Världen i brand
World on Fire: How Exporting Free Market Democracy Breeds Ethnic Violence and Global Instability" (Världen i brand: Hur exporten av frimarknadsdemokratier föder etniskt våld och global instabilitet) är en 352 sidor tjock bok som utkom i december förra året. Boken är skriven av kinesiska Amy Chua, en jurist som tidigare arbetade på Wall Street och idag är juridikprofessor vid Yale och gift med en jude.
Chua framställer i sin bok mången intressant faktum om hur etniska minoriteter i flera länder världen över dominerar de värdfolk bland vilka de lever, samt konstaterar att införande av demokrati och en fri marknad stärker detta fenomen och ökar klyftor och motsättningar snarare än minskar dem. Vad som framträder med all önskvärd tydlighet är hur avgörande ras och evolutionära strategier är för denna utveckling och för hur världen formgivs. Detta är ett ytterst politiskt inkorrekt ämne, men Chua vill vara den politiskt korrekta tron trogen varför hon trots sina upptäckter inte sätter dem i ett rationellt sammanhang. Hon iakttager fenomenet, men förstår inte dess ursprung och gör endast några ytterst få och tafatta försök att förklara dem.
Nedan följer en djupgående recension, som snarare på grund av sin längd än trots den samma bör läsas, skriven av Matt Nuenke, en kemist som länge verkat för spridandet av och en ökad kunskap kring den evolutionära och därmed rasliga verklighet vi lever i. Nuenke giver en förnuftsenlig förklaring till de fenomen som Chua presenterar i sin bok: ras och rasegenskaper så som intelligens och evolutionära gruppstrategier är fullständigt avgörande faktorer.
Den marxistiska teorin om att raser är sociala konstruktioner och därmed egentligen icke-existerande eller irrelevanta visar sig återigen vara en nonsensteori. Afrika genomlider idag en regression trots de enorma summor pengar som skänks kontinenten årligen, Sydamerika är på väg åt samma håll, och i alla västerländska samhällen står negrer längst ned på den sociala skalan. Negrers betydligt lägre IQ, i genomsnitt på 70, jämfört med vitas genomsnitt på 100 är en av de allra viktigaste orsakerna till detta. De sociala och civilisatoriska skillnaderna stammar alltså inte främst från rasförtryck, utan från en biologisk verklighet, och endast utifrån insikten om denna kan vi skapa oss förståelse för vår forntid, samtid och framtid.
Marxister vill gärna hävda att de sociala skillnaderna, liksom medelintelligensskillnaderna, beror på diskriminering. Denna teori baseras emellertid inte på någon empirisk analys utan hävdas grundlöst vara sann, "det bara är så". Chua tar dock upp exempel på hur kineser i flera länder diskrimineras, men ändå är de mest framgångsrika av alla folk i dessa länder. Ett annat exempel är libaneser i Sierra Leone. För att försätta marxisterna i en riktigt prekär situation kan även judarna tagas som exempel. Judarna hävdas i alla tider ha varit särskilt diskriminerade, men genom historien har de städse varit ekonomiskt mer framgångsrika än de folk bland vilka de levt. Den judiska framgången trots den diskriminering de utsatts för beror på den judiska rasens höga IQ och deras evolutionära gruppstrategi, där de verkat som en raslig enhet mot sin omgivning, och sannerligen kan ingenting annat sägas än att denna strategi varit oerhört framgångsrik.
Nuenke lyfter fram två primära egenskaper för att påvisa varför det existerar marknadsdominanta minoriteter: rasers olika intelligens och etnocentrism. Detta är två ytterst viktiga och avgörande egenskaper, men även andra spelar in, så som disciplin, strävsamhet eller förmågan att tålmodigt vänta på en långsiktig belöning.
Förnekandet av raser och rasers relevans är i princip lika verklighetsförankrat och vetenskapligt som hävdandet att gravitationen egentligen inte har någon som helst betydelse för vår värld. Recensionen nedan kommer tvivelsutan att giva de flesta nya lärdomar och insikter om vikten av ras, och hur allmängiltiga denna vikt är. Chua giver även med sitt skrivande en god inblick i det flagranta rashat som genomsyrar självutnämnda och självförhärligande rasförnekare och antirasister.
För våra svenska läsare har jag valt att lägga in ytterligare information. Denna är då inrutad för att man lätt ska se vad som är Nuenkes ord respektive mina tillägg.
Meister Eckehart
Chuas nya bok är en strålande översikt av hur vanligt det är att ett land skall domineras ekonomiskt av en raslig minoritet. Hon tar med oss till flera länder, står till hands med siffror, hur raser interagerar, och nog så förvånande står hon till hands med en ansenlig mängd data som stödjer andra teorier än hennes egen.
Hon behandlar inte direkt varför en minoritet kan dominera över en majoritet, men en noggrann läsning av denna bok stödjer två alternativa hypoteser. För det första stödjer det Kevin MacDonalds verk om hur evolutionära gruppstrategier, tillsammans med skillnader i medfödda nivåer av etnocentrism, kan leda till upprätthållandet av rasliga gränser och raskonflikt. För det andra stödjer den Richard Lynns och Tatu Vanhanens iakttagelser att det är nivån på medelintelligenskvoten som avgör vilken grupp som kommer nå framgång och vilken som kommer underordnas. (IQ and the Wealth of Nations, 2002)
Hennes bok är inte särskilt välorganiserad, men hennes tankar och åsikter hoppar på läsaren som inte är villig att svälja hennes naiva antaganden. Hennes bok är användbar främst för det stöd den giver evolutionära gruppstrategier. Därtill stärker den evolutionisternas påstående att vad anbelangar mänskligt beteende, så är samhällsvetare och statsvetare fast i det bara är så historier. De har inget empiriskt program för analys av mänskligt beteende som kan bekräftas och därmed är vetenskapligt.
Denna recension, eller kanske snarare kritik, av Chuas mer flagranta fördomar och förvanskningar, kommer följa boken sida för sida för enkelhetens skull. Ehuru jag inte håller med om hennes resonemang, förutom att jag måhända håller med om att Väst inte borde lägga sig i andra länders angelägenheter, förser hennes iakttagelser oss med en välbehövlig inblick i hur raskonflikter är endemiska över hela världen.
Chua inleder med att förklara hur hennes faster fick halsen avskuren på Filipinerna, av en filippinsk anställd, på grund av rashat, och hon redogör snabbt för ostasiatisk rasism: "Mordet av en anhörig är fruktansvärt för alla, överallt. Min faders sorg var ogenomtränglig; fram till denna dag har han aldrig brutit sin tystnad om ämnet. För resten av familjen, hursomhelst, fanns även ett inslag av skam. För kineser är tur ett moraliskt kännetecken, och en tursam person skulle aldrig mördas. Liksom en medfödd defekt, eller att gifta sig med en filipin, är det någonting skamligt att mördas... Min familj är en del av Filipinernas lilla, men företagsamma, ekonomiskt inflytelserika kinesiska minoritet. Bara en procent av befolkningen är kinesisk, men den kontrollerar så mycket som 60 procent av den privata ekonomin, inklusive landets fyra stora flygbolag och nästan alla banker, hotell, köpcentrum och stora konglomerat".
Hon fortsätter och förklarar hur ostasiatiska kineser anser att filipiner är lata, ointelligenta, och egentligen inte vill arbeta. Sedan säger hon att de också lider av extrem fattigdom, förödmjukelse och hopplöshet. Så varför är ett sådant desperat folk också så lata? Hon kommer aldrig längre än till dessa naiva förklaringar och hon förmår sig inte acceptera att ostasiatiska kineser har en medelintelligenskvot om 105 mot en medelintelligenskvot om 90 bland sydasiater. När väl hänsyn tages till intelligens och etnocentrism så börjar World on Fire bli begriplig.
Hon framlägger sedan vad boken handlar om, "ett fenomen - genomgripande utanför Väst men sällan erkänt, ofta sett som ett tabu - som omvandlar frimarknadsdemokratier till en motor för etnisk brandkatastrof. Fenomenet jag hänvisar till är marknadsdominerande minoriteter: etniska minoriteter som, av mycket olika anledningar, under marknadsmässiga förhållanden tenderar dominera den inhemska majoriteten runtomkring dem ekonomiskt, ofta i en häpnadsväckande utsträckning".
"Marknadsdominerande minoriteter kan påträffas i nästan varje del av världen. Kineserna är en marknadsdominant minoritet, inte bara på Filipinerna, utan överallt i sydöstra Asien. 1998 utgjorde kineserna endast tre procent av den indonesiska befolkningen, men kontrollerade drygt 70 procent av Indonesiens privatekonomi, inklusive landets samtliga största konglomerat. Nyligen har företagsamma kineser i Burma bokstavligt talat tagit över ekonomin i Mandalay och Rangoon. Vita är en marknadsdominerande minoritet i Sydafrika - och på ett komplicerat sätt, i Brasilien, Ecuador, Guatemala och en stor del av Latinamerika. Libaneser är en marknadsdominant minoritet i Västafrika. Ibo är en marknadsdominant minoritet i Nigeria. Kroaterna var en marknadsdominant minoritet i före detta Jugoslavien. Och judar är definitivt en marknadsdominant minoritet i det postkommunistiska Ryssland".
För att förstå de sanna orsakerna till de etniska konflikterna i denna bok krävs endast att två primära koncept hålls i åtanke som Chua inte betraktar: skillnaden i medelintelligens mellan de grupper som diskuteras, och nivån av etnocentrism mellan olika raser. Dessa två faktorer spelar olika roll för olika raser. Ostasiaterna, semiterna (libaneser och judar) och asiatiska indier exempelvis verkar ha högre nivåer av etnocentrism och xenofobi. Då de dominerar ett samhälle upprätthåller de också rasliga gränser liksom de engagerar sig i blodsbandssamarbete för att avancera sina mål över gränserna.
Det vill säga, de samarbetar med besläktade rasgrupper över hela världen där de befinner sig.
Å andra sidan har vita där de dominerat varit mer individualistiska - de saknar de höga nivåerna av etnocentrism. Exempelvis tenderar de gifta sig utanför sin ras i Latinamerika , och samarbetar mindre med andra vita i andra länder. De följer en individualistisk elitism, skapar allianser med vemhelst som avancerar deras status, oavsett ras. Man kan invända att så ej är fallet i subsahariska Afrika, där vita aldrig skulle överväga att gifta sig med svarta. Dock skulle jag vilja hävda att detta inte beror på en hög etnocentrisk nivå, utan snarare på de extrema skillnaderna i generell intelligens - cirka 100 för vita och endast 70 för svarta. Ett så stort intelligensgap är för stort för att två grupper skall kunna umgås socialt - än mindre gifta sig med varandra.
"Å andra sidan så är den sobra tesen i denna bok att marknadernas och demokratins globala spridning är en huvudsaklig, försvårande orsak till grupphat och etniskt våld i den icke-västerländska världen. I ett stort antal länder världen över som har en marknadsdominant minoritet, så är marknader och demokratier inte ömsesidigt förstärkande. Eftersom olika grupper drar fördel av marknader och demokrater i sådana samhällen, producerar utövandet av en frimarknadsdemokrati ytterst instabila och lättantändliga förhållanden. Marknader koncentrerar enorma rikedomar i händerna på en ´främmande´ minoritet, vilket underblåser etnisk avund och hat mellan ofta kroniskt fattiga majoriteter".
Det stämmer att vårt nuvarande främjande av demokrati, globalisering, frimarknader, etc., kan destabilisera situationer som inte skulle vara lika våldsamma om vi inte strävat efter dessa globala program - men det förringar inte det faktum att etniskt våld främst beror på skillnader i medelintelligens mellan olika raser. Jag kan inte anklaga Chua som person för denna bristande insikt, förty den egalitära hållningen nämner universellt aldrig denna orsak till ekonomiska olikheter. Och detta förbud mot att intelligens används som en faktor upprätthålls såväl av konservativa som av liberaler.
"Endast en procent av befolkningen har i generationer kontrollerat 70 procent av landets bästa marker, i stor utsträckning i form av högproduktiva 3000-tunnland stora tobaks- och sockergårdar. Att se Zimbabwes ekonomi falla fritt som resultat av det stora beslagtagandet av mark har fått USA och Storbritannien tillsammans med en mängd människorättsgrupper att uppmana president Mugabe att avgå, och kräver högljutt fria och rättvisa val. Men tanken att demokrati är svaret på Zimbabwes problem är häpnadsväckande naiv".
Det bästa sättet att lösa situationen i Zimbabwe tycks enligt mig vara att omflytta de vita tillbaka till Väst. Och det samma gäller Sydafrika. Området kommer aldrig uppnå fred med så stora skillnader i duglighet och intelligens mellan svarta och vita.
"Faktum är att denna bok kommer visa att världens mest ökande fall av ´kompiskapitalism´ samtliga inbegriper marknadsdominanta minoriteter - från Ferdinand Marcos kinesbeskyddande diktatur på Filipinerna till president Siaka Stevens skuggallians med fem libanesiska diamanthandlare i Sierra Leone till president Arap Mois ´affärsarrangemang´ med en handfull indiska moguler i dagens Kenya".
