Publicerad: 2003-03-13Tatu Vanhanen ( Inledning och efterord av Meister Eckehart )

Konsekvenserna av variabel intelligens

Att vår nation och den övriga vita världen är på nedgång torde vara tydligt för de flesta, men vad orsakar detta nalkande fall? Den rådande regimen och ordningen vacklar som mest i samband med just denna fråga: hur kommer det sig att samtidigt som alltmer genomdrivs av vad som hävdas vara positivt så försämras förhållandena ständigt i en rad viktiga aspekter. Samhället blir alltmer demokratiskt, feminismen bryter ned köns- och familjebarriärerna, homosexualiteten frodas, alltfler främmande raser och kulturer breder ut sig i vårt livsrum, nationsgränserna bryts ned, det blir alltmer egalitet mellan raser och diskriminering förbjuds i skolor och i arbetslivet. Parallellt med allt detta som hävdas förbättra vår värld ser verkligheten helt annorlunda ut. Vårt folk mår allt sämre såväl fysiskt som psykiskt, alkoholkonsumtionen ökar och sjunker i åldrarna, antalet våldsbrott så som mord, misshandel och våldtäkt ökar, klotter och vandalism har blivit vardagliga inslag i stadsbilden, pensionärer vågar inte röra sig utomhus om kvällarna, den vita nativiteten sjunker, skilsmässorna ökar, intelligensnivån sjunker, klassklyftorna ökar. Tyvärr kan listan göras betydligt längre, men frågan kvarstår ändå: varför sker allt detta då politikerna ständigt förbättrar vår situation?

Det enklaste svaret på den frågan är att de förbättringar som genomdrivs endast förbättrar strävan efter en utopisk värld baserad på ytterst naiva och teoretiska ideal som bevisligen är direkt destruktiva i realiteten.
Nedan följer en recession av professor Seymour Itzkoffs trilogi som mer ingående om än endast partiellt behandlar orsakerna till varför den vita världen befinner sig på nedgång. Itzkoff är sedan 1965 professor vid Smith College i USA där han undervisar i vetenskapsfilosofi. Han har därtill skrivit ett flertal böcker inom vitt spridda områden, från musik till evolutionär sociobiologi. Itzkoff, som är jude, utgör en klar konstrast till merparten av de judar som är verksamma inom den evolutionära biologin då han erkänner den biologiska verkligheten istället för att av ideologiska eller andra motiv förneka existensen av raser eller hur avgörande rasfrågan är för samhället. I recensionen nedan omnämns exempelvis Stephen Jay Gould och Robert Lewontin, två judar som verkat i direkt motsatt riktning. Lewontin etablerade exempelvis det populära men intetsägande argumentet att det finns större genetiska variationer inom raser än mellan raser varför rasbegreppet skulle vara irrelevant. Givetvis är dock det relevanta vilka gener som varierar, inte deras antal, samt vilka konsekvenser de genetiska variationerna leder till.

Itzkoff inser mycket väl vad exempelvis konsekvenserna blir av de genetiska variationer som styr intelligens. På det hela taget är hans analys av stort intresse, men de slutsatser han drager påvisar ändå hur han inte fullt ut förstår rasfrågan, alternativt motiveras han av etnocentriska motiv. Itzkoff förstår vikten av eugenik, inte bara vad gäller främmande raser utan även inom den vita rasen då främst feminismen förlett de mest intelligenta kvinnorna från barnafödande till karriärism varför det i disproportionell utsträckning är mindre intelligenta element inom vår ras som för den vidare, med en nedgång i den generella intelligensen som oundviklig följd. Han anser dock det viktiga vara just etablerandet av en högintelligent befolkning, inte en raslig homogenitet, varför han förvisso förespråkar repatriering av illegala invandrare och stopp för invandring av mindre intelligenta raser, men samtidigt förespråkar att de mest intelligenta inom de kvarvarande representanterna för dessa raser skall föröka sig och föra sina gener vidare för att på så sätt öka dessa rasers generella intelligens.

Itzkoff försöker med andra ord dels uppriktigt bemöta de destruktiva konsekvenserna som följt inlemmandet av mindre intelligenta raser i vita samhällen, dels föreslå en konstruktion för att bekämpa dessa konsekvenser men samtidigt behålla ett mångrasligt samhälle. Hade rasfrågan begränsats enbart till en fråga om intelligens skulle hans teorier eventuellt kunna genomdrivas, men rasfrågan är betydligt mer komplex än så; exempelvis ignorerar han den naturliga etnocentrismen och interrasliga konkurrensen vilken skapar friktion i mångrasliga samhällen om raserna inte skall blandas upp eller om de inte är hierarkiskt indelade. Vidare, skulle raser enligt Itzkoffs förslag idka en sträng eugenik där endast de mest intelligenta tillåts föröka sig så kommer ändå de lägst intelligenta raserna även fortsatt förbli en intellektuell paria.

Denna brist till trots så är Itzkoffs arbete ett värdefullt bidrag till förståelsen av nedgången i vår värld, något recensenten Tatu Vanhanen, professor i samhällsvetenskap vid universitetet i Tammerfors och vid universitetet i Helsingfors, förklarar utförligt. Vanhanen har de senaste decennierna skrivit en rad böcker som berör samhällsvetenskap ur ett evolutionärt perspektiv, så som ¹"The Emergence of Democracy" (1984) och "Ethnic Conflicts Explained by Ethnic Despotism" (1999), men är nog främst känd för att tillsammans med Richard Lynn, professor i psykologi vid universitetet i Ulster, ha samförfattat "IQ and the Wealth of Nations" (2002).

