Publicerad: 2002-08-11Meister Eckehart

Argentinas nedgång och fall

De senaste dagarna har "svensk" media återigen talat om den ekonomiska depressionen i Argentina, i synnerhet sedan även grannlandet Uruguay ser ut att gå samma öde till mötes, varför landets banker hållit stängt i flera dagar. Media verkar dock inte vara överdrivet intresserade av att diskutera orsaken till depressionen.
Omvälvningen i Argentina är så omfattande att den kan vara svår att förstå för dem som inte lever mitt uppe i den. Välavlönade inom medelklassen som för något år sedan bodde i vackra villor är idag såväl arbets- som bostadslösa. En sådan förändring, utan krig eller naturkatastrofer inblandade, har i regel inget enkelt eller ensidigt svar; det är inte resultatet av en plötslig händelse utan av ett progressivt, eller kanske snarare regressivt, händelseförlopp.
En orsak till kollapsen, som bland annat manifesteras med en statsskuld på 132 miljarder dollar, är enligt många att den argentinska peson var övervärderad. Det är emellertid ett påstående som knappast stämmer. En vanlig indikator för att en valuta är övervärderad är en sjunkande export, men Argentinas export ökade starkt. Ett orosmoment var förvisso den brasilianska marknaden och den där rådande recessionen då en mycket stor andel av Argentinas export går till just Brasilien. Detta till trots, med 1999 som ett undantag, gick som sagt exportsiffrorna konstant uppåt. Teorin om en övervärderad peso är också en som främst upprepas av media, inte av initierade ekonomer. Inflationen kom senare som en följd till depressionen; depressionen kom inte som en följd av inflationen.
Ett av de reella problemen var att Argentina till stor del byggde upp en konvertibilitetsekonomi, vilket innebär att staten lånade pengar av folket och kapitalspekulanter, som sedan garanterades en vinst eller åtminstone pengarna tillbaka. När det sedan inte finns några pengar att betala tillbaka väger en dylik garanti emellertid lätt, vilket en stor del av det argentinska folket idag är väl medvetna om.

Judisk bankrutt
En av de viktigaste, direkt utlösande, händelserna har media dock hållit tyst om. Den kris vi kan se i Argentina idag katalyserades kraftigt då två banker kollapsade 1998 till följd av ägarnas kriminella förehavanden. I minst sagt smidiga ordalag presenterade den Judiska Världskongressen det inträffade så här: "Två banker, till stor del styrda av judiska finansiärer, har kollapsat. Banco de Patricios blev frusen av centralbanken i februari 1998, varför Banco de Mayo satte igång en räddningsoperation. I september i år [1998], gick Banco de Mayo bankrutt". (Judiska Världskongressen, Depesch 34, 1998)

Bägge bankerna ägdes av judar, varav den senare, och viktigaste, av juden Ruben Beraja "en ledare [för det judiska folket] med ett långt register på hängiven hjälpverksamhet, som är ordförande för den Latinamerikanska Judiska Kongressen. Efter krisen har han valt att avgå från posten som ledare för DAIA [Delegacion de Asociaciones Israelitas Argentinas, en judisk paraplyorganisation knuten till B'nai B'rith]". (Judiska Världskongressen, Depesch 34, 1998)
Senare kollapsade ytterligare två banker till följd av korruption, Banco Israelita de Cordoba i februari 1999 och Banco Israelita de Rosario i mars samma år, även dessa ägda av judar.
Beraja avgick från DAIA, men satt dock kvar på en hel del andra inflytelserika poster, bland annat i presidiet för "Världsrådet för Torah-fostran", som ordförande för Bar-Illan-universitetet och som biträdande ordförande för Judiska Världskongressen. När världens mäktigaste judiska organisationer började inrikta sig på att kräva pengar ifrån Schweiz för att landet påstods ha hjälpt Tyskland under Andra världskriget, och hävdade att det fanns en mängd bankkonton som tillhörde judar som på något sätt omkommit under perioden 1933-1945, så tillsattes en kommission för att utreda ärendet. Kommissionen, med det blygsamma namnet "Den oberoende kommittén av eminenta personer", bestod dels av schweiziska banker, dels av framstående judar. Av de tre judiska representanterna var Ruben Beraja en, medan de två andra var den Judiska Världskongressens vice ordförande, Ronald Lauder, och ordföranden för Judiska Organet för Israel, Abraham Burg. Redan inledningsvis lyckades man avkräva mångmiljardbelopp från Schweiz, men när undersökningen väl kom mot sitt slutskede framkom att av 6.858.116 bankkonton tillhörde endast 1.200 judar, som av någon anledning avlidit perioden 1933 till 1945. Beraja förberedde även ett parallellt mångmiljardkrav från Argentina, hans förmodade hemland, för att landet skulle tagit emot guld som Tyskland hävdas ha stulit från judar.

