Publicerad: 2003-08-18Meister Eckehart

Idi Amin, Israel och massmedia

Budskapet att Ugandas forne despot Idi Amin avlidit har under dagen återberättats i världens massmedier. Amins nekrologer har snarast tagit formen av nidskrifter där det påpekas hur han under sin regeringsperiod 1971 till 1979 låtit döda 300.000 människor och expatrierat landets 50.000 man starka indiska befolkning. Vad dock i princip inga medier berättar är att Idi Amin fördes till makten av Israel. När det påpekas vilket oerhört inflytande judar har över massmedia i hela västvärlden brukar apologeterna kontra med att många medier skulle vara negativt inställda till Israel, som om det förändrar sakläget. Något som däremot är ytterst relevant i sammanhanget är hur oerhört mycket mer negativt inställda samma medier i regel är mot vita nationer, samt hur för Israel prekära sanningar tystas ned. Fallet Amin är ett tydligt sådant exempel. Av alla de massmedier vi undersökt är det endast brittiska The Independet som i artikeln 'Reveald: how Israel helped Amin to take power', berör hur Israel förde Amin till makten.

Precis som The Independets journalist, Richard Dowden, konstaterar: "När Radio Uganda vid gryning den 25:e januari lät meddela att Idi Amin var landets nya ledare misstänkte många att Storbritannien hade ett finger med i kuppen. Dokument som släpptes av utrikesdepartementet förra året pekar dock ut en annan konspiratör: Israel".

"De första telegrammen till London från den brittiska överkommissarien i Kampala, Richard Slater, visar en man som chockats och förbryllats av kuppen. Men han vände sig snabbt till den man han trodde visste vad som pågick; överste Bar-Lev, den israeliske försvarsattachén. Han träffade på den israeliske översten med Amin. De hade spenderat morgonen då kuppen genomfördes tillsammans". "Israelerna agerade snabbt för att befästa kuppen. De följande dagarna var Bar-Lev i konstant kontakt med Amin och gav honom råd. Slater berättade för London att Bar-Lev hade förklarat 'i ingående detaljer [hur] ... alla potentiella koncentrationer av motstånd, både i landet och i Kampala, hade eliminerats". "Kort därefter gjorde Amin sin första utlandsresa; ett statsbesök i Israel. Golda Meir, premiärministern, var enligt uppgift 'chockad över hans inköpslista' av vapen".

Det förhindrade dock inte Israel att förse Amin med vapen, och därutöver tränade israeliska militärer de Amintrogna soldaterna. Israel hade sedan Ugandas självständighet 1962 tränat landets armé. Idi Amin själv levde ett tag i Israel där han blev specialutbildad, och parallellt med hans senare roll som överbefälhavare för den ugandiska armén blev han avlönad av Israel för att förse kakwa-folket i södra Sudan med vapen i kampen mot den arabiska regimen i norr, ett krig som rasar än idag. Motivet tros vara att Sudan allierat sig med de flesta övriga arabstaterna mot Israel vilket under denna tid kulminerade i Sexdagarskriget.

En ytterst intressant detalj som Dowden avslöjar i sin artikel är att Bruce McKenzie, en MI6-agent, "den man som häftigast argumenterade för att Storbritannien skulle stötta Amin", "flög till Israel kort efter kuppen, som om han fick godkännande att stötta Amin rapporterade han till Douglas-Home: 'Det är nu fritt fram för vår överkommissarie i Kampala att närma sig Amin'".

Varför behöver en brittisk MI6-agent be Israel om lov för hur den brittiska utrikespolitiken skall föras gentemot en afrikansk kuppledare?

Israel skickade ner flera överstar som utgjorde Amins rådgivare, och ordnade kontrakt för israeliska företag. Ett av dessa företag byggde den internationella Entebbe-flygplatsen, något som kom att vara av avgörande betydelse då Mossad 1976 stormade ett Air France-plan på väg till Israel med 102 judar ombord, men kapades av palestinier och landade på Entebbe.

