Publicerad: 2003-06-26Meister Eckehart

Normaliseringen av pedofili

Vissa vill hävda att vi får ett allt friare samhälle, andra att samhället blir allt mer dekadent. Nu närmar sig en normalisering och befrielse av pedofili, som på allvar övervägs upphöra klassificeras som en mental störning i USA. Anmärkningsvärt är hur dominerande judar är för denna utveckling.

Under ett symposium i maj månad arrangerat av American Psychiatric Association (APA), USA:s psykiatriska centralorganisation, framfördes en begäran om att pedofili skall avlägsnas från den så kallade DSM-listan (the Diagnostic and Statistical Manual of Mental Disorders) och således inte längre betraktas som en mental störning. Även en rad andra sexuella böjelser som idag anses vara mentala störningar uppmanades avlägsnas från listan, så som exhibitionism, fetischism, transvestism, voyeurism och sado-masochism.
Diskussionen om pedofili var dock den som tog upp den mesta tiden.

Till grund för begäran låg en avhandling kallad "DSM-IV-TR and the Paraphilias: An Argument for Removal" (DSM-IV-TR och parafilierna: ett argument för avlägsnande), författad av judiska Peggy Kleinplatz, vid the University of Ottawa, och Charles Moser, vid of San Francisco's Institute for the Advanced Study of Human Sexuality.

Kleinplatz och Mosers argument går i stort ut på att folks fördomar och rådande sociala konstruktioner är de bakomliggande faktorerna till att sexuellt morbida läggningar klassificeras som mentala störningar, inte att det verkligen rör sig om mentala störningar. "Folk vars sexuella intressen är atypiska, kulturellt förbjudna eller religiöst förbjudna skall inte nödvändigtvis stämplas som mentala sjukdomar. Olika samhällen stigmatiserar olika sexuella beteenden, och eftersom existerande undersökningar inte kan åtskilja folk med parafilier från så kallade 'normofilier', så finns det ingen anledning att diagnostisera parafilier vare sig som en distinkt grupp eller som psykologiskt osunt".

De argument som används är ytterst förledande. En pedofil kan åtskiljas just genom det faktum att dess sexualitet är inriktad på barn. I Kleinplatz och Mosers marxistiska perspektiv är det dock irrelevant, då det ur detta inte behöver tagas hänsyn till sexualiteten ur ett biologiskt eller evolutionärt perspektiv. Sexualitetens reproduktiva funktion marginaliseras således och sexuella läggningar som i sitt väsen är sterila och antievolutionära ses som normaliteter i paritet med heterosexualitet mellan två vuxna parter. Dessa avvikelser ses inte som störningar, utan fullt naturliga och sunda variationer av sexualiteten.

Kleinplatz och Moser har dock en poäng då de jämför pedofili och annan sexuell morbiditet med homofili. "Situationen med parafili är i nuläget parallellt med homofilins under det tidiga 1970-talet. Utan det stöd och den politiska list som fanns hos dem som kämpade för avlägsnandet av homofili, kommer parafilierna fortsatt återfinnas på DSM-listan".

Vidare påstår de att pedofiler generellt mår sämre mentalt, inte för att de är mentalt störda, utan för att de klassificeras som mentalt störda, "vilket kan leda till oro och diskriminering som är mentalt skadlig".

Innebörden av att APA nu på allvar diskuterar avlägsnandet av pedofili från listan över mentala störningar inses bäst mot bakgrunden att APA även var den organisation som en gång avlägsnade homofili från samma lista, vars konsekvenser vi nu kan beskåda världen över.

Inte första gången, inte ensam
Redan den 20:e december förra året framförde Moser sina krav på att pedofili skall upphöra klassificeras som en mental störning. Detta i den prestigefyllda tidskriften Archives of Sexual Behavior, volym 31, nummer 6, som hade en specialutgåva med temat pedofili. I artikeln framför Moser tesen att "vilket sexuellt intresse som helst kan vara hälsosamt och livsberikande", inklusive sex mellan vuxna och barn. Förutom Moser framförde ytterligare en person fram kravet på normalisering av pedofili, professor Richard Green. Under 1970-talet var Green en av de främsta förespråkarna för normalisering av homofiler och argumenterar nu för en dylik emancipation och assimilation för pedofilerna. För två år sedan avslöjades Green med att förfalska data i samband med en studie positivt inställd till homofila föräldrar, en studie som hör till de mest citerade av personer för homofil adoption, men han har ändå lyckats bibehålla sin framstående position i den psykiatriska sexologin.