"Mer fundamentalt, hursomhelst, så har västerländska globaliseringskritiker, liksom deras globaliseringsförespråkande motparter, förbisett marknadsskillnadernas etniska dimension. De tenderar se rikedom och fattigdom som klasskonflikter, inte etniska konflikter. Detta perspektiv kanske låter vettigt i avancerade västerländska samhällen, men de etniska realiteterna i u-länderna är fullständigt olika dem i Väst. Som ett resultat härav är de lösningar globaliseringskritikerna föreslår ofta kortsiktiga och rent av farliga då de appliceras på icke-västerländska samhällen".
Chua är relativt vag i uttalandet ovan. Det finns givetvis skillnader mellan alla länder - faktum är att varje land är unikt. Men etniska konflikter har en del allmängiltigheter vi kan begagna - allmängiltigheter som är resultatet av en omfattande forskning som baseras på etnografiska databaser från evolutionära psykologer och beteendegenetik. Jag håller dock med om att klasskonflikter som en marxistisk grundsats för alla konflikter är minst sagt förlegad. Det är dags att gå vidare med hjälp av empiriska analysmetoder.
"´Marknader´, ´demokratier´ och ´etnicitet´ är som bekant svåra koncept att definiera. Detta beror delvis på att det inte finns någon enstaka korrekt tolkning av dessa termer. I själva verket hoppas jag i denna bok kunna visa att ´marknadssystemen´ som i nuläget manas på i u- och postkommunistiska länder är väldigt olika de som nu återfinns i motsvarande västerländska nationer; att ´demokratiseringsprocessen´ som för närvarande lanseras i den icke-västerländska världen inte är av samma slag som i de västerländska nationerna; och att ´etnicitet´ är ett flytande, artificiellt och farligt manipulativt koncept".
Ovan är typiskt för Chua - hon gör vaga uttalanden vid upprepade tillfällen men går aldrig bortom det fruktansvärt irriterande naiva. På vilket vis är etnicitet flytande, artificiellt - och farligt? Varför göra ett sådant uttalande om du aldrig förklarar vad du menar med det? Vid de få tillfällen Chua avviker från sina "det bara är så"-historier, kan vi dock beskåda hennes extrema fördomar - de är utspridda som ovan på enstaka rader som till synes kommer från ingenstans.
"Det är slående att ingen västerländsk nation vid något tillfälle i historien har implementerat laisse faire-kapitalism och allmän rösträtt vid samma tillfälle - precis den form av frimarknadsdemokrati som i nuläget påtvingas u-länder världen över". Jag håller med om detta - demokrati har många motsägelser och det minsta man kan säga är att det inte är något sammanhängande koncept.
"Etnicitet är ett annat kontroversiellt koncept som orsakat mycket debatt. I denna bok kommer jag utgå ifrån att ´etnicitet´ inte är någon vetenskapligt fastställbar status. ´Etnicitet´ kommer snarare hänvisa till en slags gruppidentifikation, känslan av tillhörighet till ett folk, som upplevs ´som en stor utökad form av familj´. Denna definition av etnicitet är sannerligen mycket utspridd, och erkänner vikten av subjektiv varseblivning. Den omfattar skillnader längs rasliga gränser (exempelvis svarta och vita i USA), gränser för geografisk härkomst (exempelvis malajer, kineser och indier i Malaysia), liksom lingvistik, religion, stamtillhörighet och andra kulturella gränser (exempelvis stammarna kikuyu och kalenji i Kenya eller judar och muslimer i Mellanöstern)".
Fastän definitionen av ras är relativt enkel så har rasförnekarna varit aktiva på sistone sedan Human Genome Project utsatt dem för en hel del press. Rättsläkare kan nu avgöra en persons rastillhörighet utifrån hans DNA, och en artikel som publicerades nyligen om hur DNA kan användas för att påvisa en blandrasig hunds genetiska härstamning visar hur långt vi kommit i nyttjandet av genetik för att avgöra börd. Ras som en social konstruktion är en ren egalitär dogm som inte har något som helst stöd av genetiken.
"Etnisk identitet är inte statiskt utan skiftande, och mycket formbar. I Rwanda, exempelvis, dominerade den 14 procent stora tutsiminoriteten över hutumajoriteten såväl ekonomiskt som politiskt i fyra århundraden, som en slags boskapsägande aristokrati. Men under merparten av denna period var gränserna mellan hutuer och tutsier genomtränglig. De två grupperna talade samma språk, blandäktenskap ägde rum, och framgångsrika hutuer kunde ´bli tutsier´. Detta gällde inte längre sedan belgarna ankom och, genomsyrade av skenbara teorier om rasöverhöghet, delade ut etniska identitetskort baserade på näslängd och kranieomkrets. De resulterande mycket skarpare etniska indelningarna exploaterades av hutumaktens ledare. Utefter liknande linjer, överallt i dagens Latinamerika - där det ofta hävdas att inga ´etniska indelningar´ existerar eftersom alla har ´blandat blod´ - får många fattiga bolivianer, chilenare och peruaner plötsligt veta att de är aymarer, inka eller helt enkelt indios, beroende på vilken identitet som genljuder och mobiliserar bäst. Dessa inhemska rörelser är inte nödvändigtvis bra eller dåliga, men de är smittsamt starka".
Detta är ytterst avslöjande. Här har vi två raser, en som dominerat över den andra i över 400 år, och den dominerande ser annorlunda ut och har större hjärna! Hjärnans storlek korrelerar med intelligens - omkring 0,4 - vilket är av stor vikt. Så vad vi i själva verket har är två raser med viss beblandning. Detta är analogt med skillnaderna mellan vita och askenaser i Östeuropa. Viss genomtränglighet ägde rum, men genetiska askenaser står närmare semiter än vita, och ändå gör viss genetisk beblandning med vita, följt av ett urval av vitas ansiktsdrag, att askenaser ser mer västerländska ut än sefarder, som ser mer ut som sina arabiska släktingar (Chua påpekar detta då hon diskuterar Israel). Men min poäng här är att tutsierna dominerade hutuerna eftersom de var en annan ras - och de var intelligentare. Det är det enda jag kan utläsa från framställningen ovan, men Chua föredrager att påpeka att belgarna var en hop rasister, hellre än att bortförklara en mer överdrivet sparsam förklaring - belgarna erkände de två olika raserna fastän det fanns en viss beblandning mellan dem.
Meister Eckehart:
Det bör understrykas att konflikten i Rwanda var en etnisk konflikt sprungen ur den ofrånkomliga och ofta förödande friktion som uppstår i ett mångkulturellt samhälle. Den etniska dimensionen skapade panik hos många vänsteranhängare, som Chua, eftersom den gick stick i stäv med deras världsbild. En mängd teorier om vad den ´egentliga´ orsaken var, eftersom biologi och evolution saknar betydelse enligt vänstersinnade, lades fram. Den mest populära teorin var just att belgarna under kolonialtiden lärt upp och lurat på den negroida befolkningen en rasism som tidigare inte existerat, där tutsierna påstods var överlägsna hutuerna. Orsaken till detta påhitt skulle vara att belgarna, förutom att de enfaldigt nog trodde att även människan är en del av Naturen, ville hetsa de två grupperna mot varandra för att enklare kunna upprätthålla sina kolonier. En annan populär variant av samma teori är att det egentligen inte existerar någon skillnad, åtminstone ingen synlig sådan, mellan Rwandas tre folkgrupper, tutsierna, hutuerna och twa-folket; det kanske en gång fanns en skillnad men man hade lärt sig att finna lyckan i blandäktenskap varvid denna försvunnit. Återigen är det alltså de vita belgarna som hittat på skillnaderna. Att sedan tutsierna är ett ytterst högrest folk och twa-folket pygméer, höjdskillnaden är kanske en halvmeter i genomsnitt, är ett faktum som inte vållar dessa teoretiker något större huvudbry. Teorin om denna, icke synbara, skillnad säger en hel del om verklighetsperspektivet hos de vänstersinnade som slutit upp bakom den.
Faktum är att dessa teorier lyfts fram mot bättre vetande om, eller i förakt för, de verkliga förhållandena i den afrikanska region som idag kallas Rwanda och de folk som lever där. Området befolkades först för 4.000 år sedan av twa-folket, ett pygméfolk med karaktäristiskt breda ansikten, som livnärde sig på jakt. Först 3.000 år senare började hutuer, undersätsiga men betydligt mer högvuxna än twa-folket, invandra i omgångar. De levde i klaner och ägnade sig främst åt jordbruk. För att komma åt den mycket bördiga vulkaniska jorden fördrev de landets urinvånare eller tog dem som slavar. I 500 år kom hutuerna att dominera området tills en ny invandrare dök upp, de nilo-hamitiska tutsierna. Hamiterna är som grupp ytterst illa definierad då begreppet använts för i stort sett alla icke-arabiska folk i norra och östra Afrika, etymologiskt härstammande från Noaks son Ham. Till stor del är nilo-hamiterna emellertid resultatet av rasblandning mellan den nilotida rasen, något långdistanslöpande kenyaner kan anses var ett typexempel på, samt till en klart mindre del den vita rasen. Tutsierna är mycket högvuxna och gängliga med betydligt smalare näsa än den typiskt breda negroida näsan. Påståendet om de icke synbara skillnaderna är med andra ord inte hämtat från verkligheten då de tre folken har helt olika morfologi.
I och med tutsiernas inträde i Rwanda på 1500-talet ändrades förutsättningarna kraftigt. De tidigare dominerande hutuerna underkuvades och ett kastväsende upprättades där varje hutu var knuten till en tutsier inför vilken han var ansvarig. Twa-folket hade inte haft någon nämnvärd organisation, medan hutuerna hade klanbaserade monarkier. Tutsierna var än bättre organiserade och under de kommande 500 åren åtlydde såväl twa-folket som hutuerna alltid en tutsikung. Vidare införde tutsierna även boskapsskötsel vilket var ett klart framsteg för regionen.
Påståenden om att det inte existerade någon rasmedvetenhet innan belgarna artificiellt introducerade den är med andra ord raka motsatsen till de verkliga förhållandena. Nästan 1.000 år innan någon belgare satt sin fot i området hade hutuerna underkuvat områdets pygméfolk, varefter hutuerna 500 år senare i sin tur underkuvades av tutsierna. Det måste tillstås att kastväsendet relativt sett fungerade väl då tutsierna snarare var mer arbetsamma än hutuerna och ägnade sig alltså inte främst åt parasiterande, men en klar konfliktrisk föreligger alltid då främmande folk lever i samma område, samt skapas en viss försvagning av handlingskraften då ett folk gör sig beroende av ett annat.
Tutsidominansen i området ersattes med tysk dominans i och med Berlinkongressen 1894 då Rwanda och Burundi, då endast kallat Urundi, tillföll Tyskland och som tillsammans med nuvarande Tanzania, förutom Zanzibar som var brittiskt, kom att utgöra kolonin Tyska Östafrika. Det tyska Östafrikanska Kompaniet hade då förvisso redan varit aktiva i området sedan 1885. Tyskarna imponerades av tutsiernas förmåga till organisation, något som var ytterst bristfälligt bland de flesta övriga negroida folken, och erbjöd flera av dem utbildning. Av Tysklands fyra afrikanska kolonier var Tyska Östafrika den som man investerade mest i, vilket fick till följd att infrastrukturen förbättrades och en klar modernisering av regionen inleddes, på gott och ont.
Efter första världskriget slut 1918 konfiskerades Tysklands samtliga kolonier av de demokratiska Ententemakterna, som styckade upp det territoriella krigsbytet mellan sig. Tyska Östafrika delades upp mellan Storbritannien, som fick området motsvarande Tanzania då kallat Tanganyika, och Belgien som erhöll Rwanda och Burundi. Även belgarna imponerades av tutsiernas relativt goda kognitiva egenskaper. Trots att de utgjorde en minoritet så var tutsier en majoritet av dem som klarade av den utbildning som gavs. Utifrån detta, och det historiska perspektivet där tutsierna dominerat hutuerna och området i 500 år, drog belgarna slutsatsen att tutsierna tillhörde en intelligentare negroid subras än vad hutuerna gjorde. Att belgarna därefter även fortsättningsvis lät tutsierna ha en dominerande roll i området var med andra ord ingen nyordning utan endast ett bevarande av de gamla förhållandena.
De vänstersinnade som menar att belgarna introducerade rasismen i Rwanda må ha rätt i den meningen att rasläran introducerades som ett uttalat begrepp, men inte i meningen som en existerande livssyn. Då det före andra världskriget var brukligt att även människan ansågs vara en biologisk varelse inom djurriket, som även hon kunde anses åtlyda Naturens och således även evolutionens ofrånkomliga lagar, kan det knappast anses märkligt att såväl tutsierna som hutuerna fick del av denna kunskap under sin skolning. Rasläran fungerade alltså som en vetenskaplig beskrivning av hur det kommit sig att först hutuerna en gång lyckats underkuva twa-folket, varefter tutsierna i sin tur underkuvade hutuerna.
