Sions roll i Irakkriget

Redan före det nu rasande kriget i Irak ifrågasatte många de officiella motiv som angavs för berättigande av kriget. För många var det troligen en maggropskänsla, någonting stod verkligen inte rätt till, men få visste vad.
Det argument som främst lanserades var att USA ville förklara Irak krig för oljeresursernas skull, detta argument skall nedan behandlas, men framförallt skall Israels avgörande betydelse i sammanhanget klarläggas.

En anledning till krigsmotståndet och tvivlet till de framförda argumenten om massförstörelsevapen är hur hycklande det är att just Irak pekas ut. Detta inte enbart till följd av att USA troligen är det land i världen som förfogar över flest massförstörelsevapen, utan även att många andra länder i världen förfogar över massförstörelsevapen, detta i sig mycket obskyra ord.
Irak hävdas även vara ett hot mot USA med kopplingar till terroristorganisationer, men uppenbarligen är USA ett betydligt större hot mot Irak än tvärtom, samt har USA vid ett flertal tillfällen själva finansierat terroristorganisationer i andra länder, något de aldrig skulle anse vara legitima skäl för ett angrepp mot det egna landet.

Det uppenbara hyckleriet i de officiellt angivna skälen behöver inte analyseras djupare då deras existens är oemotsäglig. Vad som kvarstår är blottläggandet av vilka eller vilket motiv som då lett fram till krig. Som nämnts hävdar de marxistiska fraktionerna oljan som upprinnelsen till krig, medan främst nationalsocialister påpekat den israeliska aspekten. Det senare avfärdas i regel med påståenden om hur nationalsocialister vill skylla allting på judar, oaktat sanningshalten i den argumentation som framförs, esomoftast utan att ens argumenten i sig först åhörs. Det osakliga i ett dylikt förhållningssätt där fakta åsidosätts till följd av en dogmatisk och antitetisk syn på nationalsocialism, omöjliggör en korrekt analys av det i skrivandets stund rådande kriget i Irak. Vad som visar sig då såväl oljeargumentet och Israelargumentet tages i beaktning är nämligen att det senare är betydligt bättre underbyggt än det förra.

Oljeargumentet
Som brukligt är försökte marxister så snart krigsplanerna blev alltmer uppenbara finna en ekonomisk aspekt på kriget, ty ur marxismens perspektiv är pengar det enda väsentliga i världen. Iraks främsta naturtillgång, oljan, blev ett naturligt argument för den marxistiska rörelsen; föga oväntat då olja tidigare hävdats vara orsaken till exempelvis Vietnamkriget, det förra Irakkriget och kriget i Afghanistan. I regel har dock denna påstådda orsak visat sig vara av underordnad betydelse eller rent av felaktig. Under angreppet mot talibanregimen i Afghanistan hävdade många marxister att det egentliga syftet var säkrandet av tillgången på olja och naturgas i Centralasien, vilken skulle transporteras genom Afghanistan till hamnar i Pakistan. Med tanke på att USA i själva verket förordat en oljeledning till Kaspiska havet är detta argument ungefär lika verklighetsbaserat som påståendet att kriget mot Irak är ett försök att reglera gränshandeln mellan Tyskland och Frankrike.

Det mest frapperande med oljeargumentet är hur det i regel aldrig understöds med någon förklarande utveckling: hur skall USA lägga beslag på den irakiska oljan? Härom diskuterar marxister sällan utan nöjer sig med parollen "inget blod för olja". Det är föga troligt att USA kommer lägga beslag på samtliga oljekällor i Irak och pumpa ut den till egna raffinaderier utan någon ersättning till den irakiska staten, men någon mer sofistikerad förklaring erbjuds sällan till stöd för argumentets validitet.

Ett enkelt räkneexempel visar även på det märkliga i detta marxismens argument. Irak har en potentiell kapacitet om 2,8 miljoner fat olja per dag, eller drygt en miljard fat per år (EIA). Före krigshotet och den rådande turbulensen kostade oljan ungefär 25 dollar per fat, vilket motsvarar 25 till 26 miljarder dollar per år. Hittills har USA godkänt en krigsbudget på motsvarande 75 miljarder dollar, enbart för krigets första månad, men den slutliga notan förväntas bli långt högre. Förvisso var 10 miljarder (Berger, 2003-03-20), drygt 13% av budgeten, inte avsedda för den amerikanska armén utan för staten Israel. George Bush verkar med andra ord lärt sig av sin faders misstag, ty även under det förra Gulfkriget bad Israel om 10 miljarder dollar från USA, men fick blankt nej av dåvarande president Bush. Delvis till följd av detta kritiserades Bush av massmedierna i den kommande valrörelsen och tvingades avgå trots sin välvilja att angripa Irak.