Penningtvätt och narkotikaaffärer
Beraja var inte bara den högste ledaren för alla judar från mexikanska Tijuana i norr till chilenska Kap Horn i söder, utan även ägare av Argentinas största banknätverk, Banco de Mayo, och skötte pengatvätt i mångmiljardklassen för den korrupta argentinska regimens vapen- och narkotikaaffärer. I sin iver att skaffa sig allt större profiter, med hjälp av sitt illegalt förvärvade kapital, försökte han bygga ut sitt bankimperium genom att köpa upp andra banker, vilket skedde i en vansinnig takt som till slut fick korthuset att rasa samman. Plötsligt var flera miljarder kronor borta, och med dem mångas livsbesparingar.
Den judiska tidningen Jerusalem Report meddelar att bara "under mars och april 1998 överförde [Argentinas syriskättlade president Carlos Saul] Menem 322 miljoner dollar i smutsiga regeringspengar pengar från illegala vapen- och narkotikaaffärer med länder som Kroatien och Ecuador genom Berajas Banco Mayo, en av Argentinas största nätverk av privatägda banker. En del av pengarna, hävdar [den judiske journalisten Horacio] Lutsky, hjälpte Berajas alltför snabbväxande banknätverk att hålla sig flytande. [Den judiske] journalisten Larry Levy upprepar anklagelsen och bedyrar att mellanhanden för Menem och Berajas kontakt var [juden Carlos] Corach, inrikesminister från 1994 till 1999". (The Jerusalem Report, 2000)
Förutom att skaffa sig kapital genom att tvätta narkotikapengar spekulerade Berajas med sin banks pengar på ett regelvidrigt sätt. Hans "Banco Mayo drev en bank inom banken jämte de officiella verksamheterna. Allmänna klagomål om detta faktum är svåra att påträffa eftersom de skulle kunna leda till en skatteutredning av de investeringar personen som inkommer ned klagomålet. Men en källa har uppskattat de summor som förlorats i sådana investeringar till 200 miljoner dollar". (Forward, 4:e juni 1999)

En starkt bidragande orsak till att den argentinska ekonomin kollapsade var alltså Beraja och hans illegala verksamheter. Han använde bankkundernas pengar för att spekulera och förvärva andra banker, och det i en ohållbar takt. Trots de mångmiljardbelopp han förvärvade genom att tvätta illegala vapen- och narkotikapengar höll inte ekonomin för hans spekulationer och korruption; bankrutten var ett faktum. Tiotusentals småföretagare, flera av dem judar, förlorade plötsligt alla sina besparingar, samtidigt som andra finansiärer köpte fodringsrätten på deras lån. En negativ spiral hade initierats som bröt ryggen av ett land vars ekonomi även politiskt vanvårdats under många år. Berajas förklaring till det hela? Enligt honom är den enda anledningen till att han och små många andra judar pekats ut som involverade i kollapsen [sic!] "antisemitism". När den dåvarande ordföranden för centralbanken, Pedro Fou, i samband med det inträffade lär ha sagt att "judar inte borde få driva banker", anmäldes han omedelbart av Beraja, och kort därefter tvingades han även avgå. Fous uttalande upprörde judar världen över, men det kan tyckas märkligt att de inte snarare kritiserade den judiske ledaren Beraja, som svindlade bort hundratusentals människors pengar och tvättade vapen- och narkotikapengar för flera miljarder. Inte heller den Judiska Världskongressen såg tydligen några problem i att ha en dylik representant för världsjudendomen.

