Publicerad: 2003-02-10Meister Eckehart

Ras och kultur i ett judisktinfluerat samhälle

En av de frågor nationalsocialismen framhåller för förståelsen av vår värld är Judefrågan. Det är en fråga som är intimt förknippad med den nationalsocialistiska rörelsen då såväl anhängare som fiender till rörelsen ofta associerar de två med varandra. Fiender till nationalsocialismen tenderar emellertid uppvisa stor okunskap om den rådande synen på Judefrågan, bland annat genom påståenden så som att nationalsocialister anser all världens ondska kunna härröras från judarna. Förutom okunskap om nationalsocialismen bland dess fiender och en vilja att sprida falska föreställningar, så har även rörelsen i sig med alla säkerhet inte berört Judefrågan tillräckligt ingående och explicit, vilket bidragande orsakat denna missuppfattning. Någon sade en gång att definitionen på en rasist är "vemhelst som motbevisar en liberal". Det ligger sannerligen någonting i det, men poängen i uttalandet är hur begrepp används missvisande då begreppen i sig förlorat sin verkliga innebörd för folk i gemen och istället felaktigt uppfattas som okvädningsord. Framhållandet av en existerande Judefråga fördöms likaså med begreppet antisemitism. Det stämmer att detta kan anses antisemitiskt, men problemet är att antisemitism uppfattas som "omotiverat judehat", vilket är fullständigt inkorrekt då antisemitism i sig inte är känsloladdat och därtill i sin ursprungliga betydelse var strängt vetenskaplig och motiverad.
Antisemitism kan rätteligen uppfattas som judekritik, eller med andra ord att judar skall kunna utsättas för samma kritik som alla andra, givetvis inklusive vita och svenskar vilket ett antal korrupta politiker kan uppvisa är väl värda ett visst mått av kritik.

Vidare kan påpekas det lögnaktiga och löjeväckande i påståendet att antisemitism, liksom rasism, hävdas bero på okunskap. De flesta som reagerar negativt på kommentarer de indoktrinerats anse vara antisemitiska vet själva nästintill ingenting om judar, liksom antirasister inte vet någonting om mänskliga raser. Det är bristande kunskap om judar som leder till aversion mot antisemitism, inte bristande kunskap om judar som leder till antisemitism. Tyvärr verkar dock okunskapen om Judefrågan även finnas inom de nationella leden vilket leder till bristande insikt om den rådande situationen.

Ett exempel var förra året då jag hörde en nationalist vilja få bort moskéerna ur landet, men samtidigt ha kvar synagogorna eftersom "synagogor utgör ett så pass obefintligt inslag i Sverige idag att det inte finns någon anledning att reagera mot de få synagogor som finns i landet". Anledningen till att jag reagerade var inte enbart en följd av det faktum att det idag faktiskt existerar fler synagogor i Sverige än moskéer, eller den märkliga logik som torde kunna skönjas bakom resonemanget. Det planeras definitivt betydligt fler byggen av nya moskéer än av nya synagogor, men påståendet att synagogor utgör ett "obefintligt inslag i Sverige" jämfört med moskéerna är hursomhelst tvivelsutan direkt felaktigt. Skulle dessutom antalet moskéer bli lika stort som antalet synagogor: vilken princip är det som säger att hellre moskéerna borde avlägsnas än synagogorna? Vad jag reagerade på är hur någon som är bekant med både judendomen och islam, genom studier av såväl den rabbinska litteraturen som hadith-litteraturen, samt genom ett historiskt och samtida perspektiv kan anse islam vara den värre av de två religionerna sett ur ett svenskt perspektiv?

Vidare så är det vanskligt att inrikta sig på den kulturella eller religiösa aspekten i invandringsfrågan, då rasfrågan är den essentiella; ett faktum som i sig även bör appliceras på Judefrågan såväl som på de olika utövarna av islam. Jag har svårt att tro på andra bakomliggande orsaker till ett uttalande likt det ovannämnda än bristande kunskap om Judefrågan.

Detta giver ett gott skäl till att försöka bringa en bättre förståelse för varför nationalsocialismen framhåller existensen av en Judefråga, och det är vad jag ämnar försöka göra i denna artikel.

Mångkulturen - ett judiskt intresse
Många nationalister oroas idag med rätta över den så kallade och åh så omhuldade mångkulturen. Till viss del är termen samtidigt något missvisande. I Sverige har det länge på en låg nivå existerat olika kulturer eller snarare kulturella variationer vilka i sig varit överbyggbara och mer eller mindre friktionsfritt förenliga. Vad som orsakar problem med mångkultur är då de olika kulturerna i sin handel och vandel står i direkt konflikt med varandra och därmed även anlägger grogrunden för en fysisk konflikt. Ett ytterligare problem är därtill om utövarna av kulturerna är av olika rastillhörighet då en evolutionär konflikt då är lika naturlig som oundviklig.