Enbart krigsoperationen väntas enligt Bushadministrationen kosta över 100 miljarder dollar, men enligt demokraterna är det en alldeles för låg siffra (Allen och Weisman, 2003-02-27). President George Bush ekonomiske chefsrådgivare, Lawrence Lindsey, sade i en intervju med Wall Street Journal, kort innan han avskedades och ersattes av juden Stephen Friedman, att kriget skulle kunna kosta över 200 miljarder dollar. Representanthusets budgetkommitté gjorde en analys där de gav Lindsey rätt i sin uppskattning (Spratt, 2002-09-23). Ordföranden för senatens budgetkommitté, Kent Conrad, uppskattade enbart krigskostnaderna till 272 miljarder dollar (Conrad, 2002-10-01).

Vad slutkostnaden för kriget och den efterföljande ockupationen verkligen blir går givetvis enbart att spekulera i, något som jag ämnar lämna därhän, men skulle man ponera att USA på något viss kan bemäktiga sig all oljan i Irak så skulle det tvivelsutan taga lång tid för att uppnå de summor kriget kommer kosta. Då bör även inkluderas avdrag för Iraks inrikeskonsumtion på motsvarande 0,4-0,5 miljoner fat per dag, eller motsvarande drygt 15% av oljeproduktionen. Marxisterna verkar även glömma bort den brittiska medverkan i kriget, för vad andra intressen kan Storbritannien ha, enligt deras argumenterande, än att få sin beskärda del av oljetillgångarna?

Om USA verkligen kalkylerade kriget för att profitera, så räknade de troligen inledningsvis även med att Frankrike och Ryssland skulle taga deras parti, och således få ta del av oljeförtjänsten. Frankrikes och Rysslands sedermera invändningar mot kriget har hävdats bero på dessas oljeintressen i Irak. Det Frankrikebaserade oljebolaget Total Fina Elf ­ vars amerikanska gren samägs av de tre israeliska företagen African-Israel, Rosebud och Alon Israel Oil ­ har exempelvis ingått ett avtal värt uppemot motsvarande 400 miljarder kronor med Irak och ryska företag har liknande avtal. 30% av all olja i Irak såldes innan kriget till ryska oljebolag. Hursomhelst, om syftet med kriget verkligen var att roffa åt sig oljetillgångarna så valde i synnerhet Frankrike uppenbarligen en mycket märklig taktik, då de i förtid visste att kriget skulle äga rum och det således vore mer troligt att de skulle få behålla oljan om de var med på USA:s och Storbritanniens sida, vilket vore den logiska taktiken.

Istället blossade en konflikt upp med en fransk, rysk och tysk retorik som tilltalade respektive lands väljare. En konflikt som enligt oljeargumentet kommer beröva dessa länder på alla sina oljekontrakt med Irak, något som är ytterst tveksamt. En konflikt som Israel inte hade någonting emot.

"Det råder även upphetsning inom de israeliska försvarsstyrkornas planläggningsdepartement över reservationen mellan USA och dess NATO-allierade. Ett dokument som spreds till arméns övre echelong omnämnde t.o.m. tillfället att undanröja de pro-palestinska européerna från Mellanöstern. En högt uppsatt källa sade i lördags att USA kommer straffa européerna för deras dolkstöt i ryggen på vägen mot Bagdad, och upphöra fråga dem om insatser vad avser israeliska förmåner".

"Men konflikten i säkerhetsrådet visar att USA har svårt att kontrollera världssamfundet, och är fortfarande fokuserade på att omvandla Mellanöstern till en plats under amerikansk protektion, där Israel kommer åtnjuta en privilegierad status" (Benn, 2003-02-17).

Situationen i Storbritannien
När marxisterna lyfter fram oljeargumentet hänvisar de ofta till den amerikanske presidenten George Bush och vicepresidentens kopplingar till oljeindustrin, men saknar ofta förmåga att draga samma paralleller till den brittiska regeringen. Tony Blair är heller inte beroende av oljemagnater, hans främsta sponsorer är judar. Exempelvis var tre av de sex främsta donatorerna till Labourpartiet år 2001 judar: Alan Sugar (£200.000), Ronald Cohen (£100.000) och Sigmund Steinburg (£100.000). Anmärkningsvärt i sammanhanget är att ingen av de övriga tre heller var britter. Under Tony Blairs tid som Labourledare har även följande judar bidragit med över en miljon pund vardera: lord Michael Levy, lord Bob Gavron, Sir Maurice Hatter, David Sainsbury, David Goldman och Robert Earl; och följand har bidragit med över 100.000 pund: Isaac Kaye, Tony Tabatznik, Sir Trevor Chinn, Alex Bernstein, John Ritblatt, lord Hamlyn och lord Diamond. Blairs kampanjfond sköts därtill av ovannämnde lord Levy, som inför Blairs premiärministerval drog in 22 miljoner pund. Oljeindustrin har inget motsvarande ekonomiskt inflytande. (Right Now! 2002; Collin Jordan, september 2001)

Det är möjligt att British Petroleums (BP) chef, judeättlingen John Browne, sonen till en "överlevare", är ute efter finansiell vinning, men jag betvivlar att det är den drivande kraften för den brittiska regeringens krigsiver. Drivande har istället den brittiske utrikesministern, juden Jack Straw, varit. Straw har förutom i sina många anföranden i det brittiska parlamentet även rest världen runt med syftet att propagera för vad han kallar "det moraliska kriget mot Irak" (Tempest, 2003-02-21).

