgör här ett tacksamt exempel. Disney var länge ett bolag som försåg västvärlden med banbrytande mediaproduktioner som genomsyrades av sunda familjevärden. När juden Michael Eisner tog över rodret påbörjades emellertid en radikal kursändring. Borta var det nästan halvsekellånga stödet för kärnfamiljen och andra traditionella samhällsinstitutioner. Istället har Disney, med sin nya judiska ledare i spetsen, gjort sig känt för att bl.a. sanktionera olika organisationer ur den ökända homofililobbyn. Sedan 1991 anordnas numera även en årlig "Gay Day" på Disney World i Orlando. Intet ont anande barnfamiljer som besöker fel plats vid fel tidpunkt möts av över 100 000 homofiler från jordens alla hörn. Detta kanske är ett av de mer flagranta exemplen på Disneys nya ideologiska ledstjärna.

De subtila budskap, som skickligt infogas i de mångfacetterade mediaproduktionerna, är dock givetvis av högre betydelse. Porträtteringen av den vite mannen som ond och trångsynt kontra romantiska föreställningar om indianer i "Pocahontas", den vanvördiga inställningen till kärnfamiljen i "Lilo och Stitch" och den nya, politiskt korrekta versionen av Kiplings klassiker "Djungelboken" är bara några exempel. Bolaget har på senare tid även expanderat inom icke-tecknad film och musik, där samma destruktiva budskap sprids till bredare målgrupper. Det nya Disneys extensiva lista över handlingar och produktioner med moraliskt förkastliga teman skulle kunna vara föremål för en lång artikel i sig.

Det viktiga att poängtera, med ovanstående exempel i åtanke, är att Redstone och Eisner på intet sätt är unika i sitt handlande. Deras beteende är i allra högsta grad analogt med det hos övriga judiska nyckelpersoner inom massmedia. Traditionella värden bespottas och hånas, för att slutligen remplaceras av diametralt annorlunda och rent skadliga sådana. Konsekvenserna märks i form av förlamat mostånd mot främlingsinvasionen och därmed uppluckrad raslig homogenitet, kulturell identitetskris och ökad promiskuitet. De flesta läsare har säkert egna erfarenheter.

Få har väl kunnat undvika dagens demografiska situation i storstädernas förorter, liksom den utbredda normlösheten i samhället i stort. Apropå det senare drar jag mig till minnes en busstur jag gjorde för inte så länge sedan. I sätet framför mig satt två vulgärt sminkade flickor i femtonårsåldern och talade om benämningar på sexuella ställningar som jag själv bara hade vaga föreställningar om (och jag är fortfarande lyckligt ovetande i skrivandets stund). I detta sammanhang kände jag mig för första gången i mitt liv som en riktig stofil. Det anmärkningsvärda i detta är att jag själv är betydligt närmare 20-årsstrecket än 30-årsstrecket. Nu behöver man i och för sig inte spendera surt förvärvade pengar på kollektivtrafik för att få exempel på hur fiendens propaganda influerar allt yngre segment av vår befolkning. Stringtrosor för småflickor kan exempelvis beskådas kostnadsfritt i ett otal modemedvetna klädesaffärer.

Den prekära situation vår nation nu befinner sig i blir allt svårare att ignorera i våra vardagliga liv. Varje dag tvingas vi betrakta resultatet av det gift som dygnet runt pumpas in i den västerländska samhällskroppen. Varje dag är en påminnelse om att vårt folk det senaste halvseklet har kapitulerat villkorslöst inför en främmande etniskt elit. En elit som cyniskt driver en destruktiv agenda med de vita folkens fall som slutmål. Det åligger därför oss nationellt och rasligt medvetna att föra samman de som vill leva i enlighet med dygder och traditioner våra förfäder levt efter i tusentals år. Inte ens judeenheten själv lever enligt de godtyckliga doktriner de implementerat i västvärlden. Rasmedvetenheten i Israel och bland diasporajudar påvisar exempelvis en dubbelmoral av gigantiska mått. Detta är nyckeln till vår generations ödesmättade kamp. Massmedias makt går inte att negligera. Vi måste därför själva skapa förutsättningar för att kommunicera med de våra, bemöta den fientliga propagandan och stoppa det folkmord som annars väntar.