Den marxistiska dogmatismen vill gärna framhålla ståndpunkten att kulturer utformar vad som kallas raser och ställer sig helt oförstående inför självklarheten att det tvärtom är raser som utformat sina egna kulturer.
Kulturerna dök givetvis inte plötsligt upp av sig själva och började formgiva raser, men då marxisterna frånsvär att biologiska lagar verkar även inom mänskligheten förlitar de sig hellre på blind dogmatism. Givetvis kan raser låta sig inspireras av andra rasers idéer och anamma och omforma dessa så de passar in i den egna kulturen. Med detta dock inte sagt att alla idéer
på detta sätt kan utgöra en naturlig del hos olika raser. Hur termen mångkultur idag används och konnotativt uppfattas av såväl förespråkare som fördömare är dock som en ideologi som förespråkar att olika raser och kulturer skall leva huller om buller, vilket är direkt fientlig mot all form av nationalism och naturetik.

Detta är välkänt, men mindre känt är att mångkulturens ideologiska fader är juden Horace Kallen, vars böcker "Demokratin vs. smältdegeln" från 1915 och "Kultur och demokrati i USA" från 1924 planterade det frö som idag via marxismens kvasiintellektuella etablissemang formgivit detta förkastliga fenomen i dagens Sverige. Kallen var samtidigt en selotisk sionist och förespråkare av judisk rasrenhet. I ett brev till den sionistiske ledaren Max Nordau, Theodor Herzls närmaste man, skrev Kallen angående sina planer på upprättandet av mångkulturen att "det råkade vara min tur att leda en hemlig organisation här i Amerika som har för avsikt att vända den sionistiska rörelsen i politisk riktning från insidan. Vår order kallas Parushim". Parushim är det hebreiska ordet för fariséer eller separatister.
Brevet fortsätter: "Vårt nuvarande syfte är ett med tystlåten propaganda och undervisning i 'den politiskt idén'. Det är vår önskan och avsikt att organisera brödraskap över hela världen". I ett annat brev fortsätter temat där Kallen framför att "en organisation som har ett mål likt vårt måste arbeta i det tysta och medelst utbildning och infektion snarare än genom kraft och oljud".

Juden David Lewis påpekar att Kallen "förkastade [judisk] assimilering och förordade istället att judarna behöll sin rasliga unikhet för att bättre berika det amerikanska samhället". Juden Henry Feingold fortsätter med konstaterandet att det fanns "en raslig dimension i Kallens syn på den pluralistiska idén och [Philip Gleason] föreslår att antalet judiska tänkare som attraherades av [den mångkulturella] uppfattningen - Franz Boas, Mordecai Kaplan med flera - kännetecknar en judisk intellektuell konspiration för att skapa utrymme åt den judiska kulturen. Det måste finnas spår av sanning i den uppfattningen. Sionismens legitimitet skulle aldrig etablerats utan den ideologiska tanken framförd av de kulturella pluralisterna".

Kallen var även den förste med formuleringen att mångkultur är "berikande" då varje kulturell grupp har någonting unikt att bidraga med i ett samhälle, ett påstående som därefter upprepats mer än en gång. I sin bok "Demokrati vs. smältdegeln" beskriver Kallen sin tanke om mångkulturen som: "en mångfald i endräkt, en orkestrering av mänskligheten. Liksom i en orkester har varje typ av instrument sin särskilda klang och tonalitet, grundad i sin substans och form; liksom varje typ har sitt välvalda tema och sin melodi i symfonin, så är varje etnisk grupp i samhället det naturliga instrumentet, dess ande och kultur är dess tema och melodi, och harmonin och dissonansen och disharmonin från dem alla utgör civilisationens symfoni med denna skillnad: en musikalisk symfoni är komponerad innan den spelas; i civilisationens symfoni är spelandet komponerandet, så det finns inget lika bestämt och oundvikligt i dess utveckling som i musiken, så inom naturens gränser kan de variera fritt, och harmoniernas räckvidd och variationsrikedom kan vidgas och bli rikare och vackrare. Men frågan är om de dominerande klasserna i USA skulle vilja ha ett sådan samhälle"? För Kallen var det viktiga då att omorganisera de vitas vilja.

En av Kallens adepter, juden Arthur Hertzberg, beskrev och beklagade i B'nai B'riths tidning 1964 att mångkulturen inte "lyckats uppnå sitt uppenbara judiska mål, att omorganisera USA så att alla olika kolonier kan leva sina liv på ett sådant sätt att judarna genom att uppträda som sig själva betraktas precis som vem som helst. Det finns två förklaringar till detta misslyckande: politik och kultur. I båda avseendena har judarna agerat helt unikt och inte som någon av de andra minoriteterna [i strävan för ett icke-vitt och mångkulturellt samhälle]". Juden Charles Silberman påpekar i boken 'A certain people: American Jews and their lives today' att: "amerikanska judar är hängivna åt kulturell tolerans p.g.a. av tron på - en tro som är djupt rotad i deras historia - att judar endast är säkra i ett samhälle som accepterar ett vitt spektrum av attityder och beteenden, liksom av en mångfald av religiösa och etniska grupper. Det är denna tro och, exempelvis, inte godkännande av homosexualitet som leder till att en överväldigande majoritet av de amerikanska judarna uttalar sig gillande om 'homosexuellas rättigheter' och har en liberal hållning i de flesta så kallade 'sociala' frågor". (sid. 350)

Det ligger med andra ord i judarnas intresse att omvälva de västerländska nationerna från homogena nationer vad avser ras och kultur, till mångkulturella och rasblandade stater, eftersom judar då kan agera och husera ostört. Samtidigt vill judar i stor utsträckning behålla sin egen unikhet, även om det sker på bekostnad av andra folks nationer och kulturer.
Det kan även inflikas att på en fråga om äktenskap mellan homosexuella skall legaliseras i USA, så svarade enbart 31% av judarna nej, medan hela 62%, dubbelt så många, icke-judar svarade nej. (Knowledge Networks 2000) Då frågan om homosexuella skall få adoptera barn togs upp i den amerikanska senaten röstade samtliga närvarande judiska representanter jakande.