Vid en omröstning i det brittiska parlamentet den 26:e februari röstade hela 121 av Labours 412 ledamöter, motsvarande 29%, emot ett krig mot Irak (Tempest, 2003-02-26). Av de judiska Labourparlamentsledamöterna var det emellertid 86% som röstade för kriget., alltså en påtagligt högre andel än genomsnittet.

För att motverka den interna och nationella kritiken som riktades mot den brittiska regeringen, främst till följd av att man ville föra krig utan stöd av FN, gjorde den brittiske justitiekanslern, juden lord Goldsmith, ett spektakulärt uttalande där han hävdade att det enligt internnationell lag fanns stöd för ett krig mot Irak, ett påstående som det i sig torde vara svårt att finna stöd för. Tidningen The Independent kunde den 17:e mars meddela följande:

"Justitiekanslern Lord Goldsmith kommer idag meddela parlamentet att ett angrepp mot Irak är rättfärdigat enligt internationell lag utan en andra FN-resolution".

"Regeringens framstående juridiske rådgivare kommer understödja Storbritanniens sak för krig genom att meddela parlamentet att FN-resolutionen 1441 och tidigare FN-resolutioner tillåter ett militärt anfall".

"Hans offentliga ingripande kommer tolkas som ett tecken på att ett krig nalkas och ministrars frustration över sannolikheten för genomdrivandet av en andra resolution i FN:s säkerhetsråd".

"Lord Goldsmith, vars råd till regeringen vanligtvis sker provar, kommer meddela överhuset att 1441 varnar Saddam Hussein med ´allvarliga konsekvenser´ om han inte samarbetar".

"Lord Goldsmith tros ha sagt till Tony Blair förra veckan att den juridiska sakfrågan skulle kunna försvagas om en andra resolution stoppades av ett veto eller röstades ned av majoriteten i säkerhetsrådet. Det senaste rådet förväntas bli kontroversiellt".

"Förra veckan varnade FN:s generalsekreterare Kofi Annan för att militära handlingar skulle hamna utanför organisationens rättigheter".

"Lord Goodhart, en framträdande medlem i Queens Counsel och stödjare till liberaldemokraternas oppositionsledare, sade att de flesta jurister inte höll med justitiekanslern. ´Lord Goldsmith skulle i bästa fall auktorisera mobiliseringen av trupper på basis av en högst tvivelaktig tolkning av lagen´" (Woolf, 2003-03-17).

Efter Goldsmiths anförande röstade en majoritet av det brittiska parlamentet för brittisk medverkan i ett krig mot Irak.

Situationen i USA
I strid med vad många verkar tro erhåller Bush inte sitt ekonomiska stöd främst ifrån oljeindustrin, och får därtill betydligt mer bidrag från judar.
Av de 30 främsta bidragsgivarna till Bush presidentvalskampanj var åtta personer judar jämfört med fyra personer från oljeindustrin. Därtill är den tredje störste av oljeindustrins bidragsgivare, David Koch (Koch Industries, USA:s näst största privatägda företag), jude.

Därutöver måste frågan ställas: Om det är oljeindustrin som är det bakomliggande motivet, vad förväntas då de mest pådrivande, så som Richard Perle, Paul Wolfowitz och Douglas Feith tjäna, och massmedian, där de flesta pådrivande är judar? Det är ett ofrånkomligt faktum att oljeindustrin faktiskt inte haft någon framträdande roll i formgivningen av den ideologi som ligger till grund för det totala kriget mot terrorismen, vilket inkluderar kriget mot Irak. Dessa ideologer har helt andra kopplingar gemensamt.

Det kan tyckas vara berättigat att då fråga sig vilka konsekvenser det får för den amerikanska industrin om den inte förses med olja, och inte sällan har det påpekats hur Irak har världens näst största oljereserv. En av de främsta bristerna i detta resonemang är hur det ignorerar det faktum att Saddam Husseins Irak alls inte var ovilliga till oljehandel med USA; något angrepp krävdes ej för detta. Vidare så är USA heller inte beroende av irakisk olja, utan kan fortsatt anskaffa denna från andra länder, så som Ryssland, och har själva stora reserver i Alaska som inte utvinns i dagsläget. Den kris som beskrivs där USA omgående är i behov av just irakisk olja är med andra ord inte bara överdriven, utan direkt felaktig.

Den mest sofistikerade versionen av oljeargumentet är att företag i USA efter kriget med hjälp av korrupta politiker i Irak kan riva upp alla gamla oljeavtal och sedan få förtur till förnyade sådana, något som då rimligtvis även företag i Storbritannien skulle kunna erhålla, men märkligt nog inte länder så som Frankrike eller Tyskland. Hursomhelst är det inte troligt att oljan kan bli en vinstaffär, utan oljan kan då snarare fungera som en bonus som mildrar krigskostnaderna.