"Antisemitiskt" styre i Argentina?
När den syriske araben Menem tog över presidentskapet i Argentina var det vissa judar i utlandet som fruktade att han skulle ta ställning mot landets judar. I början av 1900-talet, i synnerhet under första världskriget, flydde många kristna araber från Turkiet till Sydamerika. Menem var förvisso inte en av dem, men hade tidigt konverterat från islam till katolicismen, och de som oroades över hans antisemitism oroade sig minst sagt i onödan. Hans två närmaste rådgivare var juden Samuel Muzykanski och juden Moises Iknonicoff; till inrikesminister utsågs som sagt den ovannämnde juden Carlos Corach, Menems högra hand, och till utrikesminister utsågs juden Celso Lafer; juden Elias Jassan blev biträdande justitieminister.
I stort sätt fortsatte Menem endast en trend i Argentina, med ett stort antal judar på landets främsta positioner. Menems föregångare var Raul Alfonsin, som efter militärjuntans avgång tillträdde som president den 10:e december 1983. Alfonsin ledde partiet Radikala Medborgarunionen, men i folkmun blev regeringen känd som "Sinagoga Radical", den Radikala Synagogan.
Orsaken till detta var den kraftiga överrepresentationen av judar i den nya regeringen. Juden Cesar Jaroslavski blev ordförande för Radikala Medborgarunionens block i deputeradekammaren; juden Adolfo Stubrin blev utbildningsminister; juden Manuel Sadoski blev teknik- och vetenskapsminister; juden Marcos Aguinus blev kulturminister och var en av presidentens närmaste rådgivare; juden Robert Schteingart blev biträdande informations- och utvecklingsminister; juden Oscar Oszlak blev biträdande minister för forskning och administrativ reform; juden Jacob Fiterman, tidigare ledare för Sionistiska Organisationen, blev förvaltningschef för de offentliganställda i Buenos Aires. Ur det strängt ekonomiska perspektivet, då mycket av dagens händelser även har sina rötter från denna epoks ekonomiska politik, kan vi även konstatera att juden Leopold Portnoi blev chef för Riksbanken, juden Mario Brodersohn blev finansminister och juden Bernardo Grinspun blev ekonomiminister. Före Grinspun hade juden Jose Ber Gelbard varit ekonomiminister, men hans inblandning med en judisk-marxistisk terrororganisation fick honom att fly då det hela uppdagades.
Bland de lagar som den Radikala Synagogan stiftade var en 1988 som förbjuder "antisemitism", lag 23592. Den kom väl till pass då två banker påföljande år gick bankrutt efter skumraskaffärer; de bägge bankerna ägdes även denna gång av judar. Faktum är att vid en undersökning 1970 ägdes hälften av Argentinas 242 banker av judar, och i och med Berajas många uppköp torde proportionen varit ännu högre innan kollapserna inleddes, något som är anmärkningsvärt då judar endast utgör drygt en halv procent av Argentinas befolkning. Judinnan Judith Elkin konstaterar i sin relativt nya bok om Latinamerikas judar att bidragande till den nuvarande krisen var "höga räntesatser [som] berikade bankerna bortom vissa chefers förmåga att hantera tillgångarna förståndigt.
Uppsvullna fonder attraherade spekulanter som agerade på både sidorna om lagen. Bedrägerier inom bankernas ledning ledde till utbredd bankrutt. Deras kollapser tog flera hundratusen småsparare med sig i fallet." (The Jews of Latin America, sid. 165)
Som den uppmärksamme förstår refererar Elkin indirekt till Berajas, samt Banco de Patricios och Banco de Mayo.
Den militärjunta som styrde landet innan Alfonsin, under perioden 1976 till 1983 kritiseras idag hårt av massmedia och moderna, vänstersinnade historieskrivare. Perioden går under namnet "det smutsiga kriget", då mellan 7.000 och 15.000 personer, varav 1.000 till 3.000 var judar, försvann. De försvunna tillhörde i stor utsträckning marxistiska organisationer, och även om det relativt höga antalet judar understundom förklaras med judehat, så ligger den verkliga förklaringen snarare i judars representation i dessa organisationer. Vad många även tycks ha glömt är hur blodig den kamp var som dessa marxistiska organisationer förde, vilket ledde till militärjuntans maktövertagande. Ett stort antal bankrån, kidnappningar, attentat och minst 676 mord hade utförts av marxisterna innan militären fick nog och grep makten i Argentina. Juntan slog tillbaka hårt, men samtidigt effektivt.
Den mest våldsamma av de marxistiska grupperna var Montoneros, som till stor del bestod av judar. Gruppen låg bland annat bakom mordet på general Pedro Aramburu som styrt landet från 1955 till 1958. Gruppens ekonomi sköttes av David Gravier, en jude som liksom Berajas styrde över ett argentinskt bankimperium med förgreningar i ett 20-tal länder, och liksom Berajas såg han inga moraliska förvecklingar i att förvärva kapital illegalt. I Panama lyckades Gravier lura till sig över 200 miljoner kronor av investerare som satsade pengar på ett bluffbolag, New Loring, som han startade upp där. Med blodad tand begav han sig därefter till USA och startade banken American Bank & Trust tillsammans med juden Philip Klutznick. Gravier inväntade sedan rätt tillfälle och plundrade banken på motsvarande 500 miljoner kronor.
Denne Klutznick som Gravier slutit sig samman med var ingen mindre än den judiska organisationen B´nai B´riths ordförande, samtidigt som han även var ordförande för den Judiska Världskongressen. Han grundade även den idag ytterst mäktiga organisationen Presidents of Jewish Major Organizations, som han blev ordförande för, liksom United Jewish Appeal. Under 1980-talet ansågs han av många vara världens mäktigaste jude. Klutznick var tidigare även djupt involverad i etablerandet av USA:s kärnvapencenter Oak Ridge. Vid sidan om sina gemena bankaffärer skapade han en förmögenhet på fastigheter.
Trots sin inblandning med Gravier blev han 1979 utsedd till USA:s handelsminister, och, som sagt, inte heller det judiska världssamfundet verkade se några problem i detta faktum.
Förutom de 700 miljoner kronor Gravier svindlade till sig, varav en stor del gick till Montoneros, så tvättade Gravier de pengar gruppen tjänade medelst bankrån och kidnappningar. Sammanlagt minst 170 miljoner kronor gick via Gravier, vilket upptäcktes efter att han omkom i en flygplansolycka 1977.
Kort därefter kollapsade Graviers banker i USA, Schweiz och Belgien.
Gravier hade även investerat i massmedia och ägde 45% av aktierna i den framstående tidningen La Opinion. Återstoden av aktierna ägdes av den judiske mediamoguln Jacobo Timerman. Timerman kom senare att fängslas för sin anti-nationalistiska verksamhet, men släpptes efter hårda påtryckningar från omvärlden varefter han emigrerade till Israel.