I artikeln i Archives of Sexual Behavior menar Green att:
"om en person inte lever ut sina pedofila fantasier eller drifter, så är han ingen pedofil. En person som inte bekymrar sig över drifterna eller fantasierna och som endast vid upprepade tillfällen masturberar till dem lider inte av någon störning", och, "om en persons erotiska fantasier främst handlar om barn och påtänkta masturberingspartners är barn, så har den personen ingen mental sjukdom".

Vad Green försöker göra är att omdefiniera begreppet pedofil till betydelsen någon som har sex med ett barn. En pedofil är emellertid såväl etymologiskt som per definition en person vars sexuella attraktion inriktas på barn.
Därtill måste även en person som masturberar och samtidigt fantiserar om barn sannerligen anses leva ut sina pedofila fantasier och drifter, något Green försöker kringgå med sina formuleringar.

Robert Spitzer, ett varnande exempel
En person som argumenterade mot Kleinplatz och Moser vid APA:s symposium var juden dr. Robert L. Spitzer, tidigare ledare för APA. Spitzer motsatte sig avlägsnandet av pedofili från listan, anmärkningsvärt nog genom att använda sig av evolutionära argument. Anmärkningsvärt på grund av Spitzers tidigare åstadkommanden som knappast vilat på evolutionär grund, och anmärkningsvärt på grund av den historiska lärdom han kan giva om APA och den inverkan psykiatrins godtycklighet kan få på samhället.

Förrförra året väckte Spitzer stor uppmärksamhet, då han i ett uttalande lät meddela att en stort andel av de homofila kan botas och istället leva sunda, heterosexuella liv. Att Spitzers uttalanden fick så stor uppmärksamhet, främst i amerikansk media, och att homofillobbyn rasade var ingen slump. Det var inte vad som sades, utan vem som sade det som skapade uppståndelsen.
Robert Spitzer var nämligen den ledande personen inom APA, som 1973 tog det ytterst förvånande beslutet att plötsligt upphävda klassificeringen av homofili som en sinnessjukdom i USA. Till grund för beslutet presenterades ingen ny fakta som underlag; tvärtom hade exempelvis A. Cantom-Dutari samma år presenterat en studie om 49 homosexuella patienter han behandlat.
Cantom-Dutari hade följt upp 31 av patienterna, varav 19 (61%) levde heterosexuella liv efter behandlingen, nio (29%) levde fortsättningsvis i homofila förhållanden, och återstående tre hade inte ingått några nya förhållanden.

Trots att Cantom-Dutari samma år kunnat påvisa att han lyckats bota minst 61% av sina patienter, även om felmarginalen givetvis är stor med ett så litet urval, så ignorerade Spitzer helt denna och alla andra liknande studier. Varför Spitzer plötsligt fått för sig att homofili inte var någon sinnessjukdom, och att han därtill genomdrev den tanken över hela USA, kan
te sig som ett mysterium. Han kunde definitivt inte åkalla sina kollegors stöd i frågan. År 1977, fyra år efter Spitzers beslut om att homofili inte kunde klassificeras som en sinnessjukdom, genomfördes en enkätundersökning bland 2500 psykologer i USA, där de bland annat fick svara på frågan om deras "nuvarande uppfattning om homofili". 69% av psykologerna ansåg att "homofili är i regel en patologisk adaptation i motsatts till en normal variant". Endast 18% av psykologerna motsatte sig att homofili var "patologiskt", medan 13% var osäkra. Spitzers beslut hade med andra ord inte stöd vare sig bland fackmän eller psykologiska studier.