De som skulle göra vinster på oljan är således inte USA och Storbritannien som nationer, utan giriga storföretag i dessa länder, varför de nationalekonomiska konsekvenserna är av underordnad betydelse. Är så fallet?
Det är möjligt, men tidigare nämnda faktum kvarstår, nämligen att det inte är dessa företag som varit pådrivande för en krigsutveckling. Visst kommer amerikanska oljebolag med all säkerhet slåss om kontrakt i Irak, men däri finns inget att förvånas över, oljebolag har som del i sin affärsidé att söka oljekontrakt och de irakiska tillgångarna är både lukrativa och attraktiva för såväl amerikanska som andra oljebolag.

Om vi ponerar att det finns en sanningshalt i denna sistnämnda version av oljeargumentet , så måste dock marxisterna som vurmar för detta argument ställas frågan: varför skulle det ena argumentet utesluta det andra? Hur kan den som accepterar meningen att en vinningslysten elit, suktande efter olja, troligen är upphov till kriget finna det otroligt att en grupp judiska sionister skulle vara beredvilliga till samma sak?

Judars syn på kriget
I februari i år publicerades en intressant artikel av den marxistiske juden Jospeh Heller i vilken han riktar en välgrundad kritik mot den marxistiska delen av fredsrörelsen. "Varför är fredsrörelsen motvillig att tala om samtliga orsaker till pådrivandet för ett krig mot Irak? Ja, betydande orsaker är bolagens oljeglupskhet, drömmar om politisk dominans och lusten att testa vapen. Men det finns en annan. Extrema högerkrafter från ett främmande land och deras mäktiga amerikanska uppbackare pressar USA till att invadera Irak och fler andra länder. Jag talar, givetvis, om Israel". (Heller).

Det faktum att det finns obestridliga israeliska och därmed judiska intressen i kriget mot Irak är så uppenbart att många även inom den marxistiska rörelsen inte kan förneka det. Då Heller berör ämnet är dock syftet inte främst att uppmärksamma det, utan han vill avdramatisera frågan.
Heller försöker senare i artikeln giva bilden av att judar i gemen är emot kriget och att det endast är ett fåtal ledande judar i USA och Israel som förvisso dirigerar händelserna, men som inte är representativa för judarna.

Han hävdar även att "Enligt en undersökning av den Amerikanska Judiska Kommittén 1995 anser sig endast 22% av de amerikanska judarna sig vara sionister" (Heller). Detta är dock mycket missvisande statistik, vilket Heller säkerligen vet. Den undersökning den Amerikanska Judiska Kommittén publicerade i år visar exempelvis att hela 73% av de amerikanska judarna höll med om att "bry sig om Israel är en väldigt viktig del av min judiskhet". Undersökningen visar även att 50% av de amerikanska judarna anser sin judiskhet vara "väldigt viktig", medan ytterligare 38% anser sin judiskhet vara "ganska viktig". Vidare visar undersökningen att 59% av de amerikanska judarna är för ett krig mot Irak, 36% är emot och 5% är osäkra (2002 Annual Survey of American Jewish Opinion). Siffran 59% är dock förvånansvärt låg och har vid andra mätningar varit högre, som högst 85% (Berkofsky, 2003-02-02).

"Premiärministerns departement tillskriver föga vikt vid de diplomatiska svårigheter USA måste få bukt med i FN:s säkerhetsråd på vägen mot ett krig mot Irak. Israel gör bedömningen att datumet för attacken endast beror på logistiska faktorer, då utplaceringen av amerikanska trupper är fullständig, och att kriget inleds i slutet av februari eller i början av mars. Inga förseningar eller någon form av inflytande beräknas komma av koalitionsförhandlingarna".

"Militären och det politiska ledarskapet trånar efter ett krig i Irak, då de ser det som en möjlighet att gå segrande ur utnötningskriget med palestinierna. Enligt deras taktik kommer avsättandet av den palestinska myndighetens ordförande Yasser Arafat från hans position innebära palestinsk kapitulation. Generalmajor Amos Gilad, samordnande för regeringens aktiviteter på Västbanken och Gaza, uttryckte arméns ståndpunkt i lördags då han sade att ett USA-lett angrepp på Irak skulle undanröja det irakiska hotet, och skulle statuera ett exempel för 'avsättningen av andra diktatorer närmare oss som brukar våld och terrorism'".

"Höga officerare i de israeliska försvarsstyrkorna och de som står premiärminister Ariel Sharon nära, så som det nationella säkerhetsrådets rådgivare Ephraim Halevy, uppmålar en rosenröd bild av den underbara framtid Israel kan förvänta sig efter kriget. De räknar med en dominoeffekt med Saddam Husseins fall följt Israels övriga fienders fall: Arafat, Hassan Nasrallah, Bashar Assad, ayatollan i Iran och kanske t.o.m. Muhammar Gaddafi. Tillsammans med dessa ledare kommer terror och massförstörelsevapen försvinna" (Benn, 2003-02-17).