Kort efter sitt makttillträde började Idi Amin rensa ut det utländska inflytandet i landet. Den indiska minoritet som dominerade landets ekonomin fördrevs, varav en stor del flyttade till Storbritannien. Amin försökte ersätta dessa med personer från hans egen stam, kakwa-folket, och höll andra folk, däribland tutsiminoriteten i söder, på avstånd från makten. Denna politiska etnocentrism kom snart även att gå ut över de som fört honom till makten: israelerna. Efter denna snopna kovändning anklagades Idi Amin omgående för antisemitism och den massmediala kritiken mot den inledningsvis hyllade kuppledaren intensifierades.

Israel har nu återtagit sitt inflytande över Uganda. Idag är tutsin Yoweri Museveni en av flyktingarna som lämnat Rwanda 1959 under de etniska striderna med hutuerna i landet president. Musevenis närmaste militäre rådgivare är juden David Agmon, en israelisk överste av första graden. Agmons ställning i Israel var tidigare minst sagt framträdande då det var han som vid Benjamin Netanyahus tillträde som premiärminister blev utsedd till dennes högste stabschef. När sedan Kongo-Kinshasas (då fortfarande kallat Zaire) president Mobuto Seso-Seko störtades 1997 avgick Agmon plötsligt och fick på något sätt rätten till alla guldfyndigheter i östra Kongo. Bolaget via vilket Agmon utvinner guldet har det missvisande namnet Australian Russell Resources, då bolaget förutom att vara registrerat i Australien har föga med landet att göra. I rådande krigstider är Agmons roll som presidentens närmaste militärrådgivare minst sagt inflytelserik, och tillsammans med en grupp andra israeler syns han allt oftare tillsammans med Museveni i en rad olika sammanhang.

Då Uganda under kriget i Kongo byggde ut sitt flygvapen köptes MiG-21-plan in från Polen. Den som arrangerade affären var juden Amos Golan, och istället för att skicka stridsflygplanen direkt till Uganda fördes de till Israel där de restaurerades för motsvarande 200 miljoner kronor. Det var även i Israel de ugandiska stridspiloterna, 13 till antalet, fick sin 16-månadersutbildning för sammanlagt 130 miljoner kronor. Golan kom senare ä ven att sälja 62 stridsvagnar av modell T-55 till Uganda, men hans oerhörda fräckhet manifesterades då det visade sig att endast åtta av dessa fungerade.

En ytterligare dimension i den israeliska inblandningen i området hamnade i dagens ljus den 26:e september 1998 då ett flygplan kraschade i Uganda nära den kongolesiska gränsen. Ombord på flygplanet fanns en av president Musevenis brorsöner, överste Jet Mwebaze, och den israeliske juden Zeev Shif, som i bagaget hade med sig över en miljon dollar. Det förmodas att de var på väg att hämta upp en guldlast från östkongolesiskt territorium, då ockuperat av ugandiska styrkor. Shif var även med om att under märkliga former ta över Ugandas Kommersiella Bank, tillsammans med den ugandiske generalmajoren Salim Saleh; Saleh var en av Amos Golans närmste män i samband med vapeninköpen via Israel.

I april 1999 flögs drygt 120 israeliska militärer till Uganda för att utbilda presidentens skyddsstyrka i krigföring med artilleri och stridsvagnar. Parallellt lades även en stororder på gevär av märket Stirling från det israeliska företaget Silver Shadow.

Mot bakgrund av vilka som förde Idi Amin till makten och försåg hans soldater med vapen och träning är det intressant att se hur dessa fakta fullständigt ignoreras i "svensk" massmedia. I Göteborgs-Posten nämns hur israeler fördrevs ur Uganda, men ingenting om deras tidigare förehavanden i landet. I Aftonbladet berättar Staffan Heimersson om hur han vid två tillfällen träffat Amin, som beskrivs av Heimersson som "ett skräckinjagande monster", men "också som en älskvärd clown, som kunde göra narr av den vite mannen, de forna kolonialherrarna". Jag är ytterst tveksam till att Heimersson eller Aftonbladet skulle få för sig att kalla en person som gör narr av negrer för "älskvärd". Å andra sidan bedömer såväl Heimersson som Aftonbladet folk olika baserat på rastillhörighet, vilket här framgår väl.