När Spitzer sedan meddelade att homofila kan botas, så var det alltså ett uttalande från mannen som upphävt klassificeringen av homofila som sinnessjuka. Spitzer blev pinsamt medveten om konsekvenserna av hans uttalande och började snart dra svansen till sig, vilket bland annat yttrade sig i att han talade ut i en av homofilernas främsta tidningar, The Advocate. Artikeln från den 19:e juni 2001 är dock ytterst intressant och informativ. Dels upprepar tidningen hur Spitzer sagt, att bland de homofiler han undersökt var det "bara 66% av männen och 44% av kvinnorna [som] upplevde [ett] 'gott heterosexuellt fungerande'". Ordvalet "bara 66%" är intressant i sig, men än mer intressant är det att få reda på varför Spitzer alls undersökt huruvida homofiler kan botas eller ej. I intervjun berättar Spitzer att det var efter hans deltagande som "expert" på homofiler, i det judiska debattprogrammet "Geraldo" som han fick idén:

"Geraldos producenter ville ha någon som sa att homofiler inte kan bli straight. Så där var jag och sade att det inte kunde ske när det gick upp för mig att jag inte med säkerhet visste [att så är fallet]. Jag blev nyfiken på hur många, om några, homofiler som kunde bete sig som heterosexuella."

Visst är det anmärkningsvärt att TV-producenter vill skapa program där "experter" förkunnar att homofiler inte kan botas, liksom det är nämnvärt att "experter" deltager i debattprogram och uttalar sig i frågor som de egentligen inte vet någonting om. Det mest anmärkningsvärda är dock vad Spitzer implicit säger i intervjun, nämligen att då han 1973 beslöt sig för att upphäva klassificeringen av homofili som en sinnessjukdom och förklara den som en normalitet, så visste han i själva verket ingenting om huruvida homofili kunde botas eller inte. Det fanns inga nya rön, inga studier, ingen majoritet inom psykologin till stöd för Spitzers ogrundade beslut 1973, som idag anses vara självklart av det Politiskt Korrekta etablissemanget.

Tromovitch, Rind och Bauserman
En artikel i Psychological Bulletin 1998 skapade och skapar fortfarande stor uppståndelse. Artikeln, "A Meta-analytic Examination of Assumed Properties of Child Sexual Abuse Using College Samples" (En metanalytisk undersökning av antagna egenskaper av sexuella övergrepp på barn med hjälp av collegestickprov), författades av judiska Tromovitch, Rind och Bauserman, vilka vill hävda att sexuella övergrepp på barn inte får några större konsekvenser för barnen. Tvärtom vill de hävda att barn i regel njuter av sex med vuxna och ofta tar initiativ till detta.

Studien har av lika förståeliga skäl kallats pedofilernas Bibel och kraftigt fördömts av många experter på barnövergrepp. Studiens resultat är nämligen diametralt mot andra studier, som visar att barn ofta traumatiseras av övergrepp, har en hög självmordsfrekvens med mera. Studien har även en mängd sakfel, så som att prover endast tagits från collegestudenter, fast det är välkänt att de som råkar värst ut för sexuella övergrepp aldrig tar sig till college, utan fastnar i missbruk, får mentala ofta depressiva störningar, eller begår självmord.

Studien används dock flitigt av alla som vill normalisera pedofili och har blivit ett avstamp mot detta mål, ty den som läser studien inser snart att det är detta mål och inte framförandet av fakta som driver de tre.

Detta är heller inte första gången studieförfattarna försöker normalisera pedofili.

1990 skrev Bauserman en artikel i den framstående homofila tidskriften Journal of Homosexuality rubricerad " Objectivity and Ideology Criticism of Theo Sandfort's Research on Man-Boy". Artikeln är ett försvar av pro-pedofilen Theo Sandforts studie från 1981, vari han undersöker 25 pojkar i åldrarna 10-16 år som har sexuella förhållanden med vuxna homofiler.
Slutsatsen Sandfort drog av sin studie var att "för i princip samtliga pojkar [...] upplevdes själva den sexuella kontakten positivt och hade ingen negativ inverkan på hur pojkarna mådde generellt". Homofiler som har sex med pojkar skulle alltså enligt resonemanget inte ha någon negativ inverkan på pojkarna.

Bauserman framför en del berättigad kritik mot sakfel som ägt rum vid kritiken av Sandfort, men på det stora hela inriktar han sig främst på att rättfärdiga pedofili. I slutförande beklagar Bauserman hur "det verkar som tabut mot barns sexualitet och i synnerhet mot sex mellan vuxna och barn fortfarande är så starkt att forskning som inte stödjer den rådande ideologin måste angripas och misskrediteras, oavsett dess verkliga värde.
Det kvarstår att se huruvida vetenskaplig objektivitet kan besegra behovet av att försvara den rådande dogmen om sexuell kontakt mellan man och pojke i synnerhet och sex mellan vuxna och barn generellt".