En av de främsta judiska författarna i modern tid, Nathan Glazer, påpekar öppet i sin bok American Judaism hur judar agerat för etablerandet av mångkultur och rasblandning, samtidigt som de inte själva vill drabbas av därav: "Det finns olika grenar av judendomen idag och de har något olika syn på assimilering [mellan icke-judar], men även de mest liberala tolkningarna av judendomen måste bekämpa assimileringen av judarna".

Andra judar har en mer religiös syn på denna verksamhet. Ett framträdande exempel är Abba Hillel Silver som i det närmaste var en judisk ärkebiskop i början av 1900-talet. Han uttalade öppet att judarnas syfte i världen var att blanda alla kulturer, nationer och raser med varandra, men samtidigt hålla den judiska rasen och kulturen ren. Förförra året gavs boken 'Jews in American Politics' ut, med ett förord av den judiske vicepresidentkandidaten och nuvarande demokratiske presidentkandidaten Joseph Liberman. I den berör en av de judiska författarna, Benjamin Ginsberg, bejakande Silvers världsåskådning:

"Att vara utvald implicerar ett särskilt uppdrag. Och vad är uppdraget för ett 'kungadöme av präster och ett heligt folk'? Judarna har blivit utvalda för att bringa världens alla folk till insikt om Guds överhöghet och få dem acceptera de värderingar Gud uppenbarat. Judarna valdes ut, enligt Abba Hillel Silver, för att arbeta för etablerandet av ett universellt brödraskap under Gud. Som utvalda och med sitt speciella uppdrag kan det krävas att judarna förblir åtskilda från de övriga folken. 'För att framgångsrikt utföra sitt uppdrag', säger Silver, 'fann Israel det nödvändigt att leva i världen men skild från den'. Som Balaam säger i Numeri, "Det finns ett folk som vistas för sig, som inte ingår bland de andra folken'. På ett liknande sätt jämför profeten Jeremia Israel med ett olivträd på så vis att andra vätskor lätt blandas med varandra, men olivoljan vägrar göra så och håller sig avskiljd."

Vad som avses i dessa inlindade ordalag är inget mindre än en exeges av judendomen som en rasgemenskap med det heliga syftet att se till att alla andra folk, olikt olivoljan/judarna, skall blandas till oigenkännlighet i ett universellt brödraskap.

Ett annat exempel på samma tema kan hämtas från den ansedda judiska tidningen Jewish World: "Judendomens stora ideal är att hela världen skall genomsyras av judiska läror och att i ett universellt brödraskap av folk, i själva verket en större judendom, skall alla de olika raserna och religionerna försvinna". (9:e februari 1883)

Ett av de främsta tillvägagångssätten för judar att ändra den västerländska politiken från förespråkande av homogena kulturer till mångkulturer har varit deras dominans vid formgivningen av den intellektuella världen, samt allmänheten via den massmediala dominansen. För att lyckas erhålla sin dominerande ställning inom den intellektuella, eller mer korrekt den kvasiintellektuella, världen, lanserade de en mängd ovetenskapliga teorier som vände sig emotionellt till vita; teorier som populariserades av massmedia, som parallellt även censurerade alla kritiker.

Den judiske historikern Norman Cantor vill oblygt mena på att allt västerländskt nytänkande härstammar från en liten grupp judar:

"Förvandlingen av den västerländska tanken som inrättades av fem judar - fysikern Albert Einstein, psykologen Sigmund Freud, sociologen Emile Durkheim, antropologen Franz Boas och filosofen Ludwig Wittgenstein - under högmodernismens era under 1900-talets första fyra decennier förevigades i den postmodernistiska eran av fyra judiska tänkare från en yngre generation under de fyra decennier som följde 1955. Två av dem, Noam Chomsky och Harold Bloom, var amerikaner; två, Claude Lévi-Strauss och Jacques Derrida, var fransmän. Oavsett konsekvenserna av dessa historiska fakta så måste de bemötas, inte undertryckas". (Cantor, sid. 420)

Raslig nihilism - ett judiskt intresse
Det har hävdats att massmedian vurmar för en evolutionär syn på människan. Detta är direkt felaktigt. En av de pseudovetenskapliga teorier judar utvecklat är den ovannämnde Franz Boas syn på människan som inte främst varandes en biologisk varelse utan en social konstruktion. Det är denna syn massmedian omhuldar då en realistisk evolutionär syn på människan underminerar deras egalitära påståenden om allas jämställdhet och avsaknaden av raser.

