Publicerad: 2003-03-24Björn Björkqvist

Nationalsocialistisk front i Irak

Efter diverse förberedelser stod vi så på Arlanda, redo att bege oss till Irak, landet som hotas av världens enda supermakt och som ständigt omskrivs i media. Oroliga anhöriga hade mer än en gång frågat om det inte kunde vara farligt att åka, och visst, kriget hade kunnat bryta ut medan vi var på plats. Å andra sidan lämnade vi ett land där den första väktaren just mördats av en snattare som ville komma undan med sitt byte, ett land där vi ständigt läser om mord, våldtäkter, rån, misshandlar osv. Frågan är om det inte är farligare att jobba på Ica än att åka till Irak?

Syftet med resan var flera. Först och främst var vi inbjudna till en fredskonferens i Bagdad som arrangerades av NASYO (Non-aligned students & youth organization) men detta var inte den enda orsaken. Vi ville uppleva Bagdad, vi ville med egna ögon se vad som händer i det land som så ofta omskrivs i media. Vissa saker fick vi bekräftade men mycket i medias rapportering kan i vart fall inte jag ställa upp på efter att ha besökt Irak.

Vår första anhalt på resan var Amman, Jordaniens huvudstad. Vi hade läst oss till att Jordanien, tillsammans med Irak, tillhör de mest sekulariserade arabländerna och detta stämde antagligen. Amerikanska märkeskläder, västinspirerad musik, Pepsi och Burger King samsades med hucklebeklädda kvinnor, arabisk folkmusik, moskéer och mystisk lokalt förankrad mat.

När vi var framme i Amman så flockades ivriga taxichaufförer omkring oss som månade om att just de skulle köra oss till vår destination. Till sist följde vi med en chaufför som lovade att köra oss till ett billigt hotell. Efter någon kilometer stannade bilen och chauffören förklarade att han fått punktering. Sittande som man var i en okänd bil i ett okänt land så började tankarna snurra i huvudet. Ska vi bli rånade nu? En van körde lämpligt nog fram och taxichauffören förklarade att vanen skulle köra oss vidare. Övertygade om att ett rånförsök var planerat så satte vi oss motvilligt i vanen och resan gick vidare. Johan och jag tittade på varandra för att övertyga oss om att även den andra hade förstått vad som var på gång. Skulle vi rånas så skulle det inte ske utan motstånd!

Väl framme vid hotellet kunde vi konstatera att vi ingalunda rånats (även om det senare visade sig att priset 2 JD, motsvarande drygt 25 kronor, var rena rånet). Hotellet var också dyrare än vad chauffören påstått så dagen efter beslutade vi oss för att omedelbart leta fram ett billigare och bättre hotell, vilket lyckades.

De första dagarna promenerade vi mest runt i Amman och tittade på sevärdheter såsom moskéer och den stora amfiteater som ligger mitt i Amman. Varje dag besökte vi också ett internetcafé för att hålla oss uppdaterade med vad som hände dels i Sverige och dels i Irakfrågan.

Till vår stora glädje råkade vi också springa på en antijudisk bok i ett skyltfönster. Omslaget gick inte att ta miste på då det föreställde en beväpnad person med överdrivna judiska drag och hammaren och skäran över den amerikanska flaggan på armen. Vi gick in i butiken för att titta på det övriga utbudet och fann betydligt mer likartad litteratur i butiken. Som ett litet minne köpte jag skyltboken, denna jämte en antijudisk CDrom-film var de enda suvenirerna jag fick med mig hem från Amman. Snart upptäckte vi att varenda bokaffär i Amman saluförde liknande böcker.

Den 16:e februari tog vi en buss till Bagdad, detta var betydligt billigare än de vanliga turistresorna med flyg eller buss. Eftersom vi inte direkt är rika och stod för resan själva så var detta det bästa alternativet för oss även om det hade varit betydligt bekvämare med de andra färdsätten. Tidigt på morgonen var vi så äntligen framme i Bagdad och tog en taxi till Palestine Hotel som skulle komma att bli vår bostad för de närmaste fem nätterna.