Leslie Susser, diplomatisk korrespondent för Jerusalem Report, fortsätter förklara de strategiska intressen Israel har i kriget:

"Om USA vinner en övertygande seger kan de säkra Israels plats i ett mer stabilt Mellanöstern de kommande åren. Om de inte gör det kan Israel bli det främsta målet för djärva radikaler i Mellanöstern och möta betydligt större hot mot sin existens än vad man gör idag".

"En överväldigande amerikansk seger och etablerandet av en pro-västerländsk regim skulle avlägsna ett icke-konventionellt och möjligen nukleärt hot mot Israel från en nyckfull skurkstat. Vidare så skulle en pro-västerländsk regim i Bagdad slutligen kunna begrava en av Israels värsta mardrömmar: en enad östfront bestående av Irak, Syrien och Jordanien, med tusentals stridsvagnar redo att tillintetgöra Israel från jordanskt territorium".

"Med Irak, den mäktigaste av de tre nationerna, ute ur räkningen kommer maktbalansen ändras dramatiskt. Det i sin tur skulle göra det högst osannolikt att Jordanien skulle låta sig övertalas föregå sitt fredsavtal med Israel, vilket lämnar Syrien ensamt och östfrontsidén utan funktionsduglig mening".

"En andra stor strategisk fördel för Israel skulle vara en amerikansk närvaro mitt emot Iran, kanske Israels mest obevekliga fiende. USA:s utrikesminister Collin Powell sade nyligen att USA plötsligt upptäckt att Iran kommit betydligt längre med ett betydligt mer robust kärnvapenprogram, än någon sagt att de gjort".

"Powell kommenterade det faktum att Iran lyckats bygga ett centrifugkraftverk nära staden Natanz, 35 mil söder om Tehran, utan att västerländska underrättelsetjänsteter upptäckt det. Iranierna förnekar att de avser utveckla kärnvapen, men centrifugerna kan användas till framställning av uran av stridsmedelskvalité, vilket giver Iran möjlighet att producera flera kärnvapen per år med början år 2005".

"Ett försvagat Iran, en amerikansk närvaro i Persiska viken och ett trovärdigt hot från USA att avväpna Iran kan hejda ett iranskt kärnvapenprogram".

"Amerikansk framgång i Irak kan också försvaga den Iran-Syrien-Hizbollah-axeln, som hotar Israel från norr. Förra året levererade iranierna över 700 raketer till den fundamentalistiska shiitiska milisen genom Syrien. Hizbollah har nu över 1.000 raketer i södra Libanon riktade mot israeliska mål".

"Iakttagelsen av amerikansk makt och USA:s beredvillighet att använda den kan leda till att Iran tänker om vad gäller dess kopplingar till Hizbollah.
Det kan även förmå Syrien, ovilligt att hållas ansvarigt för Hizbollahs attacker mot Israel, att tygla organisationen".

"Vissa israeliska analytiker, inklusive Sharons nationella säkerhetsrådgivare, Ephraim Halevy, menar att vågorna av en amerikansk framgång skulle kunna leda till ett fredsfördrag mellan Israel och Libanon, och möjligen senare till en uppgörelse med Syrien".

"I detta optimistiska scenario retirerar syrierna ut ur Libanon, avväpnar Hizbollah och eftersträvar ett fredsfördrag med Israel som en del av ett kraftfullt försök att ställa in sig hos det segrande Washington. Men även om det inte går så långt, så kommer hotet mot Israels norra gräns med all sannolikhet försvagas".

"Sist men inte minst kan en amerikansk seger i Irak inverka fördelaktigt på den palestinska fronten. Om Saddam störtas och ersätts av en mindre stridslysten och mer pragmatisk regim, även en som inte är direkt vänligt inställd mot Israel, så kan det tjäna som en modell för förändring bland palestinierna".

"Den palestinska myndighetens ordförande Yasser Arafat kan avlägsnas än mer från makten, och ett nytt, reformerat palestinskt ledarskap kan bistå grundandet av ett med fredligt modus vivendi gentemot Israel" (Susser, 2003-03-25).

Att Israel gynnas i det rådande kriget gentemot Irak kan med andra ord ställas bortom allt tvivel. Precis som Susser konstaterar håller israelerna "tummarna för USA. Men de skulle lika gärna kunna hålla dem för sig själva" (Susser, 2003-03-25). Faktiskt torde det vara troligt att just det senare är fallet.

Krigets arkitekter
Till de viktigaste insikterna om krigsorsakerna hör det faktum att de som
varit pådrivande för kriget i regel alls inte varit hemmahörande inom oljeindustrin, och att de i regel heller inte har några förtjänster att skaffa på oljetillgångarna i Irak. Däremot har samtliga pådrivande varit sionister, varav flertalet är judar. I den israeliska massmedian diskuteras ämnet betydligt öppnare än vad som görs i de västerländska länderna, och bakgrunden till kriget är precis som beskrivs i tidningen Ha'aretz:

"Under de senaste åren har en ny tro uppstått i [Washington]: tron på ett krig mot Irak. Denna brinnande tro spreds av en liten grupp på 25-30 neokonservativa, varav nästan alla är judar, nästan alla intellektuella (en partiell lista: Richard Perle, Paul Wolfowitz, Douglas Feith, William Kristol, Eliot Abrams, Charles Krauthammer), personer som är inbördes vänner och odlar bekantskap med varandra och är övertygade om att politiska idéer är historiens drivande kraft" (Shavit, 2003-04-05).

