Publicerad: 2003-04-11Björn Björkqvist

Bristande argument i Irak-kriget

Folkpartiet i Sverige utmålar gärna sig själva som förkämpar för fred och hela världens välmående. Denna bild klingar dock mycket illa ihop med deras näst intill oreserverade stöd för terrorstaten Israel liksom deras ivriga handklappande åt det krig som i skrivande stund drabbat Iraks befolkning.
En tid innan kriget kunde vi i den statliga televisionens program Debatt beskåda såväl Folkpartiets ordförande Lars Leijonborg som den i Liberala ungdomsförbundet (LUF) tidigare aktive juden Peter Wolodarski, numera ledarskribent på Dagens Nyheter, ge stöd åt det kommande kriget. Längst gick Wolodarski som krävde att Sverige skulle stödja kriget genom att sända soldater till USA:s trupper. Wolodarski har också i sin iver att försvara Israels grymheter beskyllt judinnan Helle Klein för att vara antisemit sedan hon uttryck kritik mot landet. Att hon är direkt ättling till Stockholms överrabbin i Stockholm, Gottlieb Klein och tillhör en känd judisk mediesläkt med namn som farbrodern Ernst Klein och kusinen Pernilla Klein tycktes ha underordnad betydelse för den liberale juden.

Den 9:e april utkom Liberala Ungdomsförbundets ordförande, Fredrik Malm, med sitt elektroniska nyhetsbrev där han klart och tydligt visar sitt stöd åt det folkrättsvidriga krig som pågår mot Irak. Den korta artikeln har den något underliga rubriken "Hets mot folkgrupp ger tre månaders fängelse. Hets mot frihet ger tre månader i rampljuset"

Fredrik Malm, Ordförande för Liberala Ungdomsförbundet, LUF

Krigets syfte
I artikeln skriver han bland annat: "De allierade styrkorna i Irak arbetar sig metodiskt allt närmare tyrannregimen i Bagdad. Förhoppningsvis närmar sig kriget snart slutet, och återuppbyggnadsarbetet kan ta vid." Att kriget snart tar slut kan man givetvis dela Malms förhoppningar om men fortsätter man läsa Malms text så inser man snart att något inte står riktigt rätt till i huvudet på den liberale retorikern. Malm berättar att opinionsundersökningar i Frankrike visat att var tredje fransman stödjer Saddam Hussein i kriget och förklarar att det inte är "särskilt konstigt med tanke på den retorik och vulgära antiamerikanism Jacques Chirac har valt att saluföra ända sedan i höstas." Malm går därefter till angrepp mot statsminister Göran Persson och utrikesminister Anna Lindh: "I Sverige struntar statsministern och utrikesministern som vanligt i det viktiga opinionsarbetet för det öppna och demokratiska samhället. Vi har inte sett några tydliga ställningstaganden från Göran Perssons sida om vikten av att se en första arabisk demokrati som kan bryta den spiral av förtryck och terror som härskar i regionen."

Nej, några tydliga ställningsstaganden har vi som vanligt inte sett från Persson då han befinner sig i det oerhörda dilemmat att han upptäckt att han har två ben och gärna vill låta dessa stå på två skilda håll. Å ena sidan vill han ha fortsatt mandat från det svenska folket att vanstyra landet även efter nästa val och måste därför stå på deras sida i åsikten att en fri stat måste få styras som den själv önskar utan att riskera att angripas av USA. Å andra sidan vill han synas ihop med de stora politikerna George Bush och Tony Blair. Åratal av förintelsemiddagar och möten med israeliska politiker skulle vara bortkastade om han plötsligt gick emot Bush och hans stab.

Dock är det viktigt att fundera över ifall ett uttalande från Persson borde röra "en första arabisk demokrati" eller ifall uttalandet kanske borde röra något annat ämne kring kriget mot nationalstaten Irak? Demokratiargumentet är ett av många argument som förts fram som en orsak till kriget mot Irak. Argumentet används främst av Storbritannien men också av USA liksom av vilsna liberaler runt om i världen. Bland de andra argumenten som framförs finns Saddams påstådda kopplingar till Al Qaida och islamsk fundamental terrorism, ett argument som främst går hem i det amerikanska samhället som fortfarande jagar syndabockar efter 11:e september-attackerna. Det tredje och flitigast använda argumentet är anklagelserna mot Irak att inneha och utveckla illegala massförstörelsevapen.

