Publicerad: 2003-04-24Nikki

"Jalla! -Nu klär vi granen"

Många skrifter och böcker publiceras årligen av staten för att bryta folkets kampvilja och känsla av folkgemenskap. Under 2002 släpptes bland annat "Jalla! Nu klär vi granen", en gratisbok som distribueras till landets gymnasieelever i årskurs ett och två.

Inget land i Europa har tagit emot så många invandrare i förhållande till befolkningens storlek som Sverige. Och inget land i EU arbetar mera intensivt med att få in islam som ett naturligt inslag i landet än den socialdemokratiska regimen i Sverige.Den svenska regeringens propaganda förhärligar verkligen inte sitt eget folk. Tvärt om så är den riktad mot det egna folket! Den förhärligar istället de främmande folken.

Indoktrineringen tar sikte på barn och unga och känns igen från de extrema formerna som de sovjetiska ”pionjärerna”, funktionärerna i Maos Kina och arabländernas koranskolor bedrev och fortfarande bedriver.

Sveriges propaganda för islam är baserad på direktiven från EU:s övervakningskontor i Wien, EUMC.
Chefen, den tidigare östtyskan och juristen Beate Winkler beslutade för länge sedan hur massmedierna och utbildningssektorn skulle styras i EU i överensstämmelse med EU:s avtal med de arabiska länderna 1978.
Knappt något annat land är så lyhört som Sverige i dylika fall. Här har man ju redan infört en sorts censur: detta och detta får inte omtalas utan faller under "hets mot folkgrupp" och tvärtom gäller att vissa saker skall omtalas och dessutom på ett bestämt sätt.

Ett slående exempel på ovanstående indoktrinering är den skolbok som blev utgiven på svenska, engelska och arabiska av utrikesdepartementet 2002, och har den remarkabelt fyndiga titeln ”Jalla! Nu klär vi granen”.
Upplagan var på 250.000 till ett pris av nästan 3 miljoner kronor, pengar som brukligt tas från skattebetalarna.

Boken var ett EU-projekt och utdelades till alla elever i 1:a och 2:a årskurs i gymnasiet samt till alla kommunbibliotek i landet samt till flera olika organisationer.

Statlig skolpropaganda
Fyra ministrar står bakom detta försök att nedbryta fosterlandskärleken och traditionerna och till att söka att utrota den svenska kulturen fullständigt: utrikesminister Anna Lind, utbildningsminister Tomas Östros, dåvarande demokratiministern Britta Lejon och den alltid lika svenskfientliga Mona Sahlin, som länge visat otaliga prov på fjäsk för muhammedanerna.

Bokens innehåll är framtaget och redigerat av redaktören för utrikesdepartementets presstjänst, Gufran Al-nadaf.
Texten är bara löst nonsens som undviker allt vad granskning och fakta heter.
Den förfäktar några politiska hållningar och svävar lätt hän över problemen som tenderar att finnas runt omkring islam, invandringen och integrationen.
Först som sist: man hamrar fast just det som är bokens hela målsättning: Islam skall accepteras fullt ut och dessutom som varande lika svenskt som mammas köttbullar!

Man går in för bekämpning av yttrandefriheten. Man söker att löjliggöra de människor som varnar för islams utbredning i Sverige och påpekar samtidigt, paradoxalt nog, att islam är oförenlig tillsammans med demokrati.
Ett faktum som muhammedanerna själva gärna och ofta proklamerar högt.

Man tillbakavisar irriterat att den förislamiska traditionen med ”hedersmord” kopplas ihop med islamiskt kvinnoförtryck och poängterar att hedersmord också finns inom andra religioner.
Man bortförklarar kvinnoförtrycket utan att förklara varför Mona Sahlin bygger ”tjejhus” där flickorna kan få lov att vara i fred och undkomma dessa ”hederssaker”?

Sedvanliga ursäkter
Man hävdar att när islamisterna begår förbrytelser i Sverige, får islam generellt skulden, medan detta analogt inte är fallet med t ex kristendomen.
Man nedtonar eller undviker att omtala kulturbetingade förbrytelser och man förvrider begreppet ”religionsfrihet”.
Några unga muhammedaner kritiserar – inte utan anledning – den officiella enkelriktade politiska korrektheten, men glömmer att de själva njuter gott av just denna enkelriktning!

Och de svenska politikernas syn på sig själva som "de goda” motsvarar fullt och fast islamisternas egen snedvridna självuppfattning.
Boken förklarar att en rasist är en som på bakgrund av avvikande hudfärg, språk och högtider inbillar sig att han är en bättre och mera högtstående individ. Ett diskutabelt uttryckt och är det inte just det som präglar islam framför det som anses svenskt?

Den svenska generalkonsuln i Istanbul, Ingmar Karlsson, berättar hur araberna bragte den hellenistiska kulturen vidare genom krigens väg till bl.a. Spanien. Det praktfulla Alhambra och många låneord vittnar härom. Orden avspeglar en kultur som då var på sin höjdpunkt. Men hur är det då idag? FN:s utvecklingsrapport 2002 avslöjar hur eländigt det står till i dag med utbildning och kunskaper överallt i den arabiska världen.
Arabväldet i Spanien framhävs alltid som bevis på att araber, kristna och judar kan leva gott tillsammans. Men kan de?

Tänk på att det alltid är segraren som skriver historien.

Tålde man bara kristna och judar därför att de arbetade och betalade tribut?

Varför var det uppror mot araberna och varför blev de till slut fördrivna?

Det skriver konsuln ingenting om. I stället slår han fast att islam och kristendom är systerreligioner: ”Vi är alla Abrahams barn.”

Liksom i Stalins propaganda utesluts alla negativa element och den egentliga målsättningen med boken. Inte ett ord om den brutala sharialagen, om halalslaktning, om islams hånfulla hat mot ickemuslimer etc.

Ingen regel utan undantag. En ung kurders korta uttalande av fundamentalisternas krav och framfärd i utlandet och i Sverige är en
varning till de mer tänkande. Översåg månne redaktör Gufran Al-nadaf innehållet i dennes artikel?

Det mest lärorika budskapet i boken är att massmediers framställningar alltid bär prägel av de ögon som ser. Det borde man i långt högre grad klargöra för skolelever under alla tidsepoker. Under det kalla kriget predikade marxisterna att ungdomen skulle vara ”kritisk”, men på vilket sätt? Kritiken skulle endast riktas mot icke-marxister.
Vill man undvika ensidighet bör man alltså läsa olika sorters tidningar och undersöka de olika skribenternas åsikter, framför allt politiskt, religiöst, moraliskt samt särskilt deras målsättning.

Detta faktum gäller också för samtliga skribenter i ”Jalla! Nu klär vi granen”, en bok som absolut skall läsas kritiskt.