Såväl Itzkoff i sina böcker som Vanhanen i sin recension giver nationalsocialismen rätt i den kritik och de varningar som den framförde redan för 80 år sedan angående rasfrågan, och framför än idag. Läsaren skall dock inte göra sig några illusioner, ingen av herrarna är medvetna härom utan bedömer liksom nationalsocialismen endast fakta. Analysen är således i stort korrekt, men slutledningen är understundom något bristfällig då de inte fullt ut är redo att acceptera konsekvenserna av sin egen analys, hur tydliga de än är.

Konsekvenserna av variabel intelligens
Av Tatu Vanhanen, Professor i samhällsvetenskap vid universitetet i Tammerfors och vid universitetet i Helsingfors

Seymour W. Itzkoff hävdar i sina tre böcker publicerade 1991-94 att det finns betydande ärftliga intellektuella skillnader mellan individer och grupper och att som en konsekvens av dessa variationer finns det väldigt stora skillnader i bildningsförmåga, social status och ekonomiska åstadkommanden mellan individer och grupper. Enligt honom är intelligens en del av varje individs arv, lika mycket som höjd eller personlighet. Därför är:

"frågan om intellektuell variation mellan människor och den följande variationen i medelintelligens mellan grupper av individer, och deras etniska, rasliga, religiösa och nationella identiteter vår tids Kopernikusproblem". (1991, 10)

Han utmanar den egalitära dröm som socialisterna, sociologerna och de liberala egalitärerna hyser, enligt vilken intelligens är likformigt utspridd bland alla populationer och alla människor är jämlika till varje social och intellektuell uppgift om endast de inte hålls nere. Itzkoff pekar ut och räknar upp stora samhällspolitiska misstag baserade på denna orealistiska syn på den mänskliga naturen. Temat är detsamma i samtliga tre böcker, men han diskuterar det från olika perspektiv.

I Human Intelligence and National Power. A Political Essay in Sociobiology (1991) fokuserar han på det mänskliga intellektets evolution och uppkomsten av intellektuellt olika människogrupper, liksom på olika konsekvenser av variationen inom mänsklig intelligens, inklusive den europeiska blomstringen, kommunismens misslyckande, uppkomsten av Japans makt, nedgången för USA, Tredje världens debacle. Han understryker vikten av intellektuell homogenitet i etniskt homogena folkstater och undersöker sätt att öka nivån på den generella intelligensen "g".

I The Road to Equality: Evolution and Social Reality (1992) fokuserar Itzkoff på misslyckandena hos marxistiska och liberala egalitärer att skapa ett egaliserat och klasslöst samhälle och hävdar att deras grundläggande antagande om den mänskliga naturen är felaktigt. De misslyckades erkänna att människor är utrustade med skiftande intellektuella kvantiteter och kvalitéer, och att detsamma gäller etniska grupper. Från det här perspektivet undersöker han hallucinationerna och motgångarna under vårt onda århundrade, den demokratiska frågan, den verkliga feminismen, den mystiska etniciteten och välståndets betydelse. Hans budskap är att USA:s sociala dilemman delvis beror på ärftliga intellektuella skillnader mellan individer och grupper.

I den senaste boken, The Decline of Intelligence in America: A Strategy for National Renewal (1994), analyserar Itzkoff problemen och de sociala patologierna i USA och hävdar att de är relaterade till nedgången av generell intelligens. Hans centrala idé är att nya generationer härstammar från den nedre änden av den intellektuella, och således den sociala, skalan.
Som en konsekvens uppstår en population av permanent fattiga Tredje världen amerikaner. I den andra delen av boken rekommenderar han principer avsedda att vända på trenden. Läsningen som föreslås i den här boken är enkel:
regeringen borde stimulera de mest begåvade att forma familjer av det traditionella slaget, där barn föds, uppfostras och utbildas till de högsta nivåerna för vilka de är kapabla, och de hjälplösa skall uppmanas och vägledas till att inte skaffa barn de inte kan uppfostra och utbilda till funktionsdugliga kulturella nivåer.

De problem som analyseras i Itzkoffs böcker är extremt viktiga. Han hade modet att ta upp frågor som inte diskuterats eftersom det inte har varit politiskt korrekt att antaga att det kan finnas intellektuellt olika människogrupper och att sociala skillnader delvis kan bero på variabel intelligens bland människor. Det har varit svårt även för evolutionära biologer att acceptera idén att människor varierar i generell intelligens (se exempelvis Gould 1981; Lewontin 1982). Ännu svårare har det varit att acceptera påståendet att det finns ärftliga intellektuella skillnader mellan etniska grupper (se Vine 1994). Jag försöker i den här essän rekapitulera professor Itzkoffs centrala idéer, argument, bevis, exempel och förnyade förslag och utvärdera den praktiska betydelsen av hans teoretiska insikter och reformförslag.

De intellektuella skillnadernas evolutionära rötter
Låt oss börja med hans centrala idé vad gäller de ärftliga skillnaderna mellan individer och grupper. Hur förklaras ursprungen till antagna gruppskillnader?