Tiderna förändrades dock och efter Andra världskriget svepte en våg av frihetssträvande fram bland de afrikanska kolonierna. Föga förvånande ville många negroida folk hellre leva i länder de själva styrde, än i mångkulturella kolonier under vitas styre. Falska förhoppningar spreds även av verklighetsföraktande liberaler om att de afrikanska länderna efter sin självständighet skulle kunna nå samma civilisatoriska höjder som Europa.
Efter självständigheten hos de subsahariska kolonierna försvann emellertid en stor del av det monetära och intellektuella kapitalet, och inom de onaturliga landsgränser som upprättats av kolonisatörerna skulle nu stammar som i mannaminne alltid varit fiender försöka samregera. Krig och regression blev den naturliga följden.
I Rwanda och Burundi inledde hutuerna 1959 ett inbördeskrig där de krävde ett slut på såväl belgarnas som tutsiernas inflytande i området.
Under det treåriga inbördeskriget tros uppemot 100.000 tutsier ha slaktats av hutuerna, ytterligare flera hundratusen drevs på flykt och ett stort antal byar brändes ned. Hutuerna leddes av Grégore Kayibanda som krävde att två stater skulle upprättas i området, en för tutsierna och en för hutuerna, för att undvika framtida konflikt. Västvärlden protesterade och menade att sann lycka endast kunde infinna sig om de båda folken levde blandade i två mångkulturella stater, Rwanda och Burundi. Vid självständigheten den 1:a juli 1962 kom så Rwanda att styras av hutun Kayibanda och Burundi av en tutsier, men bägge länderna bestod alltså demografiskt av en majoritet hutuer och en minoritet av tutsier.
Konflikten lät inte vänta på sig; i Rwanda massakrerade hutuerna tutsier, och i Burundi rådde det omvända förhållandet. I Uganda, som även det var under ledning av en tutsier, lät de tutsiflyktingar som tagit sig till landet under inbördeskriget upprätta baser varifrån de angrepp Rwanda. Kayibanda mördades i en statskupp 1973, varefter en annan hutu tog makten, Juvenal Habyariman. Det var då Habyariman i sin tur mördades den 6:e april 1994, när hans flygplan sköts ned av tutsier under ledning av Paul Kagame, som det mer kända inbördeskriget bröt ut. Hutuerna hade sedan tidigare upprättat dödslistor över tutsier i landet och snart initierades massakrerna.
"Sedan Burma bytte till en marknadsorienterad, vidöppen ekonomi [1989], har både Rangoon, den moderna huvudstaden, och Mandalay, den gamla Ädelstensstaden och kungliga sätet för de två senaste burmesiska kungarna, tagits över av etniska kineser... I Burmas nya marknadsekonomi har den kinesisk-burmesiska minoriteten förvandlats nästan över en natt till en gräll framgångsrik affärsgemenskap...".
"Omfattningen av den kinesiska minoritetens ekonomiska makt var slående. Den kinesiska minoriteten utgjorde endast en procent av Vietnams befolkning, men kontrollerade uppskattningsvis 90 procent av det icke-europeiska privatkapitalet under mitten av 1950-talet och dominerade Vietnams detaljhandel, dess finansiella, tillverknings- och transportsektorer, och alla aspekter av landets risekonomi... I dagens Vietnamn är både marknaden och kineserna tillbaka. Regeringens skifte till marknadsliberalisering, eller doi moi ("förnyelse"), före 1988, har lett till ett slående återuppvaknande av kinesisk kommersiell dominans i landets städer. Vietnamns tre procent stora kinesiska minoritet svärmar i Ho Chi Minh (fortfarande kallad Saigon av de flesta vietnameserna), där de kontrollerar drygt 50 procent av stadens marknadsaktivitet och dominerar på ett överväldigande sätt den lätta industrin, import och export, köpcentrum och det privata bankväsendet. Än en gång växer förbittringen bland de infödda vietnameserna..."
"Ja, en undersökning nyligen av Thailands drygt 70 största affärsgrupper visade att alla utom tre ägdes av kineser i Thailand..."
"Också i Malaysia har privatisering och annan marknadspolitik kraftigt ökat den ekonomiska dominansen av landets kinesiska minoritet. Detta stämmer trots vidsträckt positiv diskriminering till förmån för den inhemska malajiska majoriteten, som har funnits sedan de anti-kinesiska upploppen 1969 där nästan tusen dödades i Kuala Lumpur. Idag äger kineserna i Malaysia - den största kinesiska minoriteten i Sydostasien, som utgör en tredjedel av befolkningen - 70 procent av landets marknadskapital".
"Det känns säkert att påstå att denna företagsamma dynamism - tillsammans med sparsamhet, hårt arbete, viljan att senarelägga tillfredsställning och en intensiv längtan att samla rikedom som ett mål i sig - inte kan spåras till någon enstaka kultur i sig, än mindre till någon genetisk källa".
Däremot så vet vi att ostasiaters medelintelligens är 105 och att medelintelligensen i alla de ovan nämnda länderna är runt 90. Jag anser att det är uppenbart - marknadsdominanta minoriteter är intelligentare i avgörande utsträckning. Och eftersom intelligens till 80 procent är genetiskt betingat, så är det de genetiska skillnaderna som förklarar vitt olika resultat av tillgångar - i genomsnitt.
Givetvis träder etnocentrismen in för att öka ostasiaternas rikedom: "De kinesiska minoriteterna har ett världsomspännande försteg i form av cirka två triljoner dollar i tillgångar, för att inte nämna deras berömda ´sociala nätverk´ med affärsförbindelser, som inte endast är intraetniska utan även inkluderar likväl västerländska och japanska utländska investerare".
"Att beskriva Bolivias etniska sammansättning är svårt till följd av de historiskt höga nivåerna av ´rasblandning´ och fenomen så som ´encholamiento´, där en vit man och en indian eller mestiskvinna (en chola) får en son, som, om han är framgångsrik, markerar sin framgång genom giftermål med en vit kvinna. Idag är det bolivianska samhället löst indelat i tre lager. För att använda terminologin i Bolivias folkbokföring så sent som 1976 utgör ´vita´ fem till 15 procent av befolkningen, ´mestiser´ utgör 20 till 30 procent och ´indianerna´ 60 till 65 procent. Dessa klassifikationer är givetvis högst artificiella; rikedom kan förvandla en ´mestis´ eller till och med en ´indian´ till en vit. Som den bolivianske intellektuelle Tristan Marof skrev för flera decennier sedan, ´vita´ är samtliga de som har rikedom i Bolivia, de som utövar inflytande och håller höga positioner. En rik mestis eller indian, ehuru hans hud är mörk, anser sig själv vara vit".
"I alla fall, summan av kardemumman i Bolivia är denna. Landets indianska majoritet, varav många levde som trälar fram till 1952, är i stor utsträckning uteslutna från den moderna ekonomin. De flesta lever i fattigdom, utan någon vidareutbildning, utan tillgång till sanitära anläggningar, och med fruktansvärda tänder. Enligt regeringens egen statistik kan 90 procent av Bolivias landsbygdsbefolkning - i överväldigande utsträckning indianer - inte tillgodose sina elementära behov. Bland ´mestiserna´ är den ekonomiska framgången mer blandad. Men Bolivias vita är i besittning av en mycket oproportionerlig rikedom och status".
Elementärt egentligen - indianer har en medelintelligens om 90, medan vita har en medelintelligens om 100, och de som befinner sig mellan extremerna har den rikedom de har baserat på deras intelligens (och medvetande, den näst mest betydelsefulla rikedomsavgörande egenskapen), i genomsnitt givetvis. Tur spelar alltid en roll för individers rikedomar, men för gruppgenomsnitt så vet vi att IQ och vissa beteendeegenskaper - även de genetiska i stor utsträckning - är de viktigaste förutsättningar för framgång.
"Med undantag för Argentina, Chile och Uruguay (där den inhemska befolkningen redan ett tidigt skede i stor utsträckning förintades), är det latinamerikanska samhället fundamentalt pigmentokratiskt: kännetecknat av ett socialt spektrum med längre, mer ljushudade eliter med europeiskt blod å ena sidan; kortare, mörkare massor med indianskt blod å andra sidan; och en hel del ´flyktigt´ däremellan. Pigmentokratins rötter kan spåras till den koloniala eran. Till skillnad från sina (bevisligen mer hämmade) brittiska motsvarigheter i, låt säga, Indien eller Malaysia, avlade de spanska kolonisatörerna fritt och fruktsamt med de infödda kvinnorna. Från början växte de spanska och portugisiska krönikörerna sig entusiastiska om de indianska kvinnornas skönhet, som var ´vacker, och inte så lite lidelsefull, och förtjusta i spanjorerna´ enligt en källa och ´väldigt ståtliga och underbara älskare, tillgivna och med eldiga kroppar´, enligt en annan. I ett viktigt avseende var den spanska erövringen av Amerika en erövring av kvinnor. Spanjorerna anskaffade indianska kvinnor både medelst våld och fredliga medel - ibland, exempelvis, som tecken på vänskap från indianska caciques. Blandäktenskap, konkubiner och polygami var vanligt".
Så de spanska kolonisatörerna var i regel ystra män! Chua får detta att låta ovanligt, men det är hennes centrala tema genom hela boken - där män satsar utan sina kvinnor tvinas de korsas med de infödda. Det intressanta är att vita återigen visar betydligt mindre etnocentrism än andra dominanta raser - vita är betydligt mer individualistiska. De bryr sig mer om sin egen framgång och visar föga intresse för skapandet av globala nätverk med deras "rasfränder" så som andra raser gör. Som kan förutsägas kommer den vita dominansen minska i samtliga amerikanska nationer efterhand som mer intelligenta eller etnocentriska raser ersätter dem. Exempelvis: "Självfallet har Slim inga indianska förfäder. Liksom överallt i världen är den libanesiska kolonin i Mexico väldigt sammansluten: Slims bortgångna hustru var också kristen libanes, och, enligt vad jag hört, har de flesta medlemmarna av Slims storfamilj gift sig med andra kristna libaneser; i princip samtliga är mycket rika".
"I Brasilien som jag kommer berätta mer om senare, äger 50.000 (mindre än 0,01 procent) av landets 165 miljoner invånare merparten av nationens landområden. Återigen så är latifundo-ägarna otvetydigt vita; bönderna, däremot, härstammar i regel från afrikanska slavar..."
"Likaledes visade en undersökning av chefer i Bogota 1965 att fastän Colombia hade relativt liten invandring så var 41 procent av landets ledande företagare födda i utlandet. Vissa av Latinamerikas mest fantastiskt rika invandrare har varit libaneser eller judar. I antal är bägge grupperna små och utgör nästan försumbara minoriteter i länderna de uppehåller sig i. Vad anbelangar ekonomisk dynamism däremot har bägge grupperna varit extraordinära. Jämte Slim är ett förvånansvärt högt antal av Latinamerikas rikaste affärsmän libaneser". Det är intressant att Chua nämner libaneserna så ofta som hon gör, men endast nämner judar vid ett fåtal tillfällen (förutom i samband med de ryska judarna senare), så som:
"Judar är inte längre gatuförsäljare i dagens Latinamerika. Inom loppet av ett par generationer har judarna i Latinamerika förändrats från kämpande invandrare till finansiellt mäktiga affärsmän och tjänstemän. 1994 identifierade sig nästan 53 procent av de arbetande judarna i Mexico som chefer, direktörer, eller administratörer, medan ytterligare 26 procent identifierade sig själva som fackmän. Överallt i Latinamerika har judarnas fart uppåt i samhället varit häpnadsväckande det senaste århundradet. I Brasilien är de judiska familjerna Klabin och Lafer, förbundna genom giftermål, bland de rikaste i landet; deras samägda mångsysslande industrifirma är Latinamerikas största tidningspappersproducent. Rent generellt tillhör tvåtredjedelar av de brasilianska judarna till 'eliten'. I Panama dominerar den diminutiva judiska minoriteten - endast 0,25 procent av befolkningen -disproportionerligt landets partihandel, minuthandel, byggnadsmarknaden och tjänstesektorn, och utgör 40 procent av affärsmännen". Var än askenaser lever så är de den dominerande rasen. Jag känner inte till något land där de inte är rikare i genomsnitt jämfört med andra raser.
Meister Eckehart:
Det kan då vara värt att påpeka att en stor andel av judarna i Brasilien inte är askenaser utan sefarder. Även Chuas knapphändiga uppgifter om det judiska inflytandet i landet kan vara värda en nyansering.
Rikast i Brasilien är det judiska brödraparet Joseph och Moise Safra, vars bankimperium sträcker sig över hela världen. Brasiliens fjärde rikaste person är därtill judinnan Lily Safra, tidigare gift med Josephs och Moises fader, Edmond Safra, som dog i en uppmärksammad brand i Monaco härom året, anlagd av hans egen livvakt som ville spela hjälte, men misslyckades.