På hotellet rådde ingen större ordning. Ett bord stod uppställt för konferensen men ingen satt där varför vi gick fram till hotellets servicedisk och frågade efter någon som hade med konferensen att göra. Någon sådan fanns inte på plats men vi fick ändå hämta ut nycklar och installera oss på rummet, notan sattes på den irakiska staten. Vi hann också äta frukostbuffé innan vi så fann någon som arbetade med konferensen. På programmet denna första dag fanns besök på Bagdads universitet samt en skola och en konsthall.
Eftersom vi färdats i buss hela natten med en galen arab bakom ratten som tycktes se en sport i att göra så farliga omkörningar som möjligt så beslutade vi oss dock för att sova några timmar och endast delta på dagens sista aktivitet som var en tur i Bagdad med guidning.

Dessförinnan valde vi att promenera runt i området runt hotellet för att med egna ögon få se lite av Bagdad. Förutom en mindre flock med tiggarungar, som dock såg allt för välnärda ut för att egentligen behöva tigga så upplevde vi staden som lugn. När man som svensk åker till olika länder som är vana vid turister så förvandlas man till ett lovligt villebråd för allehanda butiksägare som vill lura på en klockor, krimskrams och suvenirer. I Bagdad är man dock inte lika vana vid västerlänningar och några sådana inslag slapp vi därför. Givetvis tittade befolkningen frågande på oss men vi kunde hela tiden känna oss såväl trygga som vänligt bemötta, även om språkhinder förelåg då det inte var många ur befolkningen som talade annat än arabiska.

Rundturen i Bagdad började klockan 18:00. Guiderna var måna om att visa upp de bästa delarna av Bagdad varför vi fördes till nybyggda platser, bland annat en konstgjord sjö som öppnats 2001 för allmänheten. Man hade verkligen lyckats bra med detta då det var mycket vackert, framför allt när mörkret började tränga på. Vi besökte också Bagdads största moské som stod klar år 2000. Byggnaden var oerhört vacker och detaljerad. Guiderna uppmärksammade oss på mängder av detaljer och hela moskén tycktes bestå av symbolik kring islam, Irak och Saddam Hussein. Det var för övrigt Saddam själv som valt ut moskén utifrån en mängd ritningar som deltagit i en tävling. För första gången i våra liv fick vi också möjligheten att se en moské inifrån vilket var en intressant upplevelse. Vi kunde också konstatera att moskéer passar mycket bättre i Irak än i Sverige.
Vi passerade också en del nedgångna hus som aldrig kommenterades av guiderna som istället intensivt försökte få oss att tänka på annat genom diskussioner. Men visst, nedgångna bostäder finns i Stockholm också, trots att Sverige inte drabbats av sanktioner sedan 90-talets början och vad skulle det finnas för intresse för oss att titta på dem, egentligen?

Nästa dag, tisdagen den 18:e februari deltog vi dock mera aktivt i programmet. Direkt efter frukost begav vi oss till bussarna som tog oss till Saddams barnsjukhus. Stämningen kändes något bisarr. Inte för jag har ovana vid sjukhus men det kändes något osmakligt att promenera runt och titta på dödssjuka barn tillsammans med hundratals andra utlänningar. Under besöket fick Johan och jag möjlighet att samtala med en av läkarna på sjukhuset som beskrev deras situation och jag kommer här återge lite av den fakta han gav oss.

Sedan Gulfkriget har antalet cancerfall ökat lavinartat i Irak, inte minst har cancern drabbat barn. För närvarande drabbas cirka två barn i veckan, bara i Bagdad. Läkarna gör vad de kan för att rädda livet på barnen men FN:s sanktioner har lett till att allt för många föräldrar mister sina barn. Flera gånger har sjukhuset skrivit kontrakt med olika medicinbolag runt om i världen men lika många gånger har FN stoppat kontrakten.

Under vår vistelse på sjukhuset mötte vi den tragiska verklighet som ständigt gör sig påmind i Irak när ett barn dog mitt framför ögonen på oss. Läkarna försökte förgäves återuppliva barnet men det visade sig lönlöst. Kanske hade detta barn levt idag ifall FN hade låtit barnet få sin medicin.

Efter detta omtumlande besök gick bussen vidare till Amiriya skyddsrum som bombades av USA den 14:e februari 1991 och krävde 408 civila dödsoffer, företrädelsevis kvinnor och barn. Efter en tyst minut vid hålet i taket där första bomben trängt in berättade en guide om händelseförloppet den ödesdigra natten till den 14:e februari. Även detta var en oerhört gripande upplevelse.