"Människan är en social konstruktion", hävdade juden Franz Boas

Boas gärningar, eller kanske snarare illgärningar, har haft en roll som varit så avgörande att den nästan inte kan överdrivas. Carl Degler berättar i sin bok om hur Boas i sina brevväxlingar "avslöjar att ett viktigt motiv bakom sitt berömda skallmätningsprojekt 1910 var hans starka personliga intresse av att hålla den amerikanska befolkning mångfaldig". (citerad av Kevin MacDonald) Studien som projektet resulterade i användes senare av den judiske kongressledamoten Emanuel Celler när denne 1924 ville öppna USA:s gränser för icke-nordisk invandring. Celler, eller "Sionist Celler" som han kallades i judiska kretsar, var kongressledamot i 50 år, mellan åren 1923 och 1973. Han var under den perioden en av de mest framträdande förespråkarna för ett mångkulturellt USA och invandring från tredje världen (se nedan).

Faktiskt var Boas studie - som hävdade att människors utseenden endast beror på den miljö de lever i och att vad som synbart är olika raser snabbt förändras för att bli likadana i samma miljö - det främsta bidraget till etablerandet av en rasförnekande världsåskådning, vilket är den primära grunden till den rådande pluralismen. Studien var det första framträdande så kallat vetenskapliga inlägget för denna ståndpunkt. Att studien är rent nonsens var uppenbart för alla ärliga biologer och kunde med enkelhet inses då exempelvis negrer på intet sätt fått skallar som liknar vitas skallar. I november förra året presenterade därtill antropologiprofessorn Richard Jantz och doktoranden Corey Sparks en avhandling som konstaterar att Boas studie inte alls visar vad han hävdade att den gjorde. Slutsatsen dragen utifrån de insamlade uppgifterna var en ren lögn. Häri finns två ytterst viktiga slutsatser att dra:

1. Boas studie och slutsatser accepterades okritiskt på ideologiska grunder trots att de var uppenbart direkt felaktiga.
2. Det enda syftet med Boas "forskning" var att underminera rasfrågan.

Boas utgick ifrån Universitetet Columbia och etablerade sin socialantropologiska skola, där evolutionen och darwinismen stod i skottgluggen. De främsta teserna Boas framförde var att människan enbart formas av sin sociala miljö och alltså fanns det inga raser, samt att man utifrån detta inte kunde hävda någon kultur vara bättre än någon annan, då de inte haft samma sociala utgångsläge. Att Boas teorier gladeligen anammats av marxister är föga förvånande, men talande är att dessa pseudovetenskapliga och antibiologiska teorier nu dominerar den västerländska kvasiintelligentians syn på människan.

För att förstå denna dominans måste man även förstå hur Boas verkade. Taktiken för att nå ut med det rasförnekande budskapet var till stor del inte genom att vetenskapligt bevisa sig ha rätt, vilket han inte kunde, utan att besätta framträdande positioner med sina lärjungar, främst andra judar.
Redan 1915 innehavde Boas lärjungar två tredjedelar av styrelseplatserna i Amerikas Antropologiska Förbund (American Anthropological Association) och 1926 leddes samtliga stora antropologiska institutioner i USA av personer som varit elever hos Boas. Hans mest inflytelserika lärjungar var Ruth Benedict, Alexander Goldenweiser, Melville Herskovits, Alfred Kroeber, Robert Lowie, Margaret Mead, Ashley Montagu (född Israel Ehrenberg), Paul Radin, Edward Sapir och Leslie Spier. Varav samtliga var judar förutom Benedict, Kroeber och Mead. Med denna dominans kunde alla anhängare av den fysiska antropologin tystas ned.

Den ovannämnde juden Claude Lévi-Strauss skapade parallellt med Boas en europeisk antropologiskola med huvudsäte i Frankrike. Till viss del är de bägge judarnas läror inbördes motstridiga, men syftet är det samma: budskapet att det inte finns några raser. Lévi-Strauss kardinalteori handlar om "det sociala andra". Teorin är att Väst företräder en pol som universellt representerar miljöförstörelse, imperialism och industrialism, och där resten av världen är en motpol. Han hävdar dock vidare att tankeverksamheten bland alla människor är likadant strukturerad och att det således inte finns någon egentlig skillnad förutom de social konstruktioner Väst skapat vilket fungerar som en vägg mot "det sociala andra".

Som av en ren händelse är även den moderna tidens främsta populariserade rasförnekare till en övervägande del judar, så som Jerold Diamond, Stephen Jay Gould, Jerry Hirsch, Leon Kamin, Richard Lerner, Richard Lewontin, Barry Mehler och Steven Rose.

Exempelvis Jerold Diamond anser emellertid att det finns undantagsfall då raser kan accepteras eftersom "här finns även praktiska intressen för judiska gener. Staten Israel har haft stora utgifter för att stödja immigration och arbetsomskolning för judar som var förföljda minoriteter i andra länder. Det medför omedelbart problemet att avgöra vem som är jude". (Diamond 1993) Vem som är jude anses alltså tvivelsutan kunna avgöras genetiskt och ses av den i övrigt rasförnekande Diamond som en intressant biologisk klassifikation.