Den rikaste judiska familjen i Brasilien är alltså inte Klabin och Lafer, utan Safra. Dessa båda familjer är dock ytterst inflytelserika. Bland annat driver de koncernen Indústrias Klabin som är Latinamerikas största producent av pappers- och trävaror, och det sjunde största företaget i Brasilien. Företaget styrs av Armando Klabin och i styrelsen återfinns Israel Klabin, Daniel Miguel Klabin, Roberto Luis Leme Klabin, Vera Lafer och Miguel Lafer. Familjen Klabin kontrollerar därutöver en mängd andra företag, bland annat via investmentbolaget Klabin Irmãos & Cia (Bröderna Klabin & Co). Israel Klabin är därtill en ledande politiker i Brasilien.
En annan framstående judisk familj är familjen Feffer, ägare av koncernen Suzano, Brasiliens sjätte största företag. Suzano är efter Klabin det näst största pappers- och trävaruföretaget i landet. Tillsammans kontrollerar de judiska familjerna en majoritet av denna näring i Brasilien. Fram tills nyligen var dessutom juden Luiz Kaufmann chef för koncernen Aracruz, det tredje största pappers- och trävaruföretaget i Brasilien, och det femte största företaget överhuvudtaget i landet.
Brasiliens mest framstående magnat brukar dock juden Benjamin Steinbruch anses vara. Den nu 50-årige Steinbruch lyckades under 1990-talet lägga tre av Brasiliens absolut viktigaste företag under sig: stålföretaget Companhia Siderurgica Nacional (CSN), gruvbolaget Companhia Vale do Rio Doce (CVRD), Brasiliens tredje största företag, och elbolaget Light. Till följd av detta har Steinbruch kallats Stålkungen i affärskretsar; hans person och affärsmetoder har dock givit honom ett annat namn i folkmun, O Demônio, Djävulen.
Ordföranden för Brasiliens största företag, Petrobras, världens 14:e största oljebolag, var fram tills i år den i Frankrike födde juden Henri Philippe Reichstul. Redan innan Reichstuls avgick hade han inlett sin nuvarande karriär som chef för Globos, Brasiliens största TV-bolag.
Av Brasiliens sju största företag kontrollerades alltså fram tills nyligen minst fem av judar, och idag kontrolleras minst tre av dessa sju av judar.
Den stora ädelstensmarknaden i Brasilien domineras av judar och framförallt av juden Hans Stern och dennes son, Roberto Stern. Tillsammans äger de juvelerarkedjan H. Stern & Company, världens största juvelerarkedja med butiker i över 50 länder.
Ytterligare framträdande judiska affärsmän återfinns i Gerson Keila, ägare av det mäktiga franchisingföretaget Brazilian Franchising Association (ABF) som årligen företräder 80 miljarder kronor; Ivo Rosset, chef för det största textilföretaget i Brasilien, Rosset Group; och German Efromovich, ägare av oljejätten Maritima.
Judar äger även ansenliga delar av massmedian i Brasilien. Den judiska familjen Bloch äger Brasiliens största förlag som bland cirka 30 tidningar giver ut Manchete och Fatose Fotos, två av landets största tidningar. Familjen Bloch kontrollerar därutöver flera radiostationer och en TV-kanal. Den judiska familjen Civitas äger landets näst största förlag som giver ut flera av landets ledande tidningar. Brasiliens näst största TV-bolag, Sistema Brasileiro de Televisao, kontrolleras av juden Silvio Santos Abravanel. Abravanel är känd för att visa mycket vulgära TV-program, ofta med mycket lättklädda kvinnor, varför han kommit bli en ytterst kontroversiell person i landet, samtidigt som han utövar stort inflytande över den brasilianska ungdomen.
De två största TV-bolagen antingen ägs eller styrs alltså av judar, liksom de två största mediaförlagen.
Bland framstående judiska politiker kan förutom ovan nämnde Israel Klabin även Jaime Lerner, borgmästare i Rio de Janeiro, och minister Celso Lafer, landets nyligen avgångne utrikesminister, nämnas. Den nyligen avgångne presidenten Fernando Henrique Silva Cardozo sades stå på mycket god fot med den judiska minoriteten i landet, något som kanske manifesterade sig då hans dotter äktade sig med en man vid namn Zylbersztein. Precis som många judar påpekat är Cardozo även ett vanligt namn bland conversos, skenkonverterade judar. Ett exempel kan hämtas från USA där juden Benjamin Cardozo satt i högsta domstolen åren 1932 till 1938.
När den nuvarande presidenten Luís Inácio Lula da Silva (Arbetarpartiet) tillträdde varnade vissa judar för att valutgången skulle kunna försämra judarnas situation i Brasilien. Så har sannerligen inte varit fallet. Minst två judar ingår i Lulas kabinett, arbetsmarknadsministern Jacques Wagner och planeringsministern Guido Mantega. Judinnan Clara Ant, tidigare ledare för trotskisterna, räknas till Lulas närmaste rådgivare. En annan av Lulas närmaste är juden Felipe Warmus, bättre känd som Lúis Favre då han i sin tur var trotskisternas ledare; Warmus är även gift med Sao Paulos borgmästare, Martha Suplicy. Ytterligare en av Lulas rådgivare återfinns i juden Eugenio Staub ägare av Gradiente, Brasiliens största producent av hemelktronik.
Av Lulas sex främsta finansiärer återfinns minst fyra judar: Ivo Rosset, Egunio Staub, Sergio Haberfeld och Henri Philippe Reichstul. Även Benjamin Steinbruch och German Efromovich bidrog till Lulas seger. Arbetarpartiets insamlingsledare är den judiske israelen Oded Grajew.
En elit bestående av 5 procent av den brasilianska befolkningen beräknas tjäna lika mycket som den övriga befolkningen tillsammans. Nära 70 procent av judarna i Brasilien beräknas tillhöra denna elit. En anmärkningsvärd men föga förvånande studie år 1968, visade dessutom att endast 0,3 procent av den judiska befolkningen i Brasilien var kroppsarbetare, till skillnad från den stora majoriteten.
"Givetvis skiljer sig Latinamerika från Sydostasien i oräkneligt många avseenden. På grund av den omfattande rasblandningen är de etniska och rasliga gränserna i närheten lika skarpt dragna, och Latinamerika har lyckats undvika den extrema etniska fientligheten och våldet som existerar i Sydostasien". Ja, så var det men den saken och hoppet om att en omfattande rasblandning skall lösa våra rasproblem här i USA. Raser, liksom gener, beblandas och omformar sig till nya raser. Liksom det finns många sätt på hur kulturella och politiska system kan struktureras, så skapar dessa system flera olika raser. Raser är inte stagnerade, de är stadd i omvandling - med eller utan rasblandning.
Judar i Ryssland
"Istället för att sprida ägarskapet [under 1990-talet] och skapa en fungerande marknad, så har dessa reformer låtit en liten grupp giriga industrimän och bankirer plundra Ryssland, och gjort dem själva till miljardärer nästan över en natt och ägare av Rysslands kronjuveler medan landet vindlade in i kaos och laglöshet... Som det visat sig är sex av Rysslands sju rikaste och (åtminstone fram till nyligen) mäktigaste oligarker judar. Detta faktum blev allmän bekant bara ett par månader efter min konversation med Jerry, då Chrystia Freeland i Sale of the Century erbjöd en journalists förstahandsredogörelse om hur en handfull kallblodiga, extremt sluga affärsmän - alla utom en av dem judar - utan att egentligen bryta lagen, utnyttjade privatiseringsprocessen till att bli ägare över enorma delar delar av Rysslands mineralrikedomar och de överlägsna segrarna i Rysslands ´gladiatorkapitalism´".
"Då jag först nämnde för min make, som är jude, att sex av Rysslands sju rikaste magnater är judar höjde han på ögonbrynen. ´Bara sex?´ frågade han lugnt. ´Så vem är den sjunde...?´".
"Ryssland har cirka 147 miljoner invånare. De Sovjetiska Judarnas Nationella Kongress uppskattar att judarna utgör mindre än en procent av befolkningen. Med tanke på dessa demografiska uppgifter, hur kommer det sig att sex judiska affärsmän kom att utöva sådan häpnadsväckande ekonomisk och politisk makt? Generellt sett är det mycket svårare att tala om judisk ekonomisk dominans än om någon annan grupp. Detta på grund av de talrika tillfällen då överdrivna eller rent av falska påståenden om judisk ekonomisk dominans lett till brutal diskriminering, getton och en del av de värsta övergreppen i mänsklighetens historia. Som ett resultat härav kan man relativt fritt utforska och diskutera fenomenet om hur, exempelvis, en kinesisk minoritet om tre procent kontrollerar 70 procent av en nations tillgångar, medan det är betydligt svårare att fastställa eller ens diskutera omfattningen av judiskt ekonomiskt inflytande i något sammanhang. Inte desto mindre har judar i många avseenden varit den kvintessentiella marknadsdominanta minoriteten".
Chua var givetvis tvungen att ha åtminstone en del av boken som granskade den judiska dominansen i ett land. Att inte ha gjort så vore alltför uppenbart partiskt. Men då hon väl tager sig an frågan med ett relativt vagt exempel som endast inbegriper sex individer, så är det ett av de mest flagranta exemplen på inkonsekventa apologier jag någonsin hört: "Diskussioner om den judiska ekonomiska framgången i dagens Ryssland är särskilt laddat på grund av den ryska antisemitismens elakartade historia. I århundraden var den antijudiska politiken i Ryssland -utdrivning (redan från år 1727), skarpa ekonomiska restriktioner, påtvingad 25-årig militärtjänst, förföljelser, pogromer, och så vidare - i stor utsträckning framgångsrik i att förhindra judarna från att röna framgång, för att inte tala om att förhindra dem vara ekonomiskt dominanta".
Menar Chua allvar!? Givetvis var de förföljda - judar är "den kvintessentiella marknadsdominanta minoriteten"! Om de inte kuvades skulle de ha tagit över. Är det inte vad denna bok handlar om? Rasliga spänningar mellan marknadsdominanta minoriteter och majoriteterna!
Men dubbelspelet blir ännu bättre: "Vid ett tillfälle frågade vi Sonia [en rysk judinna] om hon hade någon åsikt om varför så många av oligarkerna var judar. Sonia skakade på huvudet. ´Du förstår inte´, sa hon avfärdande.
´Dessa oligarker - de är till 95 procent ryssar och endast fem procent judiska. De är fullt ut assimilerade, produkter av den ryska miljön. Judarna i Ryssland är inte som judarna i USA. I USA finns det ett aktivt judiskt samfund, synagogor, organisationer. I Ryssland finns ingenting. För de flesta är det endast något de har stämplade i sina pass".
Å, verkligen? Så lämpligt - efter att diskuterat judar som en marknadsdominant minoritet försöker hon rationalisera bort deras judiskhet. Välan, om judar i Ryssland egentligen inte är judar överhuvudtaget, utgör endast en procent av befolkningen och är fullt ut assimilerade, varför fortsätter de då att endast gifta sig med andra judar? Svaret är uppenbart - de är precis lika judiska som alla andra judar i rasligt hänseende. Så jag kommer återigen ställa frågan - är antisemitism någonsin rättfärdigat? Låt oss se hur Chua handskas med frågan då den appliceras på vita istället för judar.
"Problemet är mest påtagligt i södra Afrika. I land efter land uppslukar en handfull vita de naturliga resurserna och den mänskliga arbetskraften, skapar enklaver av spektakulär rikedom och modernitet, omgivna av ett växande, berättigat hat bland den infödda svarta majoriteten. Det typiska resultatet har blivit fruktansvärt våld".
Låt mig se om jag kan reda upp den här logiken? Då en vit minoritet förtrycker en svart majoritet ekonomiskt så blir reaktionen mot detta förtryck "berättigat hat". Då judar förtryckte vita ekonomiskt i hela Europa - ofta med hänsynslösa monarkers goda minne - blir detta "elakartad ... antisemitism". Jag är ledsen, men i mina ögon är det precis samma sak! Då en ras förtrycker en annan, förvänta dig att något tråkigt kommer ske.
"Under portugiserna led Angola under en av de mest tyranniska formerna av kolonialstyre: fram till 1800-talet använde Portugal området som en ´slavpool´ för deras mer lukrativa koloni i Brasilien medan man plundrade Angola på dess ädelstenar och metaller. Så sent som för 30 år sedan styrde och kontrollerade 335.000 portugisiska kolonisatörer skoningslöst i princip hela Angolas ekonomi. I Another Day of Life beskriver Ryszard Kapuscinski hur de begav sig av nästan över en natt år 1975 då Angola blev självständigt mitt i stigande kaos och våld".
I USA anses portugiser vara latinamerikaner, så är det latinamerikaner som förtrycker svarta i Angola eller är detta vitt förtryck? Det blir så förvillande då avsikten är så påtaglig att göra vita till mer ondskefulla än andra marknadsdominanta minoritetsraser.