Han spårar ursprunget till intellektuell variation mellan människogrupper till de tidiga människornas geografiska spridning och till variationen i deras miljöbetingade omständigheter. Enligt honom uppstod Homo erectus i Afrika, men det är möjligt att dela in moderna geografiska människoraser redan för en eller 1,5 miljoner år sedan då vissa grupper emigrerade från Afrika till andra kontinenter i den Gamla världen.

Vid det här steget i den mänskliga evolutionen, för ca 1,5 till 0,5 miljoner år sedan, verkade olika människogrupper, oavsett om de var raser eller etniska grupper, uppvisa en likartad intelligensnivå. Det fanns inga större skillnader mellan verktygen de brukade. Dock, efter 500.000 före vår tid inleds en revolution i norr, i Europa och i västra Asien bland vita under pleistoceneistiden. Intelligens hjälpte folket att överleva i hårda och växlande miljöförhållanden. Hög intelligens var nyttigt. Den genomsnittliga hjärnstorleken och intelligensen ökade i den vita befolkningen genom naturligt urval. Han säger att:

"i den krävande miljön i norr hade en stor hjärna extraordinärt selektivt värde. Dessa människor kunde tänka djupt och analytiskt" (1992, 37).

Slutligen, omkring år 35.000 före vår tid, uppträdde Cro-magnon i Europa. Hans antagande att Homo sapiens sapiens utvecklades i Europa är en konsekvens av anpassningen till hårda och växlande miljöförhållanden:

"den nordliga kvadranten av mänskligheten utsatt för glaciärerna flod och ebb levde i en mycket mer krävande och farlig miljö än de som levde i den tropiska södern" (1991, 194).

Det fanns inte liknande påtryckningar för en intellektuell evolution bland de mänskliga populationerna i den "miljontals år gamla tropiska Edens lustgård". Följaktligen uppnådde de nordliga populationerna en högre generell intelligensnivå än de tropiska populationerna.

Itzkoff antager att begåvningen hos storskalliga, skickligt anpassade nordliga underarten av Homo att hantera denna grymma istidsmiljö och t.o.m. blomstra troligen tvingade dem att migrera för mer utrymme. Under en period av 150.000 år rörde de sig österut och söderut och spred sina gener. Han antager vidare att:

"dagens svarta uppstod i västra Afrika efter år 10.000 före vår tid som resultatet av bladningen mellan inhemska protonegroider och pygméer, och invandrade vita" (1991, 40).

[Som en konsekvens har]

"Negroider och vita raser har biologiskt mer gemensamt med varandra än vad de har med någon av de övriga raserna" (1991, 42)

Även de ursprungliga mongolida avkomlingarna till Homo erectus pekinensis längs Gula flodens dal absorberade en ständig ström av vita vandrare över de sibiriska och kazakiska slätterna. Det samma gäller för koreanerna och japanerna:

"som talar ett uraliskt/altaiskt språk besläktat med de hybrida sibiriska stäppfolken och därmed estländarna och finnarna" (1991, 42).

[På det här sättet vandrade Cro-magnon-folket från deras okända euroasiatiska hemland till andra delar av världen]

"hybridiserade med de existerande övergående erectus-sapiens människor från hela världen".

[Populationerna på Nya Guinea, Australien och Tasmanien är möjliga undantag (1991, 18, 39). Dagens]

"rasliga indelningar är återstående minnen från forntida mänsklig separation som ägde rum för miljontals år sedan" (1992, 7).

Detta är ett väldigt intressant antagande om ursprunget av de intellektuella skillnaderna mellan mänskliga populationer och geografiska raser. Det avviker radikalt från tolkningar enligt vilka evolutionen av dagens folk ägde rum i Afrika.

C. B. Stringer hävdar exempelvis att:

"alla levande folk är nära besläktade och delar en nyligen gemensam stamfader som troligen levde i Afrika. Från den afrikanska fädernegruppen har världens alla levande folk uppkommit".

Han säger fortsättningsvis att förfäderna till européerna, asiaterna och befolkningarna på den amerikanska och australiensiska kontinenten troligen delar gemensamma stamfäder inom de senaste 60.000 åren. Den här idén förutsätter ingen betydelsefull intellektuell skillnad mellan mänskliga populationer. I själva verket understryker Stringer deras likheter:

"Vad som är säkert är att de första av dagens människor i varje del av världen var samtliga lika i sin grundanatomi och i sitt beteende, men regionala skillnader i fysik och kultur utvecklades följaktligen snabbt"
(Stringer 1992, 249. Se även Howells 1992; Ritter 1981, 98-101).

Stephen Jay Gould antager likaledes att Homo sapiens:

"är tiotusentals år, eller på sin höjd några hundratusen år gammal, och alla dagens mänskliga raser splittrades troligen från en gemensam fädernessläkt för enbart ett tiotusentals år sedan" (Gould 1981, 323).

Itzkoffs antagande skiljer sig från "Ut ur Afrika"-hypotesen på två viktiga punkter: (1) han hävdar att mänskliga populationer har varit rasligt åtskilda från varandra i en eller en och en halv miljoner år, ehuru nya beblandningar har ägt rum senare, och (2) han tillhandahåller en möjlig förklaring till ursprunget för intellektuella skillnader mellan mänskliga populationer. Den alternerade hypotesen skulle vara oförmögen att erbjuda någon förklaring för de intellektuella skillnaderna mellan de nordliga och tropiska populationerna. Den kritiska från huruvida sådana skillnader verkligen existerar.