Heimersson berättar vidare om Amins kannibalism och hans benägenhet att mata krokodiler med meningsmotståndare. Apropå fördrivandet av landets indier försäger Heimersson sig dock, säkerligen omedveten därom. Han menar att fördrivandet "var inte bara omoraliskt mot en lojal folkgrupp som haft rötter i Uganda i nära hundra år. Det var dessutom oklokt; det var indierna som med flit och affärs- och hantverkskunnande höll landet rullande. Han tog Uganda tillbaka mot stenåldern".

Hur kommer det sig att just indierna och inte den negroida befolkningen dominerade landets ekonomi? Och, hur kommer det sig att ingen negroid grupp idag kunnat övertaga indiernas forna roll? Svaret återfinns givetvis i rasliga skillnader i intelligens, etnocentrism och förmågan att vänta på långsiktiga mål. Heimersson giver sig som väntat inte in i några spekulationer kring detta, och har med största sannolikhet aldrig kontemplerat däröver. De forna brittiska kolonialherrarna främjade inte indisk entreprenörsanda fram negroid, om någon nu tror sig finna svaret där. En av marxisternas älsklingar, indiern Mahatma Gandhi, klagade under sin tid som journalist i den brittiska kolonin Sydafrika över hur förnedrande han fann det att landets indier behandlades som negrer och exempelvis behövde fördas i samma tågvagnar som dem. Idi Amin förde heller inte Uganda till stenåldern, utan mot det stadium området befunnit sig i före kolonialismen, helt i linje med den civilisatoriska regression som påträffas snart överallt i det subsahariska Afrika.

I Expressen kväder Ulf Nilson inte orden över Amin, eller "svinet Idi Amin" som han kallar honom. Självklart ålägger Nilson en mängd andra länder skulden för vad Amin gjorde, och lika självklart är Israel inte ett av dessa länder, trots att de förde honom till makten och försåg honom med vapen. Nej, istället undrar han "vad gjorde Sverige" och varför inte "Sverige begärde honom utlämnad?" Behöver dessa frågor ens besvaras? Nilson har ett svar, nämligen att "vi svenskar, i all vår skenhelighet", "skiter i Afrika". Frågan är på vilket vis det skulle vara skenheligt att inte lägga sig i andra länders agerande istället för att berusade av hybris och självapoteos diktera över andra länder. Kan det vidare inte anses ytterst skenheligt att likt Nilson försöka ålägga Sverige skuld för vad en Israelsponsrad negroid despot gör i Afrika? Enligt Nilson uppstod hållningen att inte ingripa andra länders interna angelägenheter i samband med den westfaliska freden 1648. "Freden i Westfalen tillkom, bör vi minnas, efter trettio år av svenska plundringståg, framförallt i Tyskland", hävdar Nilson.

Verkligen? Sverige deltog inte ens som aktiv part i trettioåriga kriget förrän år 1630, och det var sannerligen inte "svenska plundringståg" som i huvudsak utgjorde kriget eller födde freden. I och med Nilsons uppenbara hat gentemot det svenska folket förvånar dock att inte sådana banala saker som fakta förbises. Journalister överhuvudtaget tenderar inte ha tid att bekymra sig över sådana bagateller.

"Sanningen är att Afrika blivit planeten TELLUS svarta hål, en fruktansvärd kontinent fylld av lidande och död, sjukdomar, fattigdom och hopplöshet", inser Nilson, samt att "för hela kontinenten gäller att man har det sämre ja, SÄMRE än man hade det under kolonialismen". Orsaken kan väl inte ligga i en rasbiologisk verklighet? Nej, det hela är troligen Sveriges fel; åtminstone är det en rimlig förklaring utifrån Nilsons logik.

Fallet Idi Amin giver exempel på ett flertal viktiga aspekter av den verklighet vi lever i: Israels globala makt; den "Israelkritiska" massmedians tystnad om dessa fakta; tendensen i massmedia att bedöma personer olika beroende på rastillhörighet, där vita utgör en paria och rent av skuldläggs för andra rasers förehavanden. Inget av detta bör förvåna, ty det är ett så ständigt återkommande mönster. Det understryker emellertid allvaret i läget och vikten av reaktion i form av aktion. Det räcker inte med att inse hur vi översköljs med lögner och hat, utan vi måste inse varför och agera utefter våra insikter. De som angriper oss bryr sig inte mer om våra liv än de liv Idi Amin skördade, och det är våra liv de är ute efter.