Därtill kan konstateras hur "flera av Bush nuvarande försvarsrådgivare medverkade till förberedelserna av en ståndpunktsrapport 1996 för dåvarande [israeliske] premiärministern Benjamin Netanyahu, en älskling för flera självutnämnda neokonservativa, varav fler är framstående judiska republikaner. Som en av sina rekommendationer rådgav rapporten de israeliska ledarna att 'fokusera på att avsätta Saddam Hussein från makten i Irak'.
Rapportens författare inkluderade Douglas Feith, nu Bush vice försvarsminister för försvarspolitik, Richard Perle, nuvarande ordförande för Pentagons rådgivande försvarspolitiska styrelse, och David Wurmser, nu specialassistent till statssekreteraren John R. Bolton. De röster som hävdar ett otillbörligt kompromisslöst israeliskt och judiskt inflytande i administrationen åberopar även utnämningen av höken Paul Wolfowitz som vice försvarsminister och av Perles skyddsling Elliot Abrams, ansedd som en övertygad kritiker till den stagnerande israelisk-palestinska fredsprocessen, till chef för det Nationella säkerhetsrådets Mellanösternpolitik" (Burston, 2003-03-12).

Flera judar som tidigare var säkerhetsrådgivare åt den dåvarande israeliske premiärministern Benjamin Netanyahu, är alltså idag säkerhetsrådgivare åt George Bush, deras rekommendation för att trygga Israels utrikespolitiska intressen var avsättandet av Saddam Hussein, precis samma uppmaning de några år senare nu giver president Bush.

Rapporten, A Clean Break: A New Strategy for Securing the Realm, har två huvudteman; det ena är ett rättfärdigande av att behålla de ockuperade områdena, det andra är att skapa israelisk hegemoni i Mellanöstern genom att försvaga Syriens inflytande i regionen. Angående de ockuperade områdena kritiseras upprättandet av en palestinsk stat då judarna skall ha en "legitim" och "ädel" rätt till dem: "Att uppvisa moralisk ambivalens mellan strävan att bygga en judisk stat och längtan att förinta den genom att byta 'land mot fred' kommer inte säkra 'fred nu'. Vårt krav till landet ­ till vilket vi i 2000 år har klamrat oss fast vid i förhoppning ­ är legitimt och ädelt."

För att stävja den syriska makten förespråkas militär intervention och Netanyahu uppmanas: "Etablera ett prejudikat på att syriskt territorium inte är immunt mot angrepp som utgår ifrån Libanon av ställföreträdande israeliska soldater. Angrip syriska militära mål i Libanon och skulle det visa sig otillräckligt, angrip utvalda mål inne i Syrien."
Ett av de mest intressanta förslagen är dock hur rapportförfattarna menar att "Denna strävan kan fokusera på att undanröja Saddam Hussein från makten i Irak ­ ett viktigt strategiskt mål i sig för Israel ­ som ett medel att omintetgöra Syriens regionala ambitioner."

De två absolut främsta krigsideologerna i sammanhanget är juden Richard Perle, fram till nyligen president Bush främste säkerhetsrådgivare, och den judiske vice försvarsministern Paul Wolfowitz, två personer som redan den 12:e september 2001 förkunnade att ett krig skulle inledas mot den internationella terrorismen och i ett TV-tal konstaterade Wolfowitz att USA skulle "avsluta" länder i detta krig. En dryg månad senare, då den Amerikanska Judiska Kongressen arrangerade ett konvent den 21:e till den 23:e oktober 2001 för att inbjuda framstående personer och diskutera hur attentaten den 11:e september samma år skulle bemötas, höll Wolfowitz ett tal med den numera välkända titeln "Kriget mot terrorismen", som i princip konstaterade att Israels samtliga fiender skulle omintetgöras.

"Från vissa av Wolfowitz kritiker, alltid utanför protokollet, sägs Israel utöva en stark dragningskraft på mannen. De kanske inte känner till att han som tonåring spenderade sin faders sabbatsår i Israel eller att hans syster är gift med en israel, men de vet sannerligen att han är god vän med Israels generaler och diplomater och att han är något av en hjälte till den i stor utsträckning judiska neokonservativa rörelsen" (Keller, 2002-09-22).