Generell intelligens "g"
Itzkoffs hävdar att individer varierar i intelligens och att sådana variationer huvudsakligen beror på ärftliga faktorer. Vad slags bevis tillhandahåller han till stöd för detta påstående?

Han refererar till intelligenstest (IQ) som har genomförts i olika länder sedan början av det här århundradet. De indikerar genomgående att människor varierar i intelligens. En livlig debatt har fortsatt om frågan huruvida sådana variationer mer beror på ärftliga eller miljöbetingade faktorer och huruvida det finns någon "generell intelligens" som kan mätas (se Gould 1981; Lewontin 1982; Itzkoff 1987).

Itzkoff refererar till bevis för existensen av en generell intelligens "g" och dess ärftliga karaktär. Enligt honom verkar 50-80% av den generella intelligensen bero på ärftliga faktorer. Oräkneliga studier av monozygotiska och dizygotiska tvillingar har sörjt för bevis för den ärftliga naturen av intelligens. Exempelvis säger han:

"enäggstvillingar som uppfostrats för sig under olika livsomständigheter är mycket mer lika varandra intellektuellt än brödratvillingar som uppfostrats under samma tak" (Itzkoff 1987, 142; cf. 1991, 27).

[Världsomfattande studier av syskonadaptioner, fortsätter han,]

"oavsett om deras ras eller etnicitet är inblandad, visar att en sociologiskt upphöjd miljö inte har någon långvarig inverkan vare sig på personligheten eller den intellektuella profil som barn tar med sig från deras biologiska arv" (1992, 88).

Resultatet av dessa studier implicerar också att den genetiska variationen i intelligens beror på ett relativt litet antal gener eftersom den möjliga variationen även mellan nära besläktade individer verkar vara enorm (se 1992, 31-32; 1994, 101). Itzkoff kommer fram till slutsatsen att det:

"borde stå klart för alla, förutom de mest ideologiskt och teologiskt hängivna miljöbetonarna, att mänsklig färdighet och personlighet har en dominerande biologisk och således ärftlig komponent" (1992,31).

Jag tror det skulle vara svårt att motbevisa hans argument att mänsklig intelligens varierar och att ärftliga komponenter dominerar den här variationen. Om vi accepterar argumentet om ärftliga intellektuella skillnader mellan individer så blir det svårt att förneka möjligheten att det kan finnas ärftliga intellektuella skillnader även mellan etniska grupper.

Detta är ett mycket mer provocerande påstående än hävdandet av individuella skillnader. Alla har troligen gjort egna observationer om stora individuella intelligensskillnader, men det är svårare att göra observationer på medelintelligensen hos etniska eller rasliga grupper. Därför har det varit enkelt att förneka existensen av dylika skillnader och argumentera att det inte kan finnas några betydande skillnader i medelintelligensen mellan etniska och rasliga grupper. Och om alla mänskliga raser separerade från en gemensam fädernesstam i Afrika enbart för några tiotusentals år sedan, kan det vara svårt att finna en möjlig förklaring till uppkomsten av sådana skillnader. Itzkoff har emellertid en rimlig förklaring till ursprunget av de intellektuella skillnaderna mellan mänskliga grupper, som nämnts ovan, och tillhandahåller data som indikerar existensen av sådana skillnader mellan etniska grupper. Hans bevis baseras på följdriktigheten av resultaten från intelligenstest (IQ) utförda i flera länder.

Enligt resultaten från intelligenstest, återgivna i hans böcker, är medelintelligenskvoten (IQ) för vita amerikaner 100, för afroamerikaner 82-85, för latinamerikaner någonstans däremellan, och för infödda amerikaner 90-95, medan den däremot är 103-107 för japaner och troligen över 100 även för Hankineser. Itzkoff betonar skillnaden mellan nordliga och tropiska populationer. I regel

"har de nordliga folken i världen, återstoden av de ursprungligen vita och mongoloiderna har mer genomsnittlig hjärnkraft" (1992, 50).

Detta är troligen den mest kontroversiella delen av hans argumentation, men då hans slutsatser och principrekommendationer baseras på den, borde de som inte håller med honom försöka påvisa att han har fel. Det är inte tillräckligt att säga att det inte är politiskt korrekt att göra dylika påståenden. I ett öppet samhälle borde folk vara beredda att diskutera och granska även de idéer som motsäger deras egna övertygelser och trossystem.

Itzkoff tillhandahåller ytterligare stöd för sin tes från empirisk data om olika etniska och nationella gruppers utbildnings- och ekonomiska prestationer. Enligt honom var det naturligt att den teknologiska civilisationen uppstod i norr, i de vita euroasiaternas område. De nuvarande stora ekonomiska olikheterna mellan norr och syd är relaterade till intellektuella skillnader. Därför har det varit svårt att utjämna ekonomiska förhållanden mellan det industriellt utvecklade norr och länderna i Tredje världen. Det har endast lyckats i delar av världen där nationella etniska grupper har varit approximativt intellektuellt jämställda med vita. Det gäller i synnerhet nordmongoloider, japaner, koreaner och Hankineser.

Å andra sidan har utvecklingshjälp ifrån norr inte varit tillräckligt för att generera och upprätthålla teknologisk utveckling i Afrika. Itzkoff finner ytterligare bevis för sin tes i det faktum att alla immigrerade grupper inte har lyckats jämlikt i USA. Enligt hans data har mer intelligenta etniska grupper lyckats mycket bättre än mindre intelligenta grupper.