Jag kommer här, med hjälp av William Rivers Pitt och Scott Ritter och deras bok Krig i Irak (Leopard förlag, 2002) låta granska dessa tre argument. Syftet är inte att ge en helhetsbild och inte heller ge några egna argument till varför kriget startats mot Irak och dess ledning liksom civilbefolkning. Det enda jag vill konstatera är att dessa tre ledande argument från de krigförande parterna inte är något annat än ren nonsens liksom att det därmed finns andra orsaker till kriget.

Vem är Scott Ritter?
Först bör dock en kort presentation av Scott Ritter vara på sin plats. Scott Ritter var vapeninspektör för FN i Irak från 1991 till 1998 då FN:s inspektionsprogram, efter amerikanska provokationer avslutades. Han har också varit officer i USA:s marinkår och deltog i planeringen inför marinkårens stridsoperationer i Irak under operation Ökenstorm 1990. I senaste valet röstade han på Bush, är medlem i republikanerna och är uttalad sionist. Så långt passar han således in i bilden för en vanlig karriärklättrare men hans oförmåga att inte hålla tyst har resulterat i att han blivit beskylld för att vara spion för såväl Israel som för Irak. Idag är han helt bojkottad av den amerikanska ledningen men lider ingalunda på grund av det. Genom sin unika insyn i de irakiska vapenprogrammen, USA:s krigshetsande och FN:s inspektioner så reser han från land till land för att föra vidare sin kunskap och sina teser om kriget. Bland annat besökte han Sverige i november förra året.

Scott Ritter

Boken Krig i Irak bygger på två intervjuer med Ritter den 16:e och 19:e augusti 2002, således innan kriget mot Irak inleddes på allvar (kriget har egentligen pågått sedan 1991 då FN inledde sitt handelsembargo mot landet och USA har allt sedan dess flugit över och bombat olika mål).

Demokratilögnen
Till att börja med avser jag att gå in på demokratiargumentet som nu senast alltså fördes fram av Liberala Ungdomsförbundet genom dess ordförande Fredrik Malm. Irak är till att börja med ingalunda ett etniskt och kulturellt föredöme. Tvärtom så består landet av flera olika folkgrupper där den största är shi´amuslimerna. Dessa utgör 60%. Den näst största gruppen utgörs av kurderna som utgör cirka 23% av befolkningen och återstående 17% utgörs av sunniterna. En politisk demokrati med sedvanliga val skulle alltså av allt att döma ge shi´amuslimerna total politisk majoritet. Givetvis skulle där olika partier kunna tänkas träda fram men det råder ändå inget tvivel om att befolkningsgruppen skulle få makten. Shi´amuslimena är teokratiskt allierade med Iran och därmed skulle en allians mellan Irak och Iran inte bara vara trolig utan ett definitivt faktum. Iran i sin tur har pekats ut som det land som troligen kommer att angripas när USA söndrat, dvs "skapat fred i" Irak. Det finns alltså ingen rimlig orsak att anta att USA skulle önska att shi´amuslimerna skulle få någon makt i Irak vilket alltså hade inneburit att man samtidigt skapade världens största oljeallians, en allians som skulle vara oerhört USA-fientlig.
Om vi då tittar på den näst största gruppen, kurderna, så är det inte särskilt troligt att dessa skulle få någon direkt makt i landet eftersom de är uppdelade i två huvudläger som främst bekämpar varandra. Om vi ändå bortser från detta och ponerar att dessa grupper skulle enas så skulle en stark kurdisk makt möta hårt motstånd från Turkiet som har utkämpat ett långt och blodigt krig för att förhindra ett oberoende Kurdistan. En kurdisk makt hade antagligen resulterat i ett krig mellan denna och Turkiet.
Därmed återstår sunniterna, den befolkningsgrupp som Saddam Hussein tillhör och det är även där som Ba´athpartiet har störst stöd. Någon demokrati för denna grupp är som alla kan förstå inte speciellt aktuell för de länder som nu krigar för att störta just Ba´athpartiet.