"En nära vän till Wolfowitz är Richard Perle, den stridslystne försvarsanalytikern som verkligen skulle njuta av att kallas en velociraptor; han är chef för en komplett grupp av rådgivare, den Försvarspolitiska styrelsen, som har varit språkrör för introduktionen av kontroversiella, ja uppviglande, åsikter till regeringslägret. Perle erbjöds faktiskt försvarsdepartementets tredje främsta position, som biträdande försvarspolitisk minister, och sedan han avböjt erbjudandet gick det till [juden] Douglas Feith, en jurist och orosstiftare som arbetade för Perle i Reagans Försvarsdepartement. President Bush må ha anställt många som arbetade för hans fader, men detta är definitivt inte hans faders Pentagon" (Keller, 2002-09-22)

"Då Irak svepte in i Kuwait 1990 var Wolfowitz Cheneys biträdande politiske försvarsminister. Han var den främste förespråkaren av att skicka ut krigsskepp tidigt som ett tecken på amerikansk beslutsamhet, och han var en ihärdig förespråkare för insättandet av amerikanska markstyrkor. Sedan Irak drivits ut ur Kuwait förordade Wolfowitz utan framgång att USA borde stödja kurderna i norr och shiiterna i söder i deras försök att ta död på Saddam"
(Keller, 2002-09-22)

Wolfowitz är även mentor till juden Lewis Libby, tidigare advokat till juden Marc Rich som benådades av Bill Clinton under kontroversiella former då denne avgick från presidentposten. Idag är Libby Dick Cheneys stabschef, närmaste rådgivare och talesman.

Förutom de judar som varit pådrivande i den politiska toppadministrationen återfinns även ett flertal personer inom massmedia, nästan samtliga judar, som varit pådrivande ideologer inför kriget. Förutom ovan nämnda Kristol och Krauthammer kan även nämnas Norman Podhoretz och William Safire. Ha'aretz
beskriver i en artikel Kristols inflytande, en beskrivning passande för samtliga dessa fyra:

"Under de senaste 18 månaderna har [Kristol] utnyttjat sin position som redaktör för högerorienterade Weekly Standard och sin status som en av ledarna för den neokonservativa cirkeln i Washington för att förmå Vita huset att föra krig mot Saddam Hussein. Eftersom Kristol anses utöva ett ansenligt inflytande över presidenten, vicepresidenten Richard Cheney och försvarsministern Donald Rumsfeld, anses han även kraftigt ha bidragit till att förmå Washington sätta igång detta totala fälttåg mot Bagdad" (Ari Shavit, 2003-04-05).

Avslutning
Josef Joffe, den judiske chefredaktören för den tyska veckotidningen die Zeit, konstaterade nyligen hur: "föreställningar som förr riktades mot judarna riktas nu mot amerikanerna: längtan att härska över världen; beskyllningen att amerikanerna, liksom judarna förr, endast är intresserade av pengar och inte hyser några verkliga känslor för kultur eller social nödställdhet. Det finns också dem som sammankopplar de två och vidhåller att den judiska längtan efter att härska över världen realiseras idag, på bästa möjliga sätt, genom den 'amerikanska erövringen'" (Sheleg, 2003-03-07).

Den underförstådda kritiken i Joffes konstaterande till trots så finns det tvivelsutan gott fog för påståendet att judar har varit de pådrivande för kriget. Den syriske presidenten Bashar Assad vet med sig att han troligen snart står inför ett krig, och han har, baserat på landets underrättelseverksamhet, en bestämd åsikt om varför:

"Kriget i Irak, sade han till den libanesiska tidningen As-Safir, var en israelisk-amerikansk konspiration avsedd att rita om den politiska kartan i Mellanöstern".

"Enligt Assads mening skulle USA taga Iraks olja och Israel bli den dominanta regionala makten".

"Efter Irak kommer det bli andra arabiska nationers tur, och jag utesluter inte möjligheten av ett amerikanskt försök att angripa Syrien, inspirerade av Israel, förklarade han".

"Så länge Israel existerar, sade han i en intervju med As-Safir, är Syrien under hot. Han skulle aldrig kunna lita på Israel, tillade han, eftersom det [landet] är förrädiskt i sin natur".

"Men det finns mer: eftersom Israel kontrollerar USA genom den judiska lobbyn så kan Assad troligen inte lita på USA heller" (Susser, 2003-04-01).

Oavsett huruvida konflikten med Syrien kommer taga sig uttryck i krig eller ej kommer det bli intressant att höra marxisternas förklaringar till motivet, i synnerhet mot bakgrunden att Syrien har mycket små oljetillgångar.

Framtiden får utvisa om oljeargumentet i samband med Irakkriget verkligen håller och om USA och Storbritannien kommer roffa åt sig oljan och oljeintäkterna. I kontrast är Israelargumentets riktighet dock uppenbart redan i detta nu.

Det är inte särskilt märkligt att amerikanska oljebolag vill investera i Irak, liksom det inte är märkligt att judar varit pådrivande, ja avgörande, för kriget mot Irak då kriget är fullständigt i linje med judiska intressen.
Just detta faktum i all sin eklatens förbises esomoftast: ett krig mot Irak ligger avgjort i judendomens intresse, så varför skulle judar inte önska och vara pådrivande för ett krig? Däri finns ingenting märkligt, utan det
märkliga, men föga förvånande, är hur detta tillåts och förtigs.

Källor:

2002 Annual Survey of American Jewish Opinion. Genomförd 16:e december 2002
till 5:e januari 2003 av Market Facts, Inc. 1008 judar ingick i undersökningen, vilket giver en felmarginal på 3%. Inga efterfrågningar gjordes under sabbaten.