Sociala konsekvenser
Vi har kommit till de sociala konsekvenserna av variabel intelligens. De är enorma. Itzkoff refererar exempelvis till flera slags sociala fakta och problem som är förbundna med varierande intelligens bland människor. Han hävdar att sociala olikheter är orubbliga eftersom människor varierar i intelligens. Han anklagar den egalitära ideologin för folkmorden och förintelserna detta århundrade. Kommunisterna mördade tiotals miljoner människor med högre intellekt för att gynna egaliteten. Kommunismens misslyckande orsakades enligt hans tolkning av deras felaktiga antagande att intelligens är homogent utspritt bland individer. De trodde att massorna enkelt kunde utbildas för att fylla det vakuum de skapade genom förstörelsen av det borgerliga etablissemanget.

Så var det inte. Marxister hade glömt Marx vederläggning av de delar av Gothaprogrammet (tyska socialistiska partier) som hävdade den absoluta uniformiteten av mänsklig begåvning. Marx själv trodde på existensen av intellektuella skillnader mellan människor.

Itzkoff hävdare vidare att Japans ekonomiska framgångssaga har drivits av den höga intelligensen hos det etniskt homogena japanska folket. Till följd av den universellt höga intelligensen hos dess homogena befolkning behöver den japanska staten inte subventionera några permanenta "hinna upp"-delar av nationen, och eftersom det finns en rik tillgång på talang redo att ingripa förblir chefslönerna relativt låga. I Japan är den genomsnittlige verkställande direktörens lön ca åtta gånger högre än hans arbetares medellön; i USA år tjänar den genomsnittliga verkställande direktören ca 160 gånger så mycket som den genomsnittlige arbetaren (1992, 152).

Itzkoff presenterar en extremt provocerande och viktig förklaring till misslyckandena av modernisering i de flesta delarna av den Tredje världen.
Enligt hans antagande så är det en följd av markanta skillnader i medelintelligensen mellan nordliga och sydliga populationer. Nordöstra Asien, inklusive Fastlandskina, Taiwan, Hong Kong, Singapore och Sydkorea, reser sig snabbt från krig och politiskt kaos till följd av den höga intelligensen i deras befolkningar, emedan moderniseringen i bästa fall varit slö i Afrika, Central- och Sydamerika, och många delar av södra Asien. Flera hundratals miljarder dollar i lön har helt enkelt gått åt pipan till följd av korruption och inkompetens. Orsaken till Tredje världens debacle är det faktum att den generella intelligensen är lägre i den tropiska södern. Han stödjer sitt antagande på erfarenheter insamlade om minoritetspopulationer den tropiska södern som lever i norr. Vissa medlemmar av sådana minoriteter lyckas, men majoriteten försjunker i hopplöshet.

Å andra sida:

"etniska Hankineser som antingen lever i Indonesien, Malaysia eller Filipinerna uppnår nivåer parallella med sina landsmän i USA eller Hong Kong, trots en utbredd negativ diskriminering. Och japaner, tyskar och italienare födda i Brasilien uppnår samma nivåer som deras motsvarigheter i respektive hemland" (1991, 195).

USA:s nedgång
Det största problemet som undersöks av Itzkoff rör USA:s nedgång och dess orsaker. Han beklagar avsaknaden av en öppen diskussion och varnar att aldrig

"i historien har ett samhälle som blockerar det öppna sökandet efter sanningen överlevt för att blomstra".

[I USA har det intellektuella ledarskapet över de stora allmänna medieinstitutionerna och universiteten effektivt belagt de valda politiska representanterna med handfängsel och hindrat dem från att överväga lösningar:]

"Tabuordet är, givetvis, ras. Eftersom en så stor del av vår interna tragedi involverar de färgade minoriteterna, är den stereotypa ursäkten att diskussioner om biologisk intelligens och det variabla beteende det framkallar kommer skada dessa minoriteters intressen".

[Han accepterar inte den här argumentationen, och han försöker påvisa att det ligger i alla amerikaners intressen att tänka ingående]

"om realiteten av variabel mänsklig intelligens och huruvida det kan finnas en koppling mellan den här frågan och det faktum att vår nationella profil sjunker så snabbt" (1994, 6).

Vad menar han med "USA:s nedgång"? Itzkoff hävdar att den här nedgången

"kan konstateras av samtliga de kriterier som historiker någonsin har använt för att möta statusen och tillståndet hos en nation och dess folk"
(1994, 3).

Indikatorerna på nedgång som Itzkoff använder sig av inkluderar den ökade brottsligheten i amerikanska städer, statusskiftningen från en stor kreditnation till världens största debetnation, den enorma förlusten av högavlönade arbeten, det faktum att 50-80% av arbetskraften inte kan arbeta och producera på en internationellt konkurrenskraftig nivå, nedgången i utbildningsstandarden och de allmänna skolornas åstadkommanden vilket indikeras av ett kvartssekels nedgång i SAT-poäng (the Scholastic Aptitude Test), social disintegration, och den ökande fattiga populationen på samhällets botten. Som jag ser det har han framlagt tillräckligt med empiriska bevis för USA:s nedgång jämfört med Japan eller vissa av de europeiska nationerna.