Medborgarrättsrörelsen för "utvalda medborgare"
I USA agerade parallellt med Boas socialantropologi även den så kallade medborgarrättsrörelsen som utåt presenterats som negrernas frihetskamp. Denna rörelse, som vållade så mycket skada medelst upplopp och attentat, var en fundamental del i omvälvandet av USA och Väst från homogenitet till pluralism, men rörelsen anfördes inte primärt av negrerna själva, utan av judar. Precis som tidigare var det ett judiskt egenintresse som var den drivande kraften, ty genom att kullkasta den vita kulturen via den negroida gruppen kunde judar agera för sin egen sak utan att själva misstänkliggöras eller stå i rampljuset.

Den första och största medborgarrättsrörelsen i USA var National Association for the Advancement of Colored People (NAACP). Organisationens grundare var juden Joel Spingarn som 1915 till 1929 var dess styrelseordförande, varefter han fram till 1939 var dess VD. Spingarn efterföljdes av sin broder Arthur Spingarn, tidigare ordförande för organisationens juridiska kommitté, som kontrollerade NAACP fram till 1966 då ytterligare en jude, Kivie Kaplan, tog över rollen fram till 1975. Efter 60 år av judiskt styre i den främsta rörelsen för negroida "rättigheter" togs flera av frontpositionerna över av andra, men då hade NAACP redan spelat ut sin viktigaste roll. För övrigt sitter idag rabbi David Saperstein i organisationens styrelse.

Parallellt till sin ordförandepost i NAACP var Joel Spingarn major inom USA:s militära underrättelsedepartement (MID). Till sin hjälp i ledningen för NAACP hade Spingarn även judarna Herbert Lehman, Julian Mack, Louis Marshall, Arthur Sachs och Herbert Seligmann. Lehman var även aktiv i den sionistiska organisationen Palestinska Ekonomiska Korporationen. Mack var en än mer framträdande sionist i egenskap av ordföranden för den Amerikanska Judiska Kongressens, och åren 1918 till 1921 var han därtill ordförande för Amerikas Sionistiska Organisation (ZOA).

Louis Marshall var ordföranden för den Amerikanska Judiska Kommittén åren 1906 - 1929 och konstaterade redan tidigt under sitt ordförandeskap att "en juridisk princip som etableras av en minoritetsgrupp tillkomma till fördel även för de andra". Med andra ord var en framträdande del av den judiska eliten engagerad i en påstått negroid medborgarrättsorganisation. Därtill kan tilläggas att juden Herman Moskovitz länge var den främste finansiären av NAACP. Moskovitz var annars djupt involverad i de två judiska organisationerna Jewish Joint Distribution Committee och Jewish Social Service Association.

I sammanhanget kan även nämnas att juden Felix Frankfurter var aktivist inom NAACP vilket senare skall visa sig vara av yttersta intresse.

Förutom NAACP var även medborgarrättsrörelsen CORE (Congress of Racial Equality) mycket aktiv. CORE:s främste finansiär och talskrivare var juden Marvin Rich, som i sin tur senare ersattes av juden Alan Gartner. Även VD:n för den Amerikanska Judiska Kongressen, Will Maslow, satt i styrelsen för CORE.

En annan medborgarrättsorganisation, National Urban League, grundades av juden Julius Rosenwald som utsåg juden Edwin Seligman till organisationens förste ordförande och placerade judarna Felix Adler, Abraham Lefkowitz, Ella Sachs Plotz och George Seligman i dess styrelse.

Martin Luther King hade en judisk talskrivare

En av de mest kända talarna under medborgarrättrörelsens dagar var negern Martin Luther King. Den som skrev talen åt King var dock inte han själv utan juden Stanley Levinson, som tidigare varit medlem i det amerikanska kommunistpartiet. Levinson lade orden i Kings mun och var hans främsta rådgivare; och på samma sätt fortsätter mönstret för i princip samtliga medborgarrättsrörelser av vikt i USA.

Rasfrågan i styrande organ
Det kan nästan vara svårt att tro med tanke på dagens demografiska situation, men en gång i tiden förespråkade de flesta vita länder renrasighet. I USA fanns det förr en lagstiftning som reglerade antalet invandrare och varifrån dessa härstammade. För att vidmakthålla homogenitet var det främst individer från den nordiska rasen som accepterades, vilket var en policy judar huserande i landet inte uppskattade. Fram till immigrationslagstiftningen 1965, som öppnade fördämningarna för icke-vit massinvandring, var det i enlighet med vad som redogjorts för ovan främst judar som agerade för denna förändring.