Harris Mirkin
1999 publicerade den homofila tidskriften Journal of Homosexuality också en artikel av juden Harris Mirkin,"The Pattern of Sexual Politics: Feminism, Homosexuality and Pedophilia" (Sexualpolitikens mönster: Feminism, homofili och pedofili), vari han förespråkar normalisering av pedofili:

"Fram tills nyligen ansågs sex- och könsfrågor vara biologiska och naturliga snarare än politiska. Den feministiska rörelsen ändrade i stor utsträckning uppfattningen om kön, och den homofila och lesbiska rörelsen förändrade uppfattningen om sex på ett påtagligt sätt, så det som en gång ansågs vara permanenta moraliska normer anses idag vara historiska och politiska konstruktioner. Medan synen på dessa grupper har rört sig mot den sociala konstruktionismen, har uppfattningen om barnsexualitet blivit mer absolutistisk. De nuvarande attityderna till barnsexualitet och framställandet av det påminner om de historiska attityderna gentemot kvinnor och homofiler. Denna artikel gör gällande att det finns ett tvåfasmönster i sexualpolitiken. Den första är en kamp för att förhindra kampen, att förhindra frågan från att ses som politisk och förhandlingsbar. Psykologiska och moraliska kategorier används för att rättfärdiga förlöjligandet och undanröjandet av någon som helst diskussion om frågan, och vanliga konstitutionella garantier ses som irrelevanta. Den andra fasen liknar mer traditionell politik då olika grupper bråkar om rättigheter och privilegier. Feministisk och homofil/lesbisk politik har nyligen trätt in i den andra fasen, medan pedofili är kvar i den första".

Mirkin må ha rätt i en del av sin analys, så som hur feminister och homofiler gjort frågor om kön och sex politiska, istället för biologiska och naturliga, och hur de använt trick för att förlöjliga och undanröja kritik.
Han gör även rätt i den tydliga parallellen mellan homofili och pedofili.
Mirkin ger dock feministerna och homofilerna rätt i att se kön och sex som sociala konstruktioner istället för biologiska verkligheter, samt ger han sitt stöd för pedofilin. "Fastän amerikaner anser intergenerationssex vara ondskefullt, så har det varit tillåtligt eller obligatoriskt i många kulturer och tidsperioder" och "paniken över pedofili passar ett mönster av allmänt genmäle till kvinnlig sexualitet och homofili, vilka båda en gång ansågs avvikande".

Enligt Mirkin är uppfattningen om det oskuldsfulla barnet endast en social konstruktion och sex mellan barn och vuxna bör således inte fördömas. Det är "de sexuellt privilegierade", som Mirkin kallar dem, som gör pedofili till någonting förkastligt, inte pedofilerna själva eller deras drifter och gärningar.

Mirikin, utbildad vid anrika Princeton och professor i statsvetenskap vid Univerity of Missouri, har fått utstå en hel del kritik för sin artikel, men ett anmärkningsvärt stort antal personer har även kommit till hans försvar.
Det mest relevanta i sammanhanget är dock den stora publicitet Mirkin fick och hur vida spritt de pro-pedofila argumenten blev i och med det, något pedofillobbyn uttryckligen uppskattat.

Judith Levine
Förra året släppte University of Minnesota Press en bok av judinnan Judith Levine, "Harmful to Minors: The Perils of Protecting Children From Sex" (Skadligt för minderåriga: Farorna med att skydda barn från sex), med klart pro-pedofila inslag. Boken är ytterst kritisk till det nuvarande förhållningssättet där barn uppmuntras hålla sig borta från sex istället för att lära sig njuta av sex. Levine själv hävdar i intervjuer att hon inte förespråkar pedofili, utan att det är en bedömning som görs endast av dem som inte läst hennes bok. Den som väl läser boken inser dock snabbt att Levines syn på barn stämmer mycket väl överens med pedofilers dito, samt är många argument som direkt hämtade från öppet pedofil propaganda. Desto mer anmärkningsvärt då, så belönades Levine och hennes bok förra året med Los Angeles Times bokpris, en klar prestigeseger och legitimering av så väl Levine som hennes pro-pedofila argument.