Exempelvis, av alla berättelser man kan återgiva om vilken folkgrupp som helst som påminner om en repris av Jim Balushis "Animal House", inkluderar Chua endast en sådan berättelse i sin bok:
"Samtidigt försöker så kallade ´kenyanska cowboys´, eller ´KC:s´, upprätthålla Happy Valleys legitimitet. Skälmaktiga, dekadenta, oförklarligt omogna, så är dessa unga män och kvinnor fast i en skev tid, någonstans i den brittiska kolonialismens glansdagar. Medan den stora majoriteten av Kenyas 30 miljoner svarta kämpar för att överleva på mindre än två dollar om
dagen - 45 procent är arbetslösa - spenderar KC dagarna med att smutta te och spela bridge, polo eller cricket. På helgerna åker de på safari. På sommaren åker de jetflyg till Europa. Resten av tiden besöker de anakronistiska privatklubbar så som Nairobis Muthaiga Country Club, där deras föregångare roade sig själva under 1930-talet med att byta fruar, slänga ut grammofoner genom fönstret eller skjuta på uppstoppade lejon som fortfarande stod framme i vestibulen. KC försöker fortsätta denna tradition, främst genom att supa och aktiviteter så som att sätta ´smörklickar på nejlikorna vid middagsbordet och kasta upp dem i taket för att se huruvida de fastnar´. Fastän diskriminering mot afrikaner och asiater officiellt upphörde under 1960-talet är medlemmarna i Muthagia främst vita. Alla i personalen är svarta".
Denna bisarra avstickare kan endast förklaras av Chuas sätt att förringa vita som om de är en grupp idioter. Det hoppar på läsaren - visar den extrema fientlighet hon hyser mot vita generellt, medan hon agerar apologet för alla andra raser förutom hennes egen kinesiska. Kineserna behandlas på ett rättframt sätt som vore de egentligen inget riktigt folk utan ett fenomen, mer av statistiskt intresse än någonting annat. Chua visar sitt sanna rashat på det sätt hon behandlar olika raser på olika sätt under identiska förhållanden. Hat, rädsla och avsky utmäts i enlighet med hennes hierarki över rasers ondskefulla essens. Så charmerande Amy - men ack så oerhört transparent.
"Om än orsakerna bestrids, så är det åtminstone ett grundläggande faktum som inte blir det: bland svarta kenyaner har kikuyu, förtjänt eller inte, varit disproportionellt rika i flera generationer. Även idag under president Moi, som öppet genomdrivit en pro-kalenji politik, fortsätter kikuyu ha en ovanligt solid affärs- och medelklass. Kikuyueliten är fortsatt ägare till stora värdefulla landområden, som i stor utsträckning gavs till dem under Kenyattas styre. Av de få svarta medlemmarna i Muthiga är nästan alla kikuyu, som med näbbar och klor bekämpar den framväxande kalnjineliten".
Jag undrar om även dessa svart kikuyu tycker om att kasta smördoppade nejlikor upp i taket för att se huruvida de fastnar? Min gissning är att vita i Kenya inte bryr sig om raser och att kikuyu har högre medelintelligens än den genomsnittlige kenyanen och därför välkomnades till de vitas klubbhus. Det handlar återigen om intelligens.
"Kikuyu är på intet sätt ett exceptionellt fall. Disproportionerligt framgångsrika afrikanska minoriteter påträffas i princip överallt på den afrikanska kontinenten. Ibo, kända som ´Nigerias judar´, är exempelvis kända världen över för att vara en ovanligt driven och handlingskraftig ´köpmannaminoritet´. Inom Nigeria dominerar ibos undersamhällen de ekonomiska nyckelsektorerna... Å andra sidan tror många nigerianer, i synnerhet ibo själva, att förklaringen är genetisk. Vissa har föreslagit att ibo är en av Israels förlorade stammar; denna teori verkar vara misstrodd... Därtill har ibo, liksom kineserna eller koreanerna, sofistikerade sociala nätverk som är nästintill ogenomträngbara för utomstående... I USA finns det påfallande framgångsrika ibokolonier i Atlanta, Houston, Los Angels och andra storstäder".
Det verkar som om judarnas rykte finns överallt! Liksom judarna verkar det, baserat på vad Chua skrivit, som om ibo är framgångsrika på grund av sin ras (deras gener). De är intelligentare och mer rasligt sammanhängande - två primära faktorer som leder till rashierarkier.
"Kenyas cirka 70.000 indier, mindre än 0,2 procent av befolkningen, är i själva verket dramatiskt förmögnare som grupp än den enormt mycket större gruppen svarta kenyaner runtomkring dem... Det hävdas ofta - inte endast av kenyaner utan även av västerlänningar - att den indiska ekonomiska dominansen i Kenya beror på deras manipulation av den politiska processen snarare än någon överlägsen företagsamhet... Till skillnad från Afrikas vita bosättare, som kom med skjutvapen och Europas makt bakom sig, härstammar merparten av Kenyas indier från ´kuliarbetarna´ som importerades av britterna under 1800-talets slut för att bygga järnvägen mellan Uganda och Kenya. Ättlingarna till dessa arbetare arbetade som hårt kämpande hantverkare, expediter eller handelsmän. De reste sig ur armodet, inte genom politisk favorisering, utan snarare trots diskriminerande restriktioner från vita kolonialister å ena sidan och intensiv fientlighet från de infödda afrikanerna å den andra. Så tidigt som 1924 fanns det ett överraskande stort antal indiska doktorer och jurister, varav nästan alla själva hade arbetat upp sig. Ja, samma år kontrollerade indierna redan häpnadsväckande 80 till 90 procent av Kenyas kommersiella handel. Få av dessa tidiga indiska affärsmän hade någonting med politik att skaffa".
Då jag läser hur asiatiska indier (det finns många olika kaster och raser i Indien) fördes in av vita som kulier är min första fråga varför? Var kenyanerna så underutvecklade eller hade de så låg intelligens att de inte kunde bygga en järnväg? Varför skulle dessa kulier importeras då så många svarta fanns tillgängliga? De verkar vara uppenbart att berättelsen här är inkomplett. Hursomhelst, vad vi kan se är att indierna är dominanta eftersom de är intelligentare än den genomsnittlige svarte kenyanen.
"Jag hade den stora turen nyligen att träffa en grupp om fem infödda sierraleonier. Gruppens ledare, som jag kallar herr Michaels, var en framstående jurist och juridikprofessor i Freetown. De fyra övriga var hans smickrande och oerhört smarta studenter... Men hade inte Sierra Leone fortfarande lagar som diskriminerade libaneser? Jag frågade dem om stycket 27(4) i deras konstitution, som i princip bemyndigar diskriminering av ´icke-infödda´ medborgare i Sierra Leone, inklusive etniska libaneser som föddes i Sierra Leone och vars familjer har levt där i fyra generationer. ´Det är libaneserna som diskriminerar sierraleonierna´, sade en av studenterna medan de andra nickade. ´Exempelvis så skulle ingen libanesisk kvinna någonsin gifta sig med en (svart) sierraleonsk man. Jag har inte hört talas om ett enda fall. Vissa libanesiska män gifter sig med sierraleonska kvinnor, men dessa kvinnor behandlas som andra klassens medborgare. Ibland tas till och med deras barn ifrån dem!"
Min tolkning av vad som står ovan är att folk från andra länder är extremt intoleranta mot främmande raser och inte tvekar från att diskriminera dem, medan de förväntar sig att västerländska nationer skall öppna sina dörrar för dem då de vill immigrera in mitt ibland oss. Vidare så finns det en hel del etnocentrism bland libaneserna (semiter från Libanon). Detta tema återupprepas genom hela boken. Andra nationer är extremt intoleranta mot främmande raser, de flesta är extremt xenofobiska jämfört med vita som är betydligt mer individualistiska, och det är medelintelligensen mellan olika raser som är den primära faktor som avgör vem som är dominant. Efter det har varje nation sin egen berättelse. Hade Chua någonsin en aning om det underliggande rasliga budskap honom skrev om? En sak har jag lärt mig, att skilja mellan bedrägeri och självbedrägeri är extremt svårt. Människans sociala mentalitet utvecklades till att bli bedrägligt. Men Chua håller sig en hel del till "det bara är så"-historier.
Meister Eckehart:
Det är anmärkningsvärt hur Chua här diskuterar det liberiska inflytandet i Sierra Leone, men helt utlämnar det judiska. Under 1980-talet lyckades juden Shabtai Kalmanovitj, en israelisk medborgare, få ensamrätten till alla diamanttillgångar i Sierra Leone. Landet hade en relativt stor judisk befolkning bestående av judar som, liksom Kalmanovitj, härstammade från Sovjetunionen och hade kommit till landet under tiden då Sierra Leone lierade sig med kommuniststaten. Kalmanovitj var engagerad i KGB, men även i en annan spionorganisation: Mossad. Han var chef för en av Mossads främsta ägor i Afrika, ett företag kallat LIAT, varvid bland annat juden David Tamari, Israels f d chef för den militära underrättelsetjänsten, och juden Yoram Avidor, tidigare Israels finansminister, var verksamma.
Samtidigt som Kalmanovitj tog över diamantindustrin i Sierra Leone så tog han i princip även över hela landet som sådant. Kort därefter bjöd han medlemmar från den ´ryska´ maffian, varav alla var judar, en fristad i landet. En var juden Rachmiel Brandwain, den ´ryska´ maffians högsta chef i Belgien, som bland annat befattat sig med guldsmuggling. Även juden Boris Nayfield, en av Brandwains närmaste associerade, flyttade till Sierra Leone, varifrån han vidareutvecklade sitt nätverk för världsomspännande heroinhandel. Tillsammans med juden Marat Balagula kom Nayfield att bli känd som ´den ryska maffians Gudfader´, och det dröjde inte innan också Balagula flyttade till Sierra Leone. Kalmanovitj inte bara inbjöd dessa kriminella till landet utan fraterniserade ivrigt med dem.
Kalmanovitj blev senare avsatt från sin roll i Sierra Leone av Mossad under märkliga omständigheter. Officiellt hade han ertappats som spion, men efter ett mycket kort straff blev han frigiven och begav sig först till Ryssland och sedan till Budapest där han nu arbetar åt juden Simon Moigolevitj, kallad ´världens farligaste brottsling´.
Israel förlorade sin totala makt över Sierra Leones diamanttillgångar i samband med en statskupp, sponsrad av Libyens ledare Muhammad Gaddafi. Nya inbördesstrider lät dock inte vänta på sig och under mitten på 1990-talet rådde ett rent krig i regionen som innefattade såväl Sierra Leone som Liberia. Gerillasoldaterna gick fram brutalt och effektivt, samtidigt som ett allt större inslag av legosoldater syntes strida på gerillans sida.
Överbefälhavaren för legosoldaterna var juden Yair Gal Klein, en överste inom den israeliska armén.
Klein har tidigare arbetat med att militarisera den colombianska maffian, samt försett dessa och andra stridande fraktioner i Colombia med israeliska vapen, vapentransporter som godkänts av den israeliska staten. Enligt de colombianska myndigheterna bär Klein det främsta ansvaret för kokainmaffians möjligheter till avancerade våldsdåd och har pekats ut som hjärnan bakom ett bombattentat i Colombia 1989 där Aviancaflyget HK-1803 sprängdes och 111 passagerare miste livet.
1999 greps Klein och anklagades för att ha planerat störta Sierra Leones regering, samt ha utbildat och utrustat de miliser som i massmediala sammanhang gjort sig kända för traditionen att stympa sina offer. Till Kleins försvar flögs en advokat vid namn Shapira in från Israel. Var Shapira residerade inför rättegången är minst sagt tankeväckande, nämligen hemma hos åklagarens assistent, judinnan Priscilla Schlomo. Då sedan åklagarassistenten Schlomo dessutom försvarade Klein under rättegången fick det en del lokala journalister att tappa hakan. Den israeliska tidningen Yediot Aharonuth gav en förklaring till händelserna: "Tanken var möjligheten att förse ´vänliga´ grupper i de två länderna [Sierra Leone och Liberia] med pengar, vapen och militär utbildning. I utbyte, om deras ledare tog över makten, så skulle de ge israelerna makten över diamanterna i länderna".
1999 greps ytterligare en annan jude och israelisk medborgare, Yail Galkaleil, för spioneri. Senare visade det sig att Galkaleil, som var affärskompanjon till Sierra Leones vicepresident Jo Demby, planerat mörda presidenten Ahmad Tejan Kabbah och finansministern James Jonah. Historien tystades dock snabbt ned och Phillip Neville, chefredaktören för tidningen Standard Times som rapporterat om händelsen, greps och satt fängslad i tolv dagar utan att vara anklagad för någonting.
Vapnen som användes i kriget kom i stor utsträckning från juden Leonid Minin som smugglade in minst 113 ton vapen via Elfenbenskusten till Sierra Leone och Liberia. Vapnen användes av gerillan i Sierra Leone, RUF (Revolutionära Enade Fronten), som fick stöd av Liberias president Charles Taylor.
Ytterligare en person i president Taylors innersta cirkel är den judiske affärsmannen och israeliske medborgaren Simon Rosenblum. Med sitt högkvarter i Abidjan, Elfenbenskustens huvudstad, styr han över ett mindre affärsimperium med förgreningar i flera västafrikanska länder. Det nära samarbetet med Taylor tar sig inte bara uttryck i ständiga inbjudningar till privata tillställningar, utan det är även Rosenblum som äger de lastbilar som användes vid vapentransporterna från Liberia till Sierra Leone. För att underlätta Rosenblums verksamheter har Taylor även givit honom ett liberianskt diplomatpass, så han smidigt erhåller immunitet utifall någonting vid tillfälle skulle gå fel.