Efter lunchen beslutade vi oss för att delta i en fredsmanifestation som arrangerades av irakiska studenter. De hade nog också tänkt att vi konferensdeltagare skulle delta eftersom marschen avgick från Palestine Hotel där de flesta deltagarna bodde. Marschen startade cirka klockan 15:00 och gick till FN:s huvudkvarter i Bagdad. Marschen var mer karnevalbetonad än disciplinerad. Bland annat hade många unga irakier med sig svärd och andra symboliska ting som de slängde runt med i det närmste besinningslöst. Mängder av slagord hördes också men vår totala okunskap i arabiska gjorde att vi inte förstod vad som framfördes, annat än de ramsor vi hört tidigare som "Vi ger vårt liv, vår själ för dig Saddam Hussein". Några kortare ramsor drogs också på engelska som "Nej till krig, nej till Bush".

När vi kom tillbaks till hotellet för att vila ut en stund fick vi veta att planerna ändrats för kvällen på grund av att Iraks utrikesminister Naji Sabri väntades till hotellet för att möta konferensdeltagarna. Klockan 18:00 var han på plats och höll ett framförande om Iraks syn på USA:s terror och FN:s sanktioner. Sabri berättade om hur man följt FN:s krav, trots att man egentligen inte har någon skyldighet därtill och ifrågasatte varför man planerar krig mot Irak när Israel bevisligen bryter mot fler regler än vad Irak ens beskylls för att bryta.

Efter Sabris framförande bar det direkt av till Al-Jadiriya club-assalam hall där vi bjöds på mat och underhållning. Det var ett gediget program där irakisk folkkultur visades upp till deltagarnas glädje. Dessvärre kände sig ett antal belgiska marxister tvungna att springa upp på dansgolvet för att "dansa" vilket förstörde en del av arrangörernas planer, men det ligger väl i marxisternas natur att motarbeta varje nationell särart.

In på småtimmarna kom vi hem till hotellet och somnade, helt utmattade efter dagens alla händelser och intryck.

Den 19:e februari började så själva konferensen. Av någon underlig anledning gällde inte programmet och vi missade därmed bussarna som gick till invigningen. Istället beslutade vi oss för att på egen hand undersöka mer av Bagdad. Bland annat gick vi runt i olika bokhandlar för att i den mån vi kunde utläsa omslagen se om vi kunde hitta någon spännande litteratur. Tyvärr verkade det inte finnas lika mycket antisionistisk och antijudisk litteratur i Irak som i Amman men till slut hittade vi till min stora belåtelse Sion vises protokoll på arabiska i en liten bokhandel. Vi köpte aldrig boken men jakten kunde avslutas. Inför oss själva kunde vi i vart fall konstatera att det inte är några problem för den irakier som vill lära sig mer om judefrågan.
Vi passade också på att utnyttja den tid som vi plötsligt ofrivilligt fått till vårt förfogande till att besöka internetcaféet som fanns på hotellet. Där träffade vi en kvinna från någon amerikansk organisation vars syfte var att agera levande sköldar i Irak. Kvinnan som kom från Amerika tycktes dock ha rökt ett antal pipor för mycket i sina dagar varför vi snarast möjligt försökte slippa ha henne hängande efter oss. Väl vid datorn kom nästa irritationsmoment. Alla sidor varifrån man kunde sända e-post var spärrade. Anledningen till detta kunde vi inte riktigt förstå och antagligen finns ingen godtagbar förklaring till detta heller. Tidigare hade vi fått intrycket av att Irak var fritt, det var inga problem att ringa ut ur landet så denna åtgärd tycktes något överdriven. Den som vill föra ut foton mm ur landet har det ändå inte svårt eftersom tullen inte lade sig i ifall man hade filmrullar.
Efter den missade invigningen inleddes såväl runda bordsamtal som paneldiskussioner, dessa ägde rum på såväl Palestine Hotel som Sheraton Hotel. Vi deltog i några av dessa men intog en något passiv roll då samtalen var relativt ointressanta. Vi var intresserade av att diskutera det planerade krigets orsaker men diskussionerna rörde snarare studentrörelsens roll i antikrigskampanjerna och liknande.
På kvällen vankades det åter buffé på Al-Jadiriya club-assalam och därefter åkte vi på modevisning. Denna var mycket intressant och avspeglade irakiskt klädmode sedan Babylons dagar fram till idag, detta varvat med historiekunskap.