Itzkoff förklarar den dalande ekonomin och undervisningsnivån i USA med nedgången av den allämna intelligensen. Välfärdspolitiken uppmuntrar de fattigaste, minst kapabla sektorerna av populationen, från samtliga raser och etniska grupper, att skaffa barn. Dock tillhandahåller han inte mycket statistiskt bevis för sitt påstående att fattiga sektorer av populationen har producerat relativt fler barn än de förmögna och utbildade. Det är inte självklart att det här påståendet skulle vara sant.

Enligt sociobiologiska teorier förväntas förmögna och dominanta sektioner av populationen att reproduktivt vara mer framgångsrika än de fattiga, åtminstone fram till moderna tider (se Betzig 1986; Rogers 1990, Roskaft et al. 1992). Således skulle jag vilja se mer statistiska bevis. Ett exempel han refererar till rör svarta. Proportionen av svarta medborgare i USA växte från 9,8% 1940 till 12% i mitten på 1980-talet.

Itzkoff riktar skarp kritik mot den välfärdspolitik som producerat ett nytt mänskligt zoo. Han säger:

"Likt djur som vi nu tränat att reproducera i fångenskap finns det en ny och växande klass av Homo sapiens som skenbart lever i moderna samhällen".

[Han antager att t.o.m. Marx skulle betraktat den här nya och klassiskt oigenkännliga situationen med förfärad förundran:]

"Vad han skulle se var välfärdssjukhusen där de föds, skarorna av socialarbetare som rår om deras arbetslöshetsunderstöd, Head Start-lärarna, sedan specialutbildnings- och stödklasserna i delstatsskolorna, drogklinikerna, övervakarna, folkhälsosjuksystrarna, polisen och fängelset, de brottshärjade bostadsprojekten, matkupongerna, tunnelbanorna, bussterminalerna, och järnvägsstationerna och utrymmena över värmeventiler på gatorna vilka tjänar som sovplatser, de kommunala sjukhusens akutmottagningar, och sedan AIDS-avdelningarna och korridorerna där de skall dö" (1992, 90-91).

Å andra sidan har uppfinningen av p-pillret och de feministiska tankarna minskat födelsetalet bland de utbildade och mer intelligenta sektorerna av befolkningen. Liberala egalitärer sade att det var irrelevant vilka som fick bebisarna. Barnen kunde enkelt utbildas till högre nivåer av social produktivitet predikade de. De utbildade klasserna

"uppmanade de såväl män som kvinnor till frigörelse, karriärism och materiell konsumtion, Gud förbjude(!) att de skulle bli gravida, föda barn och uppfostra stora familjer" (1992, 91).

[Som en konsekvens härav]

"har medelintelligenskvoten (IQ) sjunkit med fem poäng de senaste generationerna, vilket är resultatet av den här differentiella födelsetakten" ( 1991, 163-187).

Kort sagt hävdar Itzkoff att de fattiga och intellektuellt lägre sektionerna av befolkningen reproduktivt varit mer framgångsrika än de förmögna och intellektuellt högre sektionerna av befolkningen och att det har resulterat i nedgången av den nationella intelligensen. Han uppskattar att redan 1994 kan ca hälften av den amerikanska befolkningen ses sjunka under de internationella nivåer som behövs intellektuellt och utbildningsmässigt för att upprätthålla en konkurrenskraftig produktion. Och han ställer frågan vad
"skall det bli av dessa individer, och sedan den en gång förmögna nationen som uppmuntrade deras tillblivelse?" (1994, 107). Han antager att de kommer drivas djupare och djupare ned i fattigdomskulturen. Vad kan man göra?

Föreslagna botemedel
Professor Itzkoff hävdar att eftersom sociala patologier och andra problem i USA har försvårats av nedgången av den generella intelligensen hos befolkningen så vore det bästa botemedlet att öka nivån för den generella intelligensen. Han understryker att det inte alltigenom är en ras- eller etnisk fråga eftersom de på botten av den intellektuella pyramiden kommer från samtliga grupper, vita afroamerikaner, latinamerikaner och andra. Det är dock uppenbart utifrån hans böcker att problemet koncentreras på afroamerikaner och andra etniska grupper som härstammar söderifrån.

Botemedlet som föreslås av Itzkoff är enkelt: de mest intelligenta och bäst utbildade männen och kvinnorna föder och uppfostrar betydligt fler barn än dem från botten av den sociala klasstrukturen vad avser ekonomi och utbildning. Dessutom borde den traditionella heterosexuella kärnfamiljen bevaras. Han anklagar liberala egalitärer för att hata monogami och kärnfamiljen:

"De fruktar och avskyr män som ledare av hushåll, och således med en kvinna som aktivt uppfostrar hennes kull av barn i hemmet, då barnen inte placerats på dagis eller hos illegala invandrare som agerar ´fosterföräldrar´.
Föreställningen att män och kvinnor skulle skilja sig åt i något viktigt biokulturellt avseende, fysisk eller psykiskt, är anatemat till deras unisexideologi och deras förakt för historiskt manliga och kvinnliga värden".

[Som konsekvens av en liberala politik, fortsätter Itzkoff, så har vi]

"förlorat barnen från nästan två generationer av våra utbildade och frigjorda kvinnor. Det har haft nästan samma effekt som om det hade varit ett folkmord" (1994, 126, 133).

Enligt hans tolkning kommer det bero på regeringens politik huruvida reproduktionstrenderna kommer förändras i den föreslagna riktningen eller inte. Regeringen borde genomdriva:

"en socialpolitisk lagstiftning i syfte att skapa bevekelsegrunder, liksom juridiska skydd, som leder till att de förmögna och framgångsrika får mer än sin del av barn och att de fattiga begränsar sitt avlande vilket ligger i deras egna sociala och ekonomiska ambitioners intresse" (1992, 160).