Till synes gör judar ett försök att återtaga makten i Sierra Leone, som gick förlorat till Gaddafi och de med honom lierade libanesiska affärsmännen i landet, parallellt med den mer uppmärksammade etniska konflikt som rasar mellan regionens negroida stammar.
"Det enda jag vill framhäva här är att det finns viktiga samband mellan kolonialism och fenomenet med marknadsdominanta minoriteter. Kolonialisterna var inte endast själva marknadsdominanta minoriteter, utan den koloniala söndra och härska-politiken favoriserade särskilda grupper framför andra, förvärrade etniska rikedomsobalanser och skapade gruppspänningar. Faktiskt har denna politik ibland skapat ´etniska identiteter´ och ´etniska skillnader´ där de förr inte existerade. Idag är dessutom många marknadsdominanta minoriteter, mest påtagligt i södra Afrika men även i Latinamerika och annorstädes, ättlingar till forna kolonisatörer. Således är den genomgående förekomsten av marknadsdominanta minoriteter världen över en av kolonialismens mest förbisedda och destruktiva arv".
Finns det verkligen någon korrelation mellan kolonialismens historia och marknadsdominanta minoriteter? Jag kan inte finna någon ehuru hon verkar tro en sådan existerar. Denna bok försöker inte ens använda empiriska analyser för att dra slutsatser - hela boken är endast en mängd historier med Chuas fabricerade slutsatser. Faktum är att så vitt jag vet nämner hon endast vid ett tillfälle ett samhällsvetenskapligt perspektiv innan hon fortsätter med fler historier.
"I Pakistan vann Zulfikar Ali Bhutto stöd från de utarmade massorna (liksom från hans egen, landägande zamindaarklass) genom eldande offentliga tal där han anklagade ´22 Familjer´ - nästan samtliga invandrade mohajir från Indien - för att stjäla nationens rikedomar". Var även denna stöld ett arv från tidigare kolonialism, eller en följd av den unika inherenta intelligensen och beteendemönstren hos mohajir?
"Då en fattig demokratisk majoritet kolliderar med en marknadsdominant minoritet, så segrar inte alltid minoriteten. Istället för ett bakslag för marknaden så blir det ett bakslag för demokratin. Detta antidemokratiska bakslag tar sig ofta form i ´kompiskapitalism´: korrupta, symbiotiska allianser mellan inhemska ledare och marknadsdominanta minoriteter. För den globala marknaden är detta en bekväm lösning. De inhemska regimerna skyddar de marknadsdominanta minoriteternas rikedom och affärer. Världsbanken och IMF å sin sida tillhandahåller lån. Kortsiktigt resulterar det i ett uppsving av utländska investeringar, ekonomisk tillväxt och rikedom för de styrande och deras kamrater. Samtidigt börjar dock ländernas inre raseri att koka. Förr eller senare - och det är i regel förr - så exploderar situationen".
Chua har återigen beskrivit fler hundra år av konflikt mellan judar och icke-judar i Europa. Under såväl feodalism som demokrati har marknadsdominanta minoriteter oförmärkt smugit sig in mellan de styrande och dem de styr. Det är inte mycket som förändrats i det här avseendet de senaste 10.000 åren sedan vi lämnade våra jägar- och samlarbeteenden. Och varför är det så enkelt att ha en marknadsdominant minoritet mellan eliten och undersåtarna?
"Även i denna dag hyser många fattiga och lägre medelklass-vita mer solidaritet med Bill Gates eller George W Bush än med afroamerikaner eller latinamerikaner med jämförbar ekonomisk status. Faktiskt, som många noterat, är stora delar av den vita arbetarklassen motståndare till USA:s välfärd och regeringens ökade utgifter för sociala förmåner, och röstar ofta mot vad som kan antagas ligga i deras ekonomiska egenintresse. Det är vida misstänkt att rasism (tillsammans med en blomstrande ideologi om uppåtgående rörlighet) spelar en roll i det här mönstret".
Beklagar Amy, men denna ordning, som jag sade ovan, har alltid existerat. Enkelt framställt så ser de flesta människor upp till sin ras elithärskare, förväntar sig solidaritet, medan eliten inte gengäldar. I evolutionära gruppstrategitermer så när en person väl blir tillräckligt mäktig behöver den inte längre rassolidaritetens kollektiva skydd och återgår till en mycket smalare form av egennyttig nepotism. Kort sagt kommer eliten ofta gå och svika sin egen sort. Istället formar de allianser med andra eliter till gagn för sin egen grupp av ´kompiskapitalister´ eller ´kompispolitiker´, etc. Klasskonflikter är en marxistisk dröm som inte existerar i verkligt mänskligt beteende.
"I Etiopien, där medlemmar av den eritreanska minoriteten länge dominerat affärslivet, i synnerhet i nyckelsektorer så som transport, byggnadsarbete och elektronik, tog regeringen en mer direkt taktik. Mellan 1998 och 1999 deporterade den etiopiska regeringen 52.000 eritreanska etiopier - nästan hela den eritreanska kolonin - som en del av det större kriget mellan Etiopien och Eritrea. På klassiskt etnisknationalistiskt manér blev de fördrivna eritreanerna - de flesta såg på sig själva som etiopier - först berövade sitt medborgarskap... Fastän eritreanerna levt i Etiopien så länge någotdera land existerat inom definierade gränser, deklarerade den etiopiska regeringen därefter att alla eritreaner är ´icke-etiopiska´, sedan ´icke-modborgare´ och slutligen 'angripare´".
Så var det med afrikanernas rastolerans! Vad skulle hända om låt säga England försökte fördriva alla judar eftersom de är en marknadsdominant minoritet?
"Under våren och försommaren 1994 började hutumakten uppmana till slakt av Rwandas tutsier i riksomfattande utsändningar. Gourevitch sade att ´såväl unga som gamla hutuer hörsammade uppgiften´. Inom loppet av etthundra dagar hade vanliga hutuer mördat uppskattningsvis 800.000 tutsier, mestadels med macheter: ´Grannar hackade grannar till döds i deras hem, och kollegor hackade kollegor till döds på deras arbetsplatser. Läkare mördade sina patienter och lärare dödade sina elever. Inom några dagar hade tutsibefolkningen i många byar fullständigt förintats, och i Kigali släpptes fångar ut i arbetslag för att samla in kropparna som kantade gatorna. Överallt i Rwanda följdes slakten av massvåldtäkter och plundring...´
Tveklöst så lade belgisk rasism och favorisering och årtionden av korrupt diktatur grunden för folkmordet som följde".
Jajamensan, tillbaka till den onde vite mannen! Jag har faktiskt en annan syn på saken. Snarare än att lägga skulden för slakten av 800.000 människor inom loppet av 100 dagar på de sedan länge försvunna belgarna, så var det radioapparaternas fel! Det stämmer, en så koordinerad insats kan omöjligen ha utförts om inte radio hade använts för att styra händelserna. Omigen tror jag Chua skulle beskylla Väst för att ha uppfunnit radion och fört den till Afrika. Skuldlägg aldrig den stackars oansenlige afrikanen för hans barbariska beteende.
"Ett mer komplicerat exempel är Jugoslavien, där bland mycken annan dynamik kroaterna och slovenerna alltid varit och fortsätter vara disproportionerligt framgångsrika jämfört med de numerärt fler serberna...
Vidare så har kroaterna och slovenerna sina kulturella rötter i Västeuropa: De är nästan samtliga katoliker, var en del av det österrikisk-ungerska imperiet, och har traditionellt använt det latinska alfabetet. Som ett resultat härav har kroater och slovener länge haft viktiga affärs- och handelsförbindelser med västeuropeiska nationer, inklusive Tyskland, som varit en framträdande investeringspartner. Södern var däremot en del av det ottomanska imperiet; Serbien gränsar till Rumänien och Bulgarien i öst. De dinariska alperna täcker merparten av Bosnien, Montenegro och västra Serbien, vilket gjort kommunikationen mellan regionerna historiskt väldigt svår. De flesta serberna tillhör den ortodoxa kyrkan och använder det kyrilliska skriftspråket. Serbien led ekonomiskt under det turkiska styret. Infrastruktur och industri försummades och majoriteten serber fortsatte med lågteknologisk agrikultur, ehuru betungande lantbruksskatter drev många bönder till städerna och angränsande stater".
Eller skulle det kunna vara som så att kroaterna och slovenerna helt enkelt är intelligentare än serberna?
"Med Kinas häpnadsväckande tillväxttakt de senaste decennierna tror många att Kina snart kommer ansluta sig till de ´asiatiska tigrarna´ - Japan, Sydkorea, Hong Kong, Taiwan och Singapore - varav ingen längre anses vara ´utvecklande´. Det är slående att ingen av de asiatiska tigrarna någonsin haft en marknadsdominant minoritet. I samtliga de asiatiska tigrarna är majoriteten - japanerna i Japan, koreanerna i Sydkorea, och kineserna i Hong Kong, Taiwan och Singapore - både ekonomiskt och politiskt dominanta".
Och ostasiater är betydligt intelligentare än sydasiater och rasligt väldigt annorlunda. Om världen skulle delas in i fyra stora raser med hjälp av genetiska studier skulle medelintelligensen för dessa vara: subsahariska afrikaner (70), sydasiater (90), vita (100) och ostasiater (105). Vad gäller rasliga åtskillnader så har vissa genetiska kartor placerat ostasiater närmare vita. Således är ostasiaternas kontroll över den sydasiatiska ekonomin mycket lik de vitas kontroll över subsahariska Afrika.
"På Indonesien och Malaysia, exempelvis, är andelen blandäktenskap mellan kineser och de inhemska majoriteterna nära nog noll".
"Kineserna var inte alltid särskilt välkomna i Thailand. Efter 1842 anlände ett stort antal invandrare från Kina till Thailand (då känt som Siam). Dessa främst manliga invandrare gifte sig ofta med thailändska kvinnor och rönte framgång. Faktum är att kineserna i denna tidiga invandringsvåg mer eller mindre fullständigt absorberades av den thailändska befolkningen".
"Missämja mellan de två folken började efter år 1910 med den ökade nationalismen i både Kina och Thailand. 1909 genomdrev den kinesiska regeringen en nationalitetslag som sade att alla med kinesiska fäder var kineser oavsett var de var födda. Detta inkluderade de flesta kineserna i Thailand, som plötsligt befann sig i en identitetskris. Det fanns ytterligare en kritisk faktor: Efter omkring 1910 började kinesiska kvinnor följa med sina män och söner till Thailand i betydande antal, vilket skapade en barriär mot blandäktenskap och assimilering. Hursomhelst så var det under det tidiga 1900-talet den nationalistiske kungen Vajiravudhs, även känd som Rama VI, åsikt att kineserna utgjorde ett ´problem´ för Thailand, eftersom de envist ´etniska kineserna´ på ett förolämpande sätt vägrade antaga den thailändska nationaliteten".
"Således jämförde kung Vajiravudh sitt lands kinesiska minoritet med de europeiska judarna i sitt kända traktat Österns Judar. Hans huvudsakliga argument, summerade av historikern Victor Purcell är följande: ´I Siam... föreligger en situation analog med Judefrågan i Västerns länder. Detta är den Gula Faran. Denna fara stammar helt och hållet från kineserna som är mer olika siameserna än vad européerna är olika judarna. Den främsta likheten mellan kineserna och judarna är deras raslojalitet. Oavsett var de bor, vilken nationalitet de antager, så förblir kineserna i allt väsentligt kineser. Men deras är raslojalitet, inte kärleken till något land... Det framförs att kineser ingår blandäktenskap med folk i landet: så gör även judar. Men då en kinesisk man gifter sig med en thailändsk kvinna, så blir kvinnan kines och tager i bruk kinesiska sedvänjor i allt väsentligt. Deras barn blir också kineser...´"
Ju mer vi analyserar Chuas bok ur ett evolutionärt perspektiv, ju mer ser judisk antisemitism ut som helt vanlig fientlighet mot verkliga eller potentiella marknadsdominanta minoriteter - det är helt enkelt raslig intolerans mot en förtryckare. Det känns bra att vara på toppen, men det kan också vara riskfyllt. En fredlig separation av raserna verkar vara den enda hållbara lösningen. Chua fortsätter med ytterligare en av sina apologier:
"Ta USA till exempel. Medan vissa etniska minoriteter har överträffat andra, så kontrolleras USA:s ekonomi absolut inte av någon etnisk minoritet. Tvärtom, om någon grupp kan sägas dominera vår ekonomi så är det den ´vita´ minoriteten. Generellt dominerar vita alla större ekonomiska sektorer: finans, teknologi, fastigheter, akademiska yrken, företagsägare och ledare, och så vidare. De tio rikaste amerikanerna - Microsofts Bill Gates, Paul Allen och Steve Ballmer [halvjude]; Oracles Lawrence Ellison [jude]; Warren Buffett; och fem medlemmar i familjen Walton som grundade Wal-Mart - är alla vita. (För övrigt , om judiska amerikaner ses som en etnisk minoritet i USA så dominerar de inte tillnärmelsevis den amerikanska ekonomin; till skillnad från exempelvis den ryska ekonomin så är ingen av de tio rikaste amerikanerna judar)".