Vid två av de första lagstiftningarna åren 1921 och 1924 misslyckades försöken då det nästan uteslutande var judar som agerade för icke-nordisk massinvandring. Kongressledamoten Leavitt illustrerade väl under debatten om immigrationslagen 1924, som krävde hårdare tag mot icke-nordisk invandring, hur framträdande den judiska rollen var bland motståndarna, samt dubbelmoral i den hållningen dessa judar uppvisade:

"Instinkten för nations- och rasbevarande är inte en som skall fördömas, vilket här har antytts. Ingen borde bättre förstå amerikanernas önskan att bevara Amerika amerikanskt än gentlemannen från Illinois [juden Samuel Sabath], som leder angreppet mot det här lagförslaget, eller gentelemännen från New York, [judarna] herr [Samuel] Dickstein, herr [Meyer] Jacobstein, herr [Emanuel] Celler och herr [Nathan David] Perlman. De tillhör det framstående historiska folket som har bevarat sin rasliga identitet genom århundraden eftersom de i sanning anser sig vara ett utvalt folk, med vissa ideal att bibehålla och vet att avsaknaden av raslig identitet innebär en förändring av ideal. Detta faktum borde göra det enkelt för dem och majoriteten av de mest aktiva motståndarna till detta lagförslag i den muntliga debatten, att känna igen och sympatisera med vår ståndpunkt, som inte är lika extrem som den deras egen ras anammar, utan endast kräver att beblandning med andra folk enbart skall vara av det slaget och de proportionerna och i sådan kvantitet att det inte kommer förändra de rasliga särdragen snabbare än att det kan förekomma en assimilering vad gäller regeringsuppfattningar liksom av blod". (Kongressprotokoll., 12:e april, 1924; sid. 6265- 6266; citerad i MacDonald)

Just den förståelse Leavitt ansåg att de judiska kongressledamöterna borde ha, verkar ha fungerat som en motivation till att de inte önskade samma sak för landets vita befolkningen.

För judar fanns det skäl att försöka öka judisk immigration till USA och därmed förstärka den judiska maktbasen i landet. Det var dock inte det enda skälet till deras önskan om icke-vit invandring utan professor Kevin MacDonald, expert på judar ur ett evolutionärt perspektiv, konstaterar att det "judiska motståndet till lagstiftningen 1921 och 1924 var inte så mycket motiverat av en önskan om fler judiska immigranter som av motståndet till den implicita teorin att USA skulle domineras av individer med ursprung från norra och västra Europa. Det judiska intresset var således att bjuda motstånd mot det etniska intresset hos folk från nordvästra Europa genom att upprätthålla ett etniskt status quo eller öka sin andel av befolkningen".
Ett tredje alternativ var därtill att öka andelen icke-vita i landet.

Trots dessa tidiga misslyckanden arbetade de judiska politikerna vidare för massinvandring av icke-nordisk invandring, samtidigt som tidigare nämnda anhängare till Franz Boas och medborgarrättsrörelserna agerade för att rekonstruera de vita amerikanernas sinnen. I synnerhet efter Andra världskriget vanns flera propagandasegrar då befolkningen då var synnerligen
mottalglig för propaganda mot rastänkande, vilket strängt förknippades med nationalsocialism. Att nationalsocialismen accepterat rastänkandet som följd av accepterandet en biologisk verklighet var det få som längre förstod, och rasförnekandet inrättades som en framträdande social konstruktion.

"Under perioden mellan 1924 och 1965 var de judiska intressena till stor del omintetgjorda, men detta förhindrade inte den ultimata segern för det judiska perspektivet på immigration. I en mycket verklig betydelse har resultatet av immigrationsförändringarna som utvecklats av judisk intellektuell och politisk aktivitet upprättat en långsiktig seger över den politiska, demografiska och kulturella representationen bland 'det vanliga folket i Syd och Väst' (Higham 1984, 49) vars kongressdelegater var i förgrunden för restriktionskrafterna". (MacDonald)

Senatorn Jacob Javits är en av de män som raserade det amerikanska samhället

1965 kom så dödsstöten med en ny immigrationslag som favoriserade icke-nordisk immigration och där tidigare kompetenskrav och kvoter tagits bort. Den som låg bakom ändringen och som tidigare mest högljutt propagerat för den var den judiske senatorn Jacob Javits. "Senator Jacob Javits spelade en framträdande roll i Senatsutfrågningen om motionen 1965, och Emanuel Celler, som kämpat oavbrutet för immigration i 40 år i representanthuset, introducerade liknande lagstiftning i den inlagan. Judiska organisationer (American Council for Judaism Philanthropic Fund; Council of Jewish Federations & Welfare Funds; B'nai B'rith Women) lämnade in resuméer till stöd för lagförslaget till Senatens subkommitté liksom organisationer så som ACLU och the Americans for Democratic Action med ett stort judiskt medlemskap". (MacDonald)

Ytterligare en anmärkningsvärd händelse under den här perioden var då rasseparationen i skolorna upphörde i USA. I den uppmärksammade rättegången Brown vs. Board of Education 1954 dömde den judiske domaren Felix Frankfurter till desegregationens fördel varpå den rådande situationen med rasblandade skolor uppstod. Som nämndes tidigare var Frankfurter själv medlem i NAACP och de till vilkas fördel han dömde var, just det, NAACP som företrädde Brown. Av NAACP:s två jurister var övrigt en jude, Jack Greenberg. Domutfallet kom trots att bevisföringen starkt indikerade på det olämpliga i en dylik bedömning. Flera studier hade tidigare och har sedermera bekräftat denna olämplighet vars konsekvenser vi även kan bevittna i dagens metalldetektorsutrustade skolor i USA. Domutslaget gynnade dock judiska intressen då den vita homogeniteten och bildningen därmed löpte ett rejält bakslag.