Samarbete med dödsfienden?
Nej, demokratiargumentet håller inte. Låt oss då granska huruvida Saddam Hussein har kopplingar till Usama bin Ladin och Al Qaida. Enligt USA har Saddam Hussein bland annat träffat bin Ladins man Mohammed Atta vid ett möte i Prag. USA har också lyft fram avhoppade irakier som påstått att Irak driver ett träningsläger i Salman Park, söder om Bagdad, där Al Qaida-grupper bland annat fått träna på flygplanskapningar vid ett Boeingflygplan som finns där.
Mötet, till att börja med har med största sannolikhet aldrig ägt rum. Det finns inga bevis för detta och istället tyder allt på att Atta vid denna tidpunkt befann sig i Florida.
Boeingflygplanet har ungefär samma sanningshalt då det överhuvudtaget inte existerar. Däremot finns det ett Antonovflygplan , tillverkat i Ryssland på platsen liksom järnvägsattrapper, bussattrapper, byggnader osv. Faktum är också att man faktiskt har bedrivit utbildning där. Denna sköttes dock av brittiska SAS-styrkor som utbildade irakier i teknik för fritagande av gisslan. Denna utbildning ges till alla länder som står under attack från terrorister vilket Irak vid denna tidpunkt var från Iran och Syrien. 1992 upphörde verksamheten eftersom Irak då inte längre hade något fungerande flygbolag och järnvägarna upphört att existera. Därefter använde man platsen till att utbilda Avdelningen för yttre hot som tillkommit för att ta itu med Kurdistan och tillströmningen av islamska fundamentalister från Iran och Kurdistan. Lägret användes alltså till att bekämpa islamister, inte utbilda dem.
Det är också på sin plats att påpeka att Saddam Hussein är sekulär och betraktas av Al Qaida som en avfälling, en som man måste döda. Vidare är Saddams närmsta man Tariq Aziz kristen. Att bin Ladin nu givit sitt stöd åt Irak i det pågående kriget beror således inte på att han hyser några varma känslor för Saddam utan dels på att den muslimska civilbefolkningen drabbas samt på hans avsky mot USA. Saddam Hussein har på många sätt bekämpat wahabismen som är Usama bin Ladins religion och att dessa skulle samarbeta är lika troligt som att Hamas och Sharon skulle enas.

Vapenbluffen
Därmed återstår argumentet om de illegala vapnen. Detta är naturligtvis Scott Ritters specialområde och han berättar detaljerat om Iraks resurser i boken Krig mot Irak. Naturligtvis kan jag av upphovsrättsliga och platsmässiga skäl inte återge allt utan kommer istället i korthet beröra några av huvudargumenten till varför vapenargumentet faller.
Ritter slår fast att Irak haft vapen som anses som olagliga, dock naturligtvis inte i samma grad som vissa andra nationer. Under Ritters tid som FN-inspektör så hittade man flera fabriker med kapacitet att framställa illegala vapen och vissa av dem var inte bara kapabla att göra det utan gjorde det. Samtliga dessa fabriker som kunde tillverka kemiska, biologiska och kärnvapen och långdistansmissiler förstördes dock av FN. Enligt Ritter har man garanterat lyckats förstöra 90-95% av Iraks massförstörelsevapen men påminner samtidigt om att de resterande 5-10% inte utgör något hot då dessa så att säga har ett "bäst före-datum". Utifall dessa vapen skulle finnas kvar, vilket det inte finns några belägg för, så är de idag oanvändbara. Exempelvis påstås att Irak skulle ha 20 000 behållare med nervgaserna sarin och tabun, något som det dock inte finns några bevis för. Om så ändå vore fallet så måste man vara medveten om att dessa gifter bara kan lagras i fem år. Ifall dessa gifter skulle finnas så är de alltså oanvändbara idag.
Ritter kritiserar det faktum att ledande amerikanska judar provocerade Irak genom att låta sina FN-inspektörer bryta mot avtalet med Irak och i större grupper än vad som var tillåtet försöka ta sig in i Ba´atpartiets lokaler. Därmed omöjliggjordes fortsatt samarbete mellan Irak och FN, något som ingick i USA:s planer som önskade krig. Denna gång, 1998, utbröt aldrig kriget men USA:s agerande gjorde ändå att Ritter och de andra inspektörerna inte fick möjlighet att slutföra sina undersökningar. Efter boken skrevs så har FN åter fått tillträde, denna gång lett av folkpartisten och judeättlingen Hans Blix. Dessa lyckades dock inte finna något som helst bevis på att Irak skulle ha några illegala vapen men fick inte heller slutföra sin undersökning innan USA inledde det krig som nu pågår.
Sannolikt skulle inte Blix hitta några vapen vilket skulle innebära att FN:s handelsembargo mot staten skulle vara svår att motivera. Därför såg sig USA nödgade att inleda kriget innan vapeninspektörerna var färdiga och misstankarna fortfarande var vid liv.
Om vi återgår till Ritters berättelse så konstaterar han att infrastrukturen och anläggningarna hade eliminerats när han lämnade Irak 1998. Likaså enheterna för vapenkonstruktion, utrustningen för tillverkning hade spårats upp och förstörts. Irak skulle inte kunna återuppbygga dessa fabriker. Dels på grund av USA:s och Storbritanniens ständiga flygningar över landet som omedelbart skulle upptäcka ifall fabriker återuppbyggdes inom dessa zoner eller ifall produkter transporterades därigenom. Handelsbojkotten har också gjort det omöjligt för Irak att köpa in nödvändiga ingredienser för framställningen. Landet tillåts inte ens köpa in nödvändiga mediciner eller sjukvårdsutrustning vilket resulterat i att minst 500 000 barn har dött till direkt följd av sanktionerna.
Det enda som finns är oron för att de på sikt skulle kunna återuppta sina vapenprogram, men det förutsätter att handelsembargot släpps och att Irak fritt kan köpa in vad som behövs. Idag vore det omöjligt att skapa några vapen.
Ifall det skulle finnas några vapen kvar som inte har något "bäst före-datum" så är dessa för få för att Irak skulle kunna utgöra något hot och starta krig mot exempelvis Israel eller Kuwait. Landet skulle krossas direkt av USA och Israel som har alla dessa vapen som Irak påstås ha, fast i mångdubbelt större uppsättning.
I boken redogörs ingående hur man hittade och förstörde mängder av vapen. Jag rekommenderar därför boken till alla.