Chua är illa ute här. Låt oss först ta en titt på de tio rikaste amerikanerna eftersom hon tar upp det för diskussion. Hon begår ett misstag vad gäller Ballmer och Ellison (i hakparenteserna ovan), som hon säger att hon skall korrigera i pocketversionen av hennes bok. Så låt oss ta en titt på siffrorna igen. Om vi inkluderar Wal-Mart-familjen som en enhet så är de fem rikaste familjerna då 30% judiska och 70% vita (1,5/5=0,30). Då judar endast utgör 2-3% av befolkningen så är de överrepresenterade med en faktor av minst tio. De är således endast på basis av detta en marknadsdominant minoritet. Faktum är att på en hel lista över kriterium tillhandahållen av judar, överträffar judar vita med bred marginal.
Meister Eckehart:
Nuenke begår ett lapsus i exemplet ovan. Om familjen Walton görs till en enhet blir det sammanlagt sex enheter, inte fem, och enligt metoden utgör judar då 25 procent (1,5/6=0,25) av de rikaste familjerna. Kritiker kan säkert även ifrågasätta tilltaget att göra familjen Walton till en enhet då det till synes ökar den judiska andelen bland USA:s rikaste. Om vi istället tar ett större perspektiv så visar finanstidningen Forbes i sin senaste undersökning (2002) att av de 50 rikaste personerna i USA, så är 42 procent judar. Kanske mer rättvisande så visar samma undersökning att av de 100 rikaste personerna i USA så är 33 procent judar; ett tal som korrelerar väl med Nuenkes 30 procent. Judar har även ett disproportionerligt ekonomiskt inflytande över politiken i USA. Av de 100 främsta bidragsgivarna till presidentvalskampanjen 2000 var hela 42 procent judar, däribland de fem främsta bidragsgivarna. Sammanlagt uppskattas judar grovt stå för 50 procent av bidragen till Demokraterna och 30 procent av bidragen till Republikanerna. 11 av senatens 100 senatorer är judar, liksom 26 av representanthusets 435 representanter.
Judar är således överrepresenterade i betydande omfattning, såväl vad gäller ekonomiskt som politiskt inflytande i USA, tvärtemot vad Chua vill påskina. Då är inte ens den judiska dominansen av massmedia inräknad.
Efter att ha kringgått Judefrågan känner Chua behov av att ännu en gång ge de vita en känga: "Inte desto mindre så är det etniska kärnproblemet i USA, som det upplevs av vanliga amerikaner, ett som mäter den dominerande ´vita´ majoritetens ekonomiska och politiska krafter mot ekonomiskt och politiskt svagare etniska minoriteter". Visst är det vackert, eller hur? Uppenbarligen har hon lärt sig den judiska apologins färdigheter av sin make väldigt väl.
Liksom många amerikaner som växte upp i Norr var jag bestört över hur svarta behandlades i Syd så som det hela porträtterades på TV under 1960-talet. Även här erbjuder Chua oss ett nytt perspektiv på Jim Crow:
"Efter Andra världskriget, med medborgarrättsrörelsens uppkomst, divergerade den amerikanska söderns och Sydafrikas vägar dramatiskt. Inte desto mindre kvarstår kärnpunkten. Efter inbördeskriget befann vita sig plötsligt som fullständiga marknadsdominanta minoriteter i ett flertal sydstater, rädda för ´svart dominans´, hämnd, konfiskering, och radikal omfördelning i händerna på den nyligen bemyndigade svarta majoriteten. Inför åsynen av vad de ansåg vara en olöslig konflikt mellan den av svarta dominerade demokratin och bibehållandet av deras egen rikedom och status valde söderns vita aggressivt det senare alternativet och gjorde allt i deras makt för att underminera det förra... Således, i enlighet med illustrationerna av utvecklingsvärlden som jag gav i kapitel 6, så var den amerikanska södern under Jim Crow-eran ett klassiskt exempel på ett bakslag för demokratin då en marknadsdominant minoritet, som fruktar konfiskering och omfördelning, griper den politiska makten. Tyvärr är Västs historiska förflutna än mörkare".
Ergo, de var bara mänskliga. Alla grupper hade gjort samma sak, och om det inte vore för den vita skuldkänslan hade vi upphört med invandringen innan vi befinner oss i en liknande situation igen inom några få årtionden.
"För det första så var judarna i Weimartyskland inte någon ekonomiskt dominant minoritet på samma sätt som exempelvis kineser är ekonomiskt dominanta i de flesta sydasiatiska länderna. Påståendet att ´judar kontrollerade den tyska ekonomin´ var fullständigt felaktiga. För det andra vill jag klart och tydligt påpeka att jag inte vill påstå att roten till antisemitismen i Weimartyskland eller någon annanstans för den delen hade ekonomiska motiv. Antisemitismen i Tyskland och annorstädes i världen existerade långt innan judarna var särskilt ekonomiskt framgångsrika. (Ekonomiska orsaker till missnöje hade sannerligen ingenting att göra med de många pogromerna mot fattiga shtetls i Ryssland och Östeuropa). För det tredje avviker Weimartyskland uppenbarligen i avgörande hänseenden jämfört med de flesta av dagens utvecklingsländer. Tyskland var exempelvis tidigare ett kejsardöme, med kolonier och protektorat över hela Afrika och en formidabel flotta och armé. Weimartyskar, inklusive kvinnorna, hade betydligt högre utbildning än den genomsnittlige invånaren i dagens utvecklingsvärld. Kommentatorer har beskrivit Weimartyskland som ´modernitetens vagga´. Vidare så hade Weimartyskland en stark industribas, ett imponerande järnvägsnätverk och infrastruktur, och ett högsofistikerat banksystem... Å andra sidan var nästan inga judar jordbruksarbetare, lantbrukare eller medlemmar av stadsproletariatet, och den genomsnittliga judiska inkomsten var 3,2 gånger högre än för den generella befolkningen i Weimar".
Chua gör flera fel ovan. För det första, om en ras tjänar "3,2" gånger mer än en annan ras den lever sida vid sida med, kommer det med all sannolikhet orsaka fientlighet. Det är trots allt ofta det etnisk fientlighet beror på - fientligheten bara av att vara medveten om skillnaderna. Chua har inga problem med att fördöma att vita i USA tjänar aningen mer än vad svarta gör i genomsnitt. Vad hade hon tyckt om vita tjänade 3,2 gånger mer än svarta i genomsnitt? En fullständig indignation under de rådande egalitära principerna! Idag anses små löneskillnader mellan män och kvinnor vara avskyvärda i det liberala samhället. Tvärtom, fastän judar undertrycktes i hela Europa i hundratals år, så var det deras återkommande förmåga att dyka upp om och om igen som marknadsdominanta minoriteter som var antisemitismens framträdande kännetecken. Askenaser har en genomsnittlig IQ på 108, och en hög samvetsgrannhet (drivkraft att ta sig framåt) likväl som bibehållandet av ogenomträngliga rasliga gränser - eller att inte fullständigt assimileras i det land de levde i, var grunden för antisemitism. Rasfientlighet mot judar påminner mycket om rasfientligheten mot ostasiater - och inkluderar ekonomisk dominans och xenofobi eller vägran att identifiera sig med värdnationen, en vägran att assimilera sig. (Judar skiljer sig från ostasiater i ett viktigt avseende. Judarna ser förföljelser och offer överallt medan ostasiaterna accepterar olyckor utan kakafonin av förtvivlan och beskyllandet av andra för deras ofta olyckliga förutsägelser).
Meister Eckehart:
Det kan behövas ytterligare en del komplement och kommentarer till Chuas bortförklaringar, som är felaktiga på en mängd punkter, i synnerhet vad gäller det judiska inflytandet i Weimartyskland. Ungefär fem procent av den berlinska befolkningen utgjordes av judar. Ändå var tolv av de 20 rikaste i Berlin judar. Av 161 privatbanker i Berlin ägdes hela 150 av judar. Samtliga stora varhus i Berlin (Wertheim, Herman Tietz, N. Israel, och KaDeWe) ägdes av judar. I Tyskland fanns det en kapitalistisk elit som utgjordes av 18 personer, som vardera satt i minst 21 styrelser för stora företag; av dessa 18 var tio judar. Enligt den judiske historikern Werner Mosse kontrollerade judar hela två tredjedelar av de största företagen i Weimartyskland, och endast 7,7 procent av de största företagen var inte under judiskt inflytande. Hela 85 procent av börsmäklarna i Tyskland var judar.
Den judiska närvaron i Tyskland ogillades dock inte enbart av ekonomiska skäl, ehuru det givetvis var en betydande faktor.
Tyskarna ogillade det judiska inflytandet över kulturen. I Berlin var 80 procent av teatercheferna judar, 75 procent av de framförda pjäserna var skrivna av judar, och de flesta av teaterkritikerna som bedömde vilka pjäser som var sevärda var judar. Den i Tyskland boende juden Moritz Goldstein skrev träffande i artikeln "Deutsch-juedischer Parnass", publicerad i konsttidningen Kunstward i mars 1912, att: "det tyska kulturlivet verkar alltmer övergå i judiska händer... Vi judar administrerar den andliga egendomen hos ett folk som förvägrar oss rätten och möjligheten att göra så". Denna utveckling uppskattades av självklara och självbevarande skäl inte av det tyska folket.
Även de största tidningarna och förlagen i Tyskland ägdes av judar.
De fem judiska bröderna Hermann, Rudolf, Franz, Ludwig och Hans Ullstein, söner till Leopold Ullstein, kontrollerade Tysklands största medieföretag. Därigenom ägde de bland annat Die Morgenpost (Tysklands största tidning), die Vossische Zeitung (Tysklands äldsta tidning), Neues Berliner Tageblatt, Abendpost, Illustrierte Zeitung och B.Z. am Mittag. Det näst största medieföretaget kontrollerades av juden Rudolf Mosse som bland annat ägde tidningarna Berliner Tageblatt, die Morgenzeitung , die Volkszeitung , das Boersenblatt och das Acht-Uhr-Abendblatt. Juden Maximilian Harden kontrollerade tidskriften Die Zukunft, den mest inflytelserika politiska tidskriften under Weimaråren.
Judar utgjorde även en disproportionerlig andel av tidningsredaktörerna. Bland de tre främsta återfanns Theodor Wolff, redaktör för Berliner Tageblatt ,Georg Bernhard, redaktör för Vossische Zeitung, och Bernhard Guttmann, redaktör för Frankfurter Zeitung.
Familjen Ullstein och Rudolf Mosse kontrollerade även framstående bokförlag, men det absolut främsta bokförlaget i Tyskland ägdes av juden Samuel Fischer, som bland annat lanserade Thomas Mann. Andra framstående bokförlag kontrollerades av judarna Springer, judarna Landhoff, juden Cassirer, juden Flectheim, juden Erich Reiss, juden Georg Bondi, juden Kurt Wolff, och så vidare.
Problemet som uppstod var inte bara att icke-tyskar kontrollerade den tyska kulturen, utan att de hånade och försökte förvrida den för att bättre passa deras egna syften. Tyska ideal sades vara förlegade, barn skulle inte längre respektera sina föräldrar, sitt folk eller sin nation. "Hallå, det är ju 1900-talet nu!" Pornografi och prostitution, två näringsgrenar inom vilka judar var kraftigt överrepresenterade. Tio procent av de prostituerade i Tyskland var judinnor, och 20 procent av hallickarna var judar. På den tyska undervärldens språk, Koschemer-Loschen, kallades en billig prostituerad för "goje", vilket stammar från det judiska pejorativet "goj" som används generellt för icke-judar.
Prostitution var dock långt ifrån den enda brottsliga aktiviteten med en anmärkningsvärd judisk överrepresentation. Av de narkotikahandlare som greps i Tyskland år 1929 var hela 28 procent judar. Av de ficktjuvar som greps i Berlin 1931 var 78 procent judar; året därpå hade siffran stigit till 82 procent. Judar var överrepresenterade med 129 procent vid bedrägerifall; 183 procent vid mutbrott; 199 procent vid valutabrott; 407 procent vid häleribrott; 850 procent vid upphovsrättsbrott; 1010 procent vid konkursbrott; och 1990 procent vid ockerbrott.
Judarna var en finansiellt betydligt förmögnare ras än de nordiska tyskarna, men långtifrån alla judar ackumulerade sina tillgångar på laglig väg. Bara under år 1931 greps judar för 31.000 fall av bedrägeri. Det var heller inte vilka bedrägerier som helst som begicks av judar, utan samtliga de största och mest publicerade hade judiska upphovsmän. Bland dessa återfanns de fem judiska bröderna Sklarz; de tre judiska bröderna David, Judko och Henry Barmat, som lurade till sig hela 70 miljoner mark från die Preußische Staatsbank; juden Iwan Baruch Kutisker, hans son Alexander och Michael Holzmann lurade till sig 14 miljoner mark; de tre judiska bröderna Leo, Max och Willy Sklarek; bara för att nämna några fall.