Den 20:e februari ägnade vi i stort sätt hela dagen åt att lyssna på föredrag om läget i Irak, men vi utnyttjade också tiden till att knyta kontakter med medlemmar ur Ba´th-partiet för framtida samarbete.
På eftermiddagen skulle det arrangeras ett fackeltåg i vilket vi planerat att delta. Vädrets makter var dock emot oss då en sandstorm gjort luften obehaglig att andas. Då detta skulle kunna resultera i att människor med astma eller andra problem med andning eller lungor kunde få besvär så avblåstes marschen någon timme innan den skulle äga rum. På kvällen var det åter kulturkväll på Al-Jadiriya club-assalam och vi fick avnjuta lokal dans och sång.

Den 21:a februari avslutades konferensen officiellt. Efter avslutningsceremonin fick de deltagare som ville följa med till Babylon. Eftersom detta är en viktig historisk plats tvekade vi inte en sekund om huruvida vi skulle åka med. Nämnas kan bland annat att det var de gamla babylonierna som delade in dygnet i 24 timmar och timmens uppdelning i 60 minuter och att man redan för cirka 4000 år sedan hade en ordnad kalender. Irakierna är mycket stolta över sin kultur, och detta inte utan rätt. Man kan finna högtstående civilisation i Irak så långt som 6000 år tillbaka. Samtidigt som Sverige upplevde den äldre stenåldern så hade sumererna utvecklat en kilskrift och man har funnit bibliotek, arkiv, skolor och byggnader från denna tid. Därefter följde den assyrisk-babyloniska kulturen.

Väl framme vid Babylon så släpptes vi av cirka 1500 meter från ingången. Detta för att vi skulle få promenera fram till portarna. Längs hela vägen stod barn uppradade och ropade ramsor mot kriget och Bush samt för Saddam Hussein och Irak. Väl framme vid portarna väntade dansuppvisning och precis innanför portarna satt barn och ritade teckningar som de sedan delade ut till konferensdeltagarna. Av en liten flicka fick jag en teckning föreställande en strid mellan amerikaner/judar och irakier. En irakisk soldat stod med ett plakat med texten "Seger åt Irak" och de övriga soldaterna var i fullt sjå med att skjuta ihjäl inkräktarna.
Det hela var ett stort propagandistiskt skådespel, men återigen vill jag dra paralleller till Sverige där man ständigt får se små barn, alldeles för unga för att ha kunnat bilda sig en egen uppfattning dras ut på första maj-demonstrationer och antirasistmöten med plakat som "Rör inte min kompis" eller "Stoppa nazismen". Mina tankar gick också omedelbart till det årliga förintelsejippot i Sverige där man i riksdagen höll en utställning kallad "Barn tecknar förintelsen". Utställningen bestod av teckningar av barn i årskurs 3-5 som efter att ha lyssnat på föredrag av en överlevare fått order om att rita teckningar kring ämnet.
Skillnaden mellan de irakiska barnens teckningar och uppvisning och det vi ser i Sverige är att de irakiska barnen uppfostras att älska och försvara sitt land medan det i Sverige handlar om att älska och försvara främlingar och känna skuldkänslor över sin bakgrund.

På kvällen satt vi åter i hotellets café och samtalade med olika intressanta personer som alla hade berättelser att förtälja om läget i sina respektive länder. Vi ville inte vara sämre och berättade dels om socialdemokratins utförsäljning av samhället men också om den judiska dominansen i "svensk" media. Flera araber chockades över läget i Sverige, detta trots att de själva kunde vittna om våldsamma övergrepp mot sina befolkningar mm. Att så få judar kunde styra så mycket var mer än vad det svenska folket borde tolerera kunde de snabbt konstatera men tyvärr kunde vi bara förklara att folket tolererar det och väljer att blunda för att slippa problem.

Flera personer vi samtalade med företrädde organisationer som var förbjudna i dess hemländer. Av hänsyn till personerna väljer jag att inte skriva vilka grupper det rör sig om. Detta gav oss möjlighet att få tips och råd om hur vi bör agera den dagen vi förbjuds av den socialdemokratiska maktapparaten.

Den 22 februari tog vi en taxi till Amman och tog åter in på det hotell som vi sovit på några nätter innan Irakresan. Vi gick ut för att hitta ett billigt falafel-ställe och återvände därefter till hotellet, trötta efter det intensiva programmet i Irak som givit oss så många intryck och viktiga kontakter. Men vår resa var i och med detta inte slut, nya mål väntade, men det är en annan historia.

Relaterat

Nej till sionisternas krig