Allen, Mike; Weisman Jonathan. 2003-02-27. Democrats Denounce White House on
Costs of War. Washington Post, sid. A 12.

Appel, Yoav. 2003-03-15. American Teens Volunteer in Israeli Army.
Publicerad av Associated Press.

Belifnet. Your Religion¹s stance on Iraq.
http://www.beliefnet.com/story/121/
story_12190_1.html

Benn, Aluf. 2003-02-17. Bakgrund / Entusiastiska israeliska försvarsstyrkor emotser krig i Irak. Ha¹aretz.

Berger, Matthew E. 2002-10-15. Jews forge ties with Iraqi dissidents as the possibility of a war intensifies. Publicerad av Jewish Telegraphy Agency (JTA).

Berger, Matthew E. 2003-03-20. Aid to Israel, less then requested, is included in Iraq war spending bill. Publicerad av Jewish Telegraphy Agency (JTA).

Berger, Matthew E. 2003-03-25. Arabs incensed that Bush choice to rebuild Irag seen as pro-Israel. Publicerad av Jewish Telegraphy Agency (JTA).

Berkofsky, Joe. 2003-02-02. U.S. Jews back strike on Iraq, says survey, but remain Democratic. Publicerad av Jewish Telegraphy Agency (JTA).

Berkofsky, Joe. 2003-03-31. Seder comes second to angst for military familys trying to cope. Publicerad av Jewish Telegraphy Agency (JTA).

Berkofsky, Joe. 2003-04-08. First known Jewish casualty talked of enlisting in the IDF. Publicerad av Jewish Telegraphy Agency (JTA).

Berkofsky, Joe. 2003-04-15. Death of Jewish Marine in Iraq leads to outpouring of sympathy. Publicerad av Jewish Telegraphy Agency (JTA).

Burston, Bradley. 2003-03-12. The Iraq crises as the War of the Jews. Publicerad av Ha¹aretz.

Carmel, Philip. 2003-02-25. Jews in France, Germany divided on need for U.S.
action against Iraq. Publicerad av Jewish Telegraphy Agency (JTA).

Colin Jordan's Gothic Ripples No. 44, September 2001

Conrad, Kent. 2002-10-01. Fact Sheet on CBO Cost Estimate of Potential Military Conflict With Iraq.

EIA, Energy Information Administration. 2003-02. Iraq country analysis brief

Gambrell, Kathy A. 2003-01-06. White House to push on domestic agenda.
Washington Times.

Gruber, Ruth; Carmel, Philip; Fisk, Jonathan; Bennett, Magnus; Arbiser ,Florencia; Moraes, Marcus; Krosnar, Katka; Krichevsky , Lev; Bohm, Agnes; Schneider, Moira; Levy, Claire; Eisenthal, Bram . 2002-03-20. Around the world, Jews fret for Israel, and they fear an anti-Semitic backlash.
Publicerad av Jewish Telegraphy Agency (JTA).

Guttman, Nathan. 2003-04-07. Background: AIPAC and the Iraqi opposition. Ha¹aretz

Keller, Bill. 2002-09-22. Stalking Saddam: How Paul Wolfowitz's agenda
became the Bush agenda, New York Times Magazine.

Right Now! magazine, oktober-december 2002

Shavit, Ari. 2003-04-05. White man's burden. Publicerad i Ha¹artez

Sheleg, Yair. 2003-03-07. Enemies, a post-national story. Publicerad av Ha'aretz.

Spratt, John M Jr. 2002-09-23. Lindsey is in the Ball Park: A War on Iraq Could Cost $100 Billion to $200 Billion.

Susser, Leslie. 2003-03-25. For Israel, U.S. success or failure in Iraq has major consequences. Publicerad av Jewish Telegraphy Agency (JTA).

Susser, Leslie. 2003-04-01. Young Assad places a risky bet: For Saddam and against the U.S. Publicerad av Jewish Telegraphy Agency (JTA).

Tempest, Matthew. 2003-02-21. Straw argues case for 'moral war'. The Guardian.

Tempest, Matthew. 2003-02-26. Labour MPs revolt over Iraq. The Guardian.

Whitaker, Brian. 2003-04-04. Hawkish lawyer to oversee Iraqi ministries. The Guardian.

Woolf, Marie. 2003-03-17. Goldsmith will advise that war on Iraq is legal. Publicerad av The Independent.

Motståndsrapporter från ett urval av de aktiviteter som våra aktivister utför.

• 2008-11-18
  Flygbladsutdelning i Västerås
• 2008-11-16
  Flygbladsutdelning i Trollhättan
• 2008-11-16
  Flygbladsutdelning på Öland
• 2008-11-16
  Flygbladsutdelning i Kristinehamn
• 2008-11-16
  Flygbladsutdelning i Linköping

• Fornnordisk almanacka: 2009
• Buchanan, Patrick J.: Churchill, Hitler, and the Unnecessary War
• Jünger, Ernst: Storm of Steel