Chua framlägger uppenbara ad hoc-lösningar för att kringgå Judefrågan. Judarna hade ett oerhört disproportionerligt stort inflytande över den tyska ekonomin. Att detta inflytande inte var delaktigt i ogillandet av judarna i Tyskland är en direkt lögn, och judars ekonomiska inflytande har under historien vid upprepade tillfällen varit en framträdande orsak till kritiken av judarna. Visst var många i Tyskland högre utbildade än i dagen utvecklingsvärld, men vad har det med saken att göra? Den fråga som behandlas är huruvida judarna hade disproportionerligt inflytande över ekonomin i Tyskland eller inte, vilket de hade. Chuas tre argument för att situationen i Weimartyskland inte skulle vara en del av det fenomen hon beskriver är således fullständigt innehållslösa.
De ekonomiska aspekterna för synen på Judefrågan i Tyskland var dock inte de enda. Den mest relevanta aspekten var insikten om att judarna utgjorde en annan ras än den nordiska, varför nationalsocialisterna vill avlägsna dem för att återupprätta ett livsrum för sin ras, där de själva kunde avgöra sitt eget levnadsöde, utveckla sin egen kultur och säkra sin existens. En annan viktig insikt var att många judar själva var rasmedvetna och agerade enligt evolutionära gruppstrategier. Den judiska dominansen över den tyska ekonomin, i synnerhet ur skenet av deras rasmedvetenhet, utgjorde ett nog så stort hot mot den tyska suveräniteten, men situationen gjordes än värre av den kraftiga överrepresentationen av judar i allehanda kriminella sammanhang. Judar försökte även i stor utsträckning ändra på den tyska kulturen för egen vinnings skull, ett fullständigt naturligt beteende, men direkt skadligt för det tyska folket. Därutöver var insikten om kommunismen som en judisk evolutionär strategi ytterst viktig, och det kanske tydligaste exemplet på hur en del judar agerade mot de folk och deras kulturer bland vilka de levde, för egen vinnings skull. Analysen av Judefrågan var från en evolutionär synvinkel, och som sådan fullständigt korrekt.
"Som jag sagt vid upprepade tillfällen handlar etnicitet inte om ´biologi´, utan subjektiva uppfattningar, vilka i sin tur är produkten av rådande ideologier, delvis konstruerade av eliter och politiker. I Israel är den mäktiga officiella ideologin att judar - oavsett deras sociala härkomst - är ett folk och därför en ´etnicitet´. Då jag frågar israeler huruvida skillnaderna mellan askenaser och sefarder kan ses som en etnisk skillnad svarar ungefär hälften av dem ´Givetvis är det en etnisk skillnad´, medan den andra hälften irriterat svarar ´Givetvis inte, det är absurt´".
Ovan är ett fantastiskt exempel på dubbellogik. Lägg märke till hur hon närmar sig frågan om ´ras som biologi´, och sedan försöker slingra sig undan frågan. Lägg märke till hur hälften av dem hon frågade ansåg judendomen vara en etnicitet och att hälften inte gjorde så - men vad innebär det? Faktum är att vad hon i själva verket luskat ut är att hälften av alla judar anser att vara jude innebär medlemskap i en raslig stam. För judar handlar allt om ras och minst hälften av dem berättar det för dig. Det är därför en hel del judar arbetar med gentester - de vill kunna identifiera vem som är en jude genetiskt så att de med hjälp av DNA kan avgöra vem som har ´återvändorätt´ till Israel.
Hon fortsätter:
"Israel är en judisk stat - det är detta som är problemet för landets palestinier. Som officiell politik har alla judar en automatisk rätt att tillträda Israel, den kända judiska ´återvändorätten´. Judendomen är den officiella, etablerade statsreligionen. Varje judisk invandrare, vare sig han kommer från Ryssland eller Irak, utsätts för en kraftig ideologisk press att lära sig hebreiska så fort som möjligt, att ´assimilera´ sig med det israeliska samhället och att förplikta sig fullständigt med den israeliska staten".
Vad hon dock inte nämner är att judiska ateister är lika välkomna som ortodoxa judar. ´Återvändorätten´ baseras på ras, inte religion. Judendomen anses i själva verket vara en jordisk religion - inte helt olikt vad som anses vara en religion bland ostasiaterna. Det är en religion som baserar sig mer på förfädersdyrkan och genealogi. Som hon iakttager i sin bok:
"Singapores Lee Kuan Yew förklarade nyligen i en intervju för Foreign Affaris att ´asiatiska samhällen är inte som västerländska. Den fundamentala skillnaderna mellan västerländska föreställningar vad gäller samhälle och styrelse och ostasiatiska föreställningar´ - med avseende på Kina, Japan, Korea och Vietnam som distinkta från Sydostasien - ´är att österländska samhällen tror att individen existerar inom ramen för familjen´".
Min tolkning är att ostasiater och judar har följande två gemensamt - de är båda mycket intelligenta och deras kulturer eller religioner är rasistiska eller kanske nätt och jämt former av partikularistisk nepotism. Deras moral stannar inom stammens eller till och med familjens gränser. Det är därför de har så lätt att utnyttja andra raser utan samvetskval eller förbarmande.
Så anser då Chua att familjevärderingar, kultur eller någon annan miljöfaktor är ansvarig för ekonomisk framgång? Det verkar inte så, även om många judiska apologeter tycker om att påstå att judar är så framgångsrika på grund av judisk kultur (vad det nu är för någonting).
"I vilken utsträckning religion och andra kulturella faktorer spelar en framträdande roll i skapandet av marknadsdominanta minoriteter, så är den passande politiska innebörden på intet sätt klar. Även om det fanns ett påvisbart förhållande mellan vissa religioner och ekonomisk framgång, så verkar en insats för att ingjuta ´företagsamhet´ genom, exempelvis, masskonvertering till protestantismen (eller judendomen eller konfucianism, beroende på teorin) vara föga lovande. Försök att inpränta en ´arbetsetik´ kan tyckas lockande, men har inte visat sig vara mer framgångsrikt. Inhemska eliter i utvecklingsländer har vid upprepade tillfällen uppmuntrat sina landsmän att söka överträffa marknadsdominanta minoriteter och bli ´flitigare´ och mer ´motiverade´. Malaysias premiärminister Mahathir har exempelvis ofta uppmanat sina malajsiska väljare att efterlikna deras mer ´arbetsamma´ och kommersiellt ´skarpsinniga´ kinesiska motsvarigheter. Föga förvånande så har dylika ´kulturrevolutioner´ - försök att ändra kulturen från toppen och ned - varit notoriskt misslyckade."
Givetvis Amy, eftersom raser åtskiljer sig i sin ekonomiska framgång beroende på genetiska skillnader - intelligens, karaktäristiska beteendeegenskaper, och inte hudfärg är de avgörande faktorerna. Avslutningsvis visar hon vad som kan hända överallt genom positiv särbehandling:
"I många avseenden har resultaten av NEP varit imponerande. Emedan NEP inte har lyft den stora majoriteten malaysier (i synnerhet på landsbygden) ur fattigdomen, så har den hjälpt till och skapat en betydande malaysisk medelklass. Mellan 1970 och 1992 ökade andelen malaysier som besatt landets mest lukrativa yrken från sex till 32 procent. Andelen bumiputra-doktorer ökade från fyra till 28 procent; tandläkarna från tre till 24 procent; arkitekterna från fyra till 24 procent; och ingenjörerna från sju till 35 procent. Inom företagssektorn ökade bumiputra-ägandet av aktier till parikursvärden från 1,5 procent 1969 till 15,6 procent 1982 till 20,6 procent 1995. Den fria marknaden hade omöjligen kunnat giva så goda resultat".
Rättvisa hade heller inte kunnat producera sådana resultat. Efter att i åratal ha försökt, precis som i USA, så var den enda vägen till jämställda resultat genom tvång. Individualism sveps åt sidan, och grupprättigheter sätts främst. Varje grupp måste bli jämställd genom att egendomar med tvång överförs från en grupp till en annan. Om det är rimligt att malaysierna gjorde detta mot ostasiaterna, så var det rimligt att tyskarna gjorde det mot judarna i det nationalsocialistiska Tyskland.
Jag hoppas att denna recension av Chuas bok inte förhindrar någon annan från att läsa den. Genom att förstå grunddragen i evolutionära gruppstrategier, skillnaderna i medelintelligens mellan olika raser, och andra grundläggande aspekter av evolutionärpsykologin så är denna bok härlig läsning ur det rasliga perspektivet. Det är sannerligen ovanligt att en hängiven antirasist publicerar en bok som långtgående visar just hur relevant ras är överallt i världen - och hur det i slutändan alltid gäller samma sak.
"I vilken utsträckning religion och andra kulturella faktorer spelar en framträdande roll i skapandet av marknadsdominanta minoriteter, så är den passande politiska innebörden på intet sätt klar. Även om det fanns ett påvisbart förhållande mellan vissa religioner och ekonomisk framgång, så verkar en insats för att ingjuta ´företagsamhet´ genom, exempelvis, masskonvertering till protestantismen (eller judendomen eller konfucianism, beroende på teorin) vara föga lovande. Försök att inpränta en ´arbetsetik´ kan tyckas lockande, men har inte visat sig vara mer framgångsrikt. Inhemska eliter i utvecklingsländer har vid upprepade tillfällen uppmuntrat sina landsmän att söka överträffa marknadsdominanta minoriteter och bli ´flitigare´ och mer ´motiverade´. Malaysias premiärminister Mahathir har exempelvis ofta uppmanat sina malajsiska väljare att efterlikna deras mer ´arbetsamma´ och kommersiellt ´skarpsinniga´ kinesiska motsvarigheter. Föga förvånande så har dylika ´kulturrevolutioner´ - försök att ändra kulturen från toppen och ned - varit notoriskt misslyckade."
Givetvis Amy, eftersom raser åtskiljer sig i sin ekonomiska framgång beroende på genetiska skillnader - intelligens, karaktäristiska beteendeegenskaper, och inte hudfärg är de avgörande faktorerna. Avslutningsvis visar hon vad som kan hända överallt genom positiv särbehandling:
"I många avseenden har resultaten av NEP varit imponerande. Emedan NEP inte har lyft den stora majoriteten malaysier (i synnerhet på landsbygden) ur fattigdomen, så har den hjälpt till och skapat en betydande malaysisk medelklass. Mellan 1970 och 1992 ökade andelen malaysier som besatt landets mest lukrativa yrken från sex till 32 procent. Andelen bumiputra-doktorer ökade från fyra till 28 procent; tandläkarna från tre till 24 procent; arkitekterna från fyra till 24 procent; och ingenjörerna från sju till 35 procent. Inom företagssektorn ökade bumiputra-ägandet av aktier till parikursvärden från 1,5 procent 1969 till 15,6 procent 1982 till 20,6 procent 1995. Den fria marknaden hade omöjligen kunnat giva så goda resultat".
Rättvisa hade heller inte kunnat producera sådana resultat. Efter att i åratal ha försökt, precis som i USA, så var den enda vägen till jämställda resultat genom tvång. Individualism sveps åt sidan, och grupprättigheter sätts främst. Varje grupp måste bli jämställd genom att egendomar med tvång överförs från en grupp till en annan. Om det är rimligt att malaysierna gjorde detta mot ostasiaterna, så var det rimligt att tyskarna gjorde det mot judarna i det nationalsocialistiska Tyskland.
Jag hoppas att denna recension av Chuas bok inte förhindrar någon annan från att läsa den. Genom att förstå grunddragen i evolutionära gruppstrategier, skillnaderna i medelintelligens mellan olika raser, och andra grundläggande aspekter av evolutionärpsykologin så är denna bok härlig läsning ur det rasliga perspektivet. Det är sannerligen ovanligt att en hängiven antirasist publicerar en bok som långtgående visar just hur relevant ras är överallt i världen - och hur det i slutändan alltid gäller samma sak.
- Husrannsakan mot professor Robert Faurisson2008-11-20
- Ännu en mörk dag för svenska arbetare2008-11-20
- Gängkrigen eskalerar i Södertälje2008-11-19
- Dulee Johnsson dömd för grovt rattfylleri2008-11-18
- Arbetsförmedlare fokuserar på jobb åt invandrare2008-11-18
- Vänsterpartist dömd för sexuellt ofredande mot minderåriga2008-11-17
- Randy Evans frisläppt! 2008-11-16
- Konflikt om Dogge Doggelito som talare för demokrati2008-11-15
- Åtal mot fyra män i familjen Grönfors2008-11-15
- Utländsk läkare gav en äldre man felmedicinering istället för behandling2008-11-14
Fornnordisk almanacka: 2009
Buchanan, Patrick J.: Churchill, Hitler, and the Unnecessary War
Jünger, Ernst: Storm of Steel