Judiskt inflytande över "kulturen"
Judar har utgjort den dominanta och drivande kraften vid omformningen av vita nationer till mångkulturella och mångrasliga smältdeglar. Ovan är endast ett exempel, men fler kan givas. Ett sådant exempel är den enorma judiska överrepresentationen vad gäller det degenererande omvälvandet av den vita kulturen medelst massmediala kanaler. I Sverige giver juden Robert Aschberg ett gott exempel, men främst är det återigen krafterna i USA som raserar och besudlar kulturen. Däribland återfinns populariseringen av hip-hop-kulturen bland vita ungdomar, där judar spelat en överväldigande och avgörande roll.

Juden Tom Silverman grundade 1981 skivbolaget Tommy Boy's, som kom att lägga en stor del av grunden för den hip-hop-hysteri som existerar idag. När Silverman lanserade skivan 'Planet Rock' med gruppen Afrika Bambaataa and the Soul Sonic Force, så blev det den första storsäljande rap-skivan någonsin. Med en aggressiv marknadsföring fortsatte han sedan med lanseringen av Queen Latifah, Naughty by Nature, Coolio och De La Soul, som alla kom att spela mycket framträdande roller i populariseringen av hip-hop-kulturen.

1983 grundade juden Rick Rubin skivbolaget Def Jam som var framträdande inom hip-hop-musiken. Rubin lanserade exempelvis gruppen Run DMC den första hip-hop-gruppen som förärades en guldskiva rapparen LL Cool J, samt gruppen Beastie Boys, som består av de tre judarna Mike Diamond, Adam Yauch och Adam Horowitz. Som sin högra hand hade Rubin juden Glen Friedman som skötte Rush Productions och Def Jam Recordings på den amerikanska västkusten. Friedman har även givit ut de två böckerna "F*uck you heroes" och "F*ck you too" som behandlar hip-hop-kulturens framväxt.

Senare tog juden Lyor Cohen över Rubins roll som ordförande för skivbolaget Def Jam. Cohen hade tidigare varit anställd vid den israeliska banken Leumis kontor i Los Angeles. Av de många hip-hop-grupper han lanserade på 1980-talet återfinns Public Enemy och duon Fresh Prince & Jazzy Jeff; Fresh Prince är numer bättre känd som Will Smith, en av Hollywoods främsta negroida skådespelare. På senare år har Cohen lyft fram 'artister' så som Jay-Z, DMX, Method Man och Sisqo. Cohen, som är israelisk medborgare, är även aktiv i stiftelsen 'Foundation for Ethnic Understanding', som leds av rabbi Marc Schneier. Den israeliska tidningen Jerusalem Post har stoltserat med hur Cohen "i över 20 år lanserat hip-hop-kulturen". (Jerusalem Post)

Ett annat stort steg togs av juden Joseph Heller som grundade skivbolaget Ruthless Records och förvaltade hip-hop-gruppen NWA (Niggaz With Attitude), Eazy E och den judiska gruppen Blood of Abraham. NWA debuterade emellertid på skivbolaget Priority Records, ägt av juden Bryan Turner. Andra grupper Turner lanserat är Ice Cube, Ice-T och Snoop Doggy Dogg.

Juden Barry Weiss, ägare och ordförande för Jive Records, är en av de mäktigaste personligheterna inom musikbranschen. Idag hör exempelvis Britney Spears, Backstreet Boys och N'Sync till hans stall, men under 1980-talet var han även en av de viktigaste personerna vid populariseringen av rap. En av de mest framträdande grupperna Weiss lanserade var A Tribe Called Quest.

Under 1980- och början av 1990-talet arbetade juden Steve Rifkin som manager åt flera hip-hop-stjärnor och grundade sedan skivbolaget Loud Records. Han har bland annat lanserat grupper så som Wu-Tang Clan och Xzibit.

Clive Davis är ytterligare en av musikbranschens judiska moguler som främst gjort sig ett namn via sitt skivbolag Arista Records med negroida 'artister' som Whitney Houston, Aretha Franklin, och Puff Daddy. Med nyss nämnde Puff Daddy, nu känd som P. Diddy, grundade Davis även skivbolaget Bad Boy Records och lanserade hip-hop-artister så som Notorious B.I.G. och Faith Evans. Ett annat bolag Davis grundlagt är LaFace Records där han lanserat negresstrion TLC, Outkast, Usher, Toni Braxton, Youngbloodz och Pink.
Ytterligare ett skivbolag som grundats och styrs av Davis är J Records där han förutom R&B-artisten Alicia Keys lanserat de negroida hip-hop-utövarna Busta Rhymes, Flipmode Squad och Erick Sermon. Genom J Records har Davis även tagit kontroll över rap-skivbolaget Def Squad Records som bland annat hyser den inom hip-hop-kulturen klassiska gruppen EPMD; en grupp som ursprungligen lanserades av ovannämnde Lyor Cohen.

Skivbolaget Death Row Records har tveklöst varit ett av de främsta skivbolagen som lanserat rap riktat mot vita ungdomar. Death Row ägdes länge av mediagiganten Time-Warner, kontrollerat av juden Gerald Levin. Senare sålde Levin skivbolaget till Universal Music Group (UMG), ägt av den judiska familjen Bronfman. Ordföranden för UMG är juden Zach Horowitz. Bland Death Rows 'artister' återfinns namn som Tupac Shakur, Dr. Dre och Snoop Doggy Dog.