Ordinationen är tydlig, men jag tycker att det verkar som om han ännu inte har någon klar uppfattning om vad en sådan "socialpolitisk lagstiftning" skulle innehålla och hur regeringen skulle kunna genomdriva en dylik politik. Han kommer dock med ett par förslag:

* För det första borde folk bli omskolade.
* För det andra borde förmånsrätt till arbeten givas till gifta män med familjer.
* För det tredje borde alla födslar kräva identifiering av fadern.
* För det fjärde borde män och kvinnor längst upp i den sociala skalan utan barn straffbeskattas.

Regeringen borde försöka:

"etablera en långsiktig socialpolitik som ´uppmuntrar´ 50% fler födslar av barn från den övre delen av den sociala inkomstklassen än den lägre".

[Det är oklart hur det skulle genomföras, men han säger att vi]

"måste övertala de potentiellt parasitiska klasserna högst upp och längst ned i samhället att agera tillbörligt. De välbärgade och utbildade kommer tvingas stadfästa deras socialt förvärvade tillgångar genom att föda sina egna barn och adoptera behövande barn. De på botten borde bli humant övertalade, med generösa gåvor om det bedöms passande, att under en generation avstå från att bli gravida och föda barn" (1994, 192-195).

Itzkoff framlägger flera andra intressanta reformeringsförslag. Jag refererar endast till två utav dem. Han skulle vilja minska det relativa antalet afroamerikaner eftersom deras medelnivå vad avser generell intelligens "g" är låg. Motarbetandet av illegitima födslar skulle tjäna det här syftet.

Å andra sidan föreslår han att den "begåvade tiondelen" av afroamerikanerna borde producera många fler barn än den mindre intelligenta majoriteten. På det sättet skulle det vara möjligt att öka den generella intelligensen hos den afroamerikanska minoriteten.

Dessutom borde USA radikalt ändra på sin immigrationspolitik. Ingen mer illegal invandring och

"de som är här i strid mot våra lagar, tillsammans med de barn de fött under tiden", måste återvända till sina hemländer (1994, 161).

Endast begåvade människor, oavsett ras, borde tillåtas immigrera till landet.

Itzkoff är djupt oroad över den nedgående intelligensen i USA eftersom han skulle vilja behålla sin nation bland de förstklassiga nationerna i 2000-talets konkurrensbetonade värld, vilket inte är möjligt utan en intelligent befolkning. USA:s kris är en födelsekris, säger han, men USA:s ledarskap är likgiltig inför frågan. Den bryr sig inte om vem som föder barnen.

Diskussion
Jag håller med om de flesta åsikterna i professor Itzkoffs analys. Människor varierar uppenbarligen i intelligens och denna variation beror främst på ärftliga faktorer. Han har övertygat mig om att även etniska grupper varierar i generell intelligens "g". Jag håller med honom om att det sociala konsekvenserna av intellektuell variation är enorma och att de återspeglas i alla områden av människans liv. Ursprunget till sociala ojämlikheter ligger i det faktum att människor inte är lika i sin intelligens och andra kapaciteter. Det är också mycket troligt att en betydande del av den rådande fattigdomen i Tredje världen är relaterad till intellektuella skillnader mellan etniska grupper. Han har troligen rätt i sitt centrala antagande att nivån på den generella intelligensen skulle öka om den övre delen av den sociala inkomstklassen kunde producera 50% fler barn än den lägre halvan.
Problemet är hur folket skall förmås följa hans råd.

Enligt den sociobiologiska inkluderande lämplighetshypotesen är alla organismer programmerade för att främja sina egna reproduktiva intressen och inte bry sig om andra (se exempelvis Dawkins 1976; Alexander 1980). Därför antager jag att det skulle bli extremt svårt eller omöjligt att övertyga medlemmar ur någon etnisk minoritetsgrupp att offra sina egna reproduktiva intressen för nationens antagna högre intressen.

Det skulle kunna vara möjligt att uppnå vissa resultat medelst ekonomiska och andra bevekelsegrunder, men det är mycket möjligt att tvång eller t.o.m. våld skulle vara nödvändigt för att uppnå betydande resultat. Itzkoff har inte föreslagit eller diskuterat användandet av tvång, ehuru han föreslår att födelsetalen borde reduceras på botten av den socioekonomiska skalan och att födslar borde kräva identifikation utav fadern. Är detta ett fall där regeringen kan använda tvång eller t.o.m. våld för att genomföra sin familjepolitik?

Om fadern inte kan identifieras och ansvarighållas för barnet, kan staten tvingas att förhindra födseln genom obligatorisk abort. Dock, om tvång och våld blir nödvändigt för att förhindra födseln av oönskade barn måste vi fråga oss om målen är tillräckligt värdefulla för att berättiga en dylik politik. Är bevarandet av intelligens så viktigt att det berättigar användandet av tvång och våld mot kvinnor som bryter mot reproduktionslagen?
Jag vet inte, och Itzkoff har inte diskuterat problematiken. Den borde diskuteras eftersom jag tror inte att hans radikala reproduktionsreformer kan genomföras utan tvång.