I boken beklagar Levine bland annat det faktum att "i dagens Amerika, är det nästan omöjligt att publicera en bok som säger att barn och tonåringar kan njuta av sex och samtidigt vara säkra". Levine fortsätter med sitt huvudtema: "Sex är inte ipso facto skadligt för minderåriga; och USA:skampanj för att skydda barn från sex skyddar dem inte från någonting. Istället skadar det dem ofta".

Levine anser att barn bör uppmuntras till att ha sex, även med vuxna "av förståeliga skäl: en äldre person får dem känna sig sexigare och speciella; ofta är sexet bättre än det skulle ha blivit med en jämnårig som har lika få färdigheter som de själva har". Som referens för detta påstående använder hon sig av Rind och Tromovitch. Ytterligare en expert Levine förlitar sig på är Lawrence Stanley, dömd för sexuella övergrepp mot barn 1998, och som kort efter att Levines bok släpptes återigen greps, denna gång för barnpornografibrott.

I stil med Green försöker Levine omdefiniera innebörden av begreppet pedofil för att normalisera pedofili: "Det finns kanske ingenting sådant som en 'typisk' pedofil, om det överhuvudtaget finns någonting sådan som pedofil [...] sexuell kontakt med ett barn gör inte någon till pedofil". Idén Levine framför här kommer ursprungligen från den judiske sexologen John Moneys påstående att en person som har sex både med vuxna och barn inte är en pedofil. Money, mest känd för sina absurda teorier om att kön inte existerar och fasansfulla misslyckade experiment på småbarn, gav sig precis som Green in i en semantisk diskussion, men faktum är att ingenting förhindrar en pedofil från att attraheras sexuellt av såväl vuxna som barn, utan personen är fortsatt pedofil då den faller inom definitionen av vad en pedofil är.

Pedofilorganisationer som NAMBLA har glatt sig mycket åt Levines bok och den legitimitet pedofilin skaffat sig, i synnerhet genom LA Times val att prisa boken. I en artikel väljer NAMBLA ut just Levine och Mirkin och skriver apropå dessa: "låt oss be att våra dagars ideologer kommer bli lika framgångsrika [som Galileo mot kyrkan]". Pedofilerna ser onekligen Levine och Mirkin som sina förkämpar.

Sammanfattning
De senaste åren har ett antal stora steg tagits i riktningen att normalisera pedofili så som homofili normaliserades för snart 30 år sedan. Av de fall som tagits upp här ingår de fyra främsta, nämligen Tromovitch, Rinds och Bausermans rapport; Harris Mirkins artikel i Journal of Homosexuality; Levines prisade bok; och nu senast Kleinplatz och Mosers uppmaning till APA att helt normalisera pedofili, och det faktum att ärendet faktiskt på allvar tages upp för diskussion.

Få inser allvaret i hur pedofili faktiskt är på väg att normaliseras, om än det troligen kommer dröja ytterligare någon tid. Tendenserna och trenderna är tydliga, med klara likheter till situationen innan homofilin normaliserades, något få på allvar trodde skulle ske innan det väl gjorde det. Idag är homofili åtminstone i den massmediala världen ett fullt accepterat inslag, vilket även pedofilin kommer vara i framtiden. Sådan är tendensen och sådan är trenden på väg att bli.

Folk kommer anklagas för att vara fördomsfulla pedofober, oförstående för den djupare och mer ingående kärlek pedofiler känner för barn. Floskler om att "bara eftersom du inte gillar det, så behöver det inte vara fel", kommer propageras. Protester kommer höjas mot folks intolerans och mot diskrimineringen av en minoritet bara på grund av deras sexuella läggning, vilket redan nu är ett brott enligt lagen om hets mot folkgrupp.

Bilden må kännas orealistisk i nuläget, men det är endast resultatet av en bristande verklighetsinsikt. Pedofillobbyn har snabbt avancerat sina positioner, något i synnerhet APA:s övervägande att normalisera pedofili vittnar om. Vi måste därtill även lära av historien. Det är nämligen precis som Richard Green en gång konstaterat: alla argument som kan användas för att normalisera homofilin kan även användas för att normalisera pedofilin.