Juden Craig Kallman, ordförande för Big Beat Records och vice ordförande för Atlantic Records, har främst arbetat med att popularisera negroid R&B, och ligger bakom 'artister' så som Aaliyah, Brandy och den pedofilmisstänkte R. Kelly, men har även flera hip-hop-artister, så som libertinen Lil' Kim, i sitt stall.

Faktum är att nästan alla stora amerikanska hip-hop-grupper lanserats och populariserats av judar. Utan de ovanstående judarna hade hip-hop-kulturen aldrig fått det oförtjänt stora utrymme den nu har.

Men, judars inblandning sträcker sig längre än så. Exempelvis ägs världens största hip-hop-tidning, The Source, som förhärligar ghetto- och gangsterliv, av juden Peter Mays som grundade den tillsammans med juden Jonathan Shecter. De bägge judarna grundade även det första hip-hop-radioprogrammet på universitet Harvard 1986.
Den främsta massmediala kanalen för att upprätthålla hip-hop-trenden är tvivelsutan MTV, ägt av juden Sumner Redstone, född Murray Rothstein. MTV når ut till 210 miljoner hem i 71 länder och har en dominerande roll i formgivningen av ungdomskulturen i den vita världen, där just hip-hop-kulturen hyllas som ett ideal.

Upplopp, mord och anarki i judars spår
I det mesta som vi finner destruktivt återfinns samma mönster av judisk överrepresentation, vare sig det handlar om mångkultur, kommunism, anarkism, feminism, 'emancipationen' av homosexualitet och pedofili, fosterfördrivning av bekvämlighetsskäl, pornografiindustrin, urartad kultur, o.s.v.

De flesta känner till studentupproren i USA, och jag behöver knappast påpeka att de ledande individerna i stor utsträckning var judar så som den plastikopererade kokainlangaren Abbie Hoffman, Leonard Schneider, Jerry Rubin, mördaren Ira Einhorn, JDL-sponsorn Robert Zimmerman (Bob Dylan) och fosterfördrivningens gudmoder Betty Friedan. De med minne eller historiekunskaper vet att i Europa var de samtida studentupproren som värst i Frankrike. Trots att judarna endast utgör 1% av Frankrikes befolkning så var 17 av de 29 främsta studentledarna judar, eller knappt 60%. Av de fyra absolut främsta studentledarna var tre judar: Daniel Cohn-Bendit, Alain Geismaroch Alain Krivine. Nuförtiden är Cohn-Bendit förövrigt "tysk" och EU-parlamentariker, där hans hjärtfråga är narkotikalegalisering inom EU.

Den bisexuella judinnan Emma Goldman har haft en avgörande betydelse för de anarkistiska tankarna; det är henne vi har att tacka för den svenska anarkisttidningen Brand. Hon myntade frasen "make love, not war" som senare kom att bli så populär inom hippierörelsen, men själv prostituerade hon sig för att köpa den pistol som användes då hon och den judiske anarkistledaren Alexander Berkman försökte, men misslyckades, mörda företagsledaren Henry Clay. Goldman var även bästa vän med och ledare över juden Leon Czolgosz, alias Frank Niemann, mannen som mördade den amerikanske presidenten MacKinley 1901. Hon misstänktes för inblandning i dådet, men dömdes aldrig därför.En av hennes anarkistiska huvudteser är att familjen endast är en social konstruktion och således per definition dålig. För att människan skall bli fri måste familjekonstruktionerna och då i synnerhet kärnfamiljen upphöra existera så fri promiskuitet kan råda. Goldmans syn kan sammanfattas: "Död åt familjen"! Känns det månne igen?

Silbermans konstaterande ovan tål att upprepas: "judar är hängivna åt kulturell tolerans p.g.a. av tron på en tro som är djupt rotad i deras historia att judar endast är säkra i ett samhälle som accepterar ett vitt spektrum av attityder och beteenden, liksom av en mångfald av religiösa och etniska grupper. Det är denna tro och, exempelvis, inte godkännande av homosexualitet som leder till att en överväldigande majoritet av de amerikanska judarna uttalar sig gillande om 'homosexuellas rättigheter' och har en liberal hållning i de flesta så kallade 'sociala' frågor".

Den relevanta insikten är inte endast att dessa företeelser dominerats av judar, utan att de aldrig skulle tagit steget från periferiska nonsensteorier till primära samhällsdogmer utan den judiska medverkan.
Samhällsutvecklingen är ur vårt perspektiv en samhällsavveckling, vilket gynnar judiska intressen men diametralt motsatt missgynnar våra. Vidare är det fundamentalt att iakttagelsen av detta förhållande inte rör sig om en åsikt utan en insikt, eller spirituellt: en åsikt om en insikt.

Utan kunskap härom eller erkännande härav saknas förutsättningar för förståelse av den rådande situationen och vad som krävs för att åtgärda den.

Detta är ett skäl till att vi hävdar existensen av en Judefråga.