Det är sant att afroamerikaner är på botten av den socioekonomiska skalan, men jag skulle vilja påpeka att de inte har varit förlorare i den darwinistiska kampen för existens. Faktum är att enligt den data Itzkoff tillhandahåller så har de varit mer framgångsrika än vita i och med att deras relativa antal har ökat i USA sedan 1940-talet. Det innebär att de på något sätt anpassat sig bättre till den sociala miljön än vad den vita majoriteten har. Trots sin fattigdom har de fött och uppfostrat barn mer än sin andel, emedan många förmögna och utbildade och förmodligen högt intelligenta vita känner sig så fattiga och osäkra att de inte har råd att skaffa barn.

Vi skall komma ihåg att den darwinistiska kampen för överlevnadsreproduktion är det enda framgångskriteriet, inte pengar, utbildning eller intelligens.
Enligt detta kriterium har USA:s svarta varit med framgångsrika än de vita.

Itzkoff har fört diskussionen om variabel intelligens hosi människor på tal och genom omfattande bevis och exempel indikerat på dess avgörande betydelse i nationell och internationell politik. Jag anser att det är dags för oss att ta biologiska faktorer på allvar och undersöka deras relevans ut olika perspektiv.

Som Itzkoff säger fortsätter de vetenskapliga bevisen för de biologiska rötterna till vårt sociala beteende att ackumulera (1994, 5). Det håller på att bli tydligt att miljöegalitärerna hade fel i sina traditionella antagande att det mänskliga beteendet och sociala strukturer främst, om inte enbart, skapas av vår miljö. Den mänskliga naturen spelar troligen en mer avgörande roll än vad vi kan föreställa oss. Itzkoff har fokuserat på en väldigt viktig aspekt av den mänskliga naturen, på ärftliga intellektuella skillnader mellan individer och grupper, och han har avslöjat dess sociala och politiska relevans på ett superbt sätt.

Referenser:

* Alexander, Richard D, 1980 Darwinism and Human Affairs. London: Pitman Publishing.

* Betzig, L. L. 1986 Despotism and Differential Reproduction: A Darwinian View of History. New York: AIdine.

* Dawkins, Richard 1979 The Selfish Gene. London: Granada Publishing.

* Gould, Stephen Jay 1981 The Mismeasure of Man. Harmondsworth, Middlesex; Penguin Books.

* Howells, W. W. 1992 "The dispersion of modern humans," i Steve Jones, Robert Martin och David Pilbeam (eds.), The Cambridge Encyclopedia of Human Evolution. sid. 389-401. Cambridge: Cambridge University Press.

* Itzkoff, Seymour W. 1987 Why Humans Vary in Intelligence. Ashfield, Massachusetts: Paideia Publishers

* Lewontin, Richard 1982 Human Diversity. New York: Scientific American Books.

* Ritter, Horst 1981 Humangenetik: Grundlagen - Erkenntnisse - Entwicklungen. Breisgau: Herder Freiburg.

* Rogers, Alan R. 1990 "Evolutionary Economics of Human Reproduction," Ethology and Sociobiology Vol. 11 , No. 6.

* Roskaft,Eivin, Annelise Wara, and Auslaug Viken 1992 "Reproductive Success in Relation to Resource-Access and Parental Age in a Small Norwegian Farming Parish During the Period 1700-1900, " Ethology and Sociobiology Vol. 13, Numbers 5/6.

* Stringer, C. B. 1992 "Evolution of early humans," in Steve Jones et al. (eds), The Cambridge Encyclopedia of Human Evolution. ss. 241-251. Cambridge: Cambridge University Press.

* Vine, Ian 1994 "The Political Abuse of Sociobiology - A Test Case" (a book review of Itzkoff's "Human Intelligence and National Power: A Political Essay in Sociobiology"), ESS Newsletter No. 33, January 1994, 13-31

Efterord
av Meister Eckehart

I sin avslutande diskussion påpekar Vanhanen hur organismer enligt den inkluderande lämplighetshypotesen är förprogrammerade att främja sin egen reproduktion varför han är kritisk mot möjligheten att förmå medlemmar ur etniska minoritetsgrupper att offra sina reproduktiva intressen för nationens väl. Han har säkerligen rätt i detta, men i sitt påpekande förbiser han dock det faktum att vita har förmåtts just att offra sina reproduktionsintressen, vilket givit upphov till hela den problematik Itzkoff behandlar. Vanhanen gör en viktig iakttagelse då han konstaterar att svarta har varit mer framgångsrika än vita ur ett darwinistiskt, evolutionärt perspektiv. Återigen beror dock detta just på hur vita offrat sina intressen till förmån för andra raser. Det är inte genom egen kamp utan genom vitas upplåtande av sitt eget livsrum och sina resurser, exempelvis de intellektuella, som dessa raser röner sin framgång.

Om de vita fortsatt följa sina naturliga anlag och främst främjat sin egen reproduktion och fredat sitt livsrum så hade denna framgång aldrig kommit till stånd. Likaledes hade de vita nationerna då följaktligen inte upplevt den nedgång Itzkoff beskriver och envar kan beskåda. En framgångsrik ras ur ett evolutionärt perspektiv är en ras som visar sig förmögen och förtjänt av att överleva. Genom att bevara sina unika drag berikar den således Naturen och fortsätter den kreativa processen mot ständigt högre livsformer. Den väg den vita rasen nu slagit in på leder däremot till undergång, en undergång för den kanske mest fantastiska livsform Naturen någonsin framfött.