Andra argument
Därmed återstår inga argument ifrån de krigförande parterna. Kvar finns argumenten som riktats ifrån krigets kritiker. Det vanligast återkommande argumentet är oljan medan en annan gissning är att Israel ligger bakom kriget. Även dessa argument bemöts av Scott Ritter, om än något kort.
På frågan om det kan röra sig om oljan så förklarar Ritter att detta är föga troligt eftersom USA inte har några problem att få den olja man önskar från Irak. Han säger vidare att "Den irakiske oljeministern har klargjort att så snart sanktionerna hävs kommer Irak att tillgodose Förenta Staternas strategiska energibehov. Det handlar inte om att Irak skulle förvägra oss tillgång till olja". Nog finns det betydligt fler och även tydligare argument till varför det inte handlar om olja men jag lämnar frågan med hänvisning till David Dukes artikel Det handlar inte om oljan, dumbom! som finns publicerad på den-svenske.com.

Även Israelfrågan bemöter han oerhört kort. Ritter menar att ett krig inte gynnar Israel eftersom ett krig destabiliserar Mellanöstern och därmed utsätter Israel för stora risker. Vidare menar han att de båda sionisterna Donald Rumsfeld och Paul Wolfowitz är några av Israels värsta fiender eftersom de är för ett krig mot Irak. Dessa argument, måste sägas, är definitivt Ritters egna och eftersom han inte är någon idiot så får vi utgå från att han vet att han ljuger. Israeliska tidningar och politiker har ivrigt arbetat för kriget mot Irak. Det står också utom allt rimligt tvivel att Israel tjänar på att Saddam avlägsnas från makten. Ritter tycks ha glömt de israeliska attackerna mot Irak 1981 (vilket inte nämns någonstans i hela boken, däremot minns man hämndattacken som kom 10 år senare). Nej, ska han avskriva Israel-argumentet så krävs nog lite mer nyanserade argument än så. Att Ritter anser att Israel förlorar på ett krig mot Irak kan endast ses som ett uttryck för hans erkända sionistiska hållning och att detta är ett försök att försvara Israel till varje pris.

Vi kan dock avslutningsvis konstatera att orsaken till kriget inte är vad de krigsskapande parterna vill få oss att tro. Antagligen är det nog inte heller många fler än Fredrik Malm som trodde det. Tyvärr kan vi nog utgå från att en tredjedel av Frankrikes befolkning kommer bli mycket besvikna då allt idag tyder på att Saddams regim har fallit. Nu återstår att se utvecklingen i Irak och andra länder i området. När kommer första valet ske och vilka kommer kandidera? När kommer man visa upp alla illegala vapen som Saddam påstås ha haft och kommer vi kunna lita på att dessa är äkta? Varför användes i så fall inte dessa mot USA:s trupper när Irak angreps? Kommer fler länder att angripas och kommer det i så fall bli Iran och Syrien? Kan vi i så fall blunda för argumentet att Israel spelar en central roll i USA:s blodiga utrikespolitik?

Frågorna är många. För oss återstår att bevaka utvecklingen. Den anarki som de senaste dagarna visats upp i TV från Bagdads gator kommer pågå några dagar till, kanske i månader. Till sist kommer nationen inse att det krävs en stark ledning för att kunna styra det mångkulturella Irak. Men vilken riktning denna ledning kommer ha kan vi så här långt bara spekulera i.