Det fascistiska Argentina
Den politiska diskussionen om Argentina har sedan Andra världskriget till stor del handlat om Juan Peron, och de efterföljare som antingen varit för honom eller mot honom. Översten Peron var en del av landets dåvarande militärjunta och blev Argentinas president 1946, en position han behöll fram till 1955 då han avsattes vid en statskupp, varpå den ovannämnde Pedro Aramburu tog makten. Efter 18 års frånvaro återvaldes Peron till president 1973, men avled året därpå och hans hustru, Evita Peron, tog över styret i landet.

Det påståtts att Peron var nationalsocialist, men det kan avfärdas som rent nonsens, snarare hade han en dragning till fascismen. Under sin frånvaro från Argentina uppehöll han sig också i Francos Spanien, även om denne knappast var en ideologiskt trogen fascist. Okunniga personer hävdar ofta att fascister är "antisemiter", något Peron i regel påstås ha varit, men även om Peron förvisso införde immigrationsförbud för judar så hade han, liksom Benito Mussolini i Italien, ett stort antal judar i sin administration. Peron utsåg exempelvis juden Angel Borlenenghi till inrikesminister och juden Abraham Kirslavin till biträdande inrikesminister; han utsåg även juden Liberto Rabinovitch till posten som en av landets högsta domare. Det var även under Peron som den ovannämnde juden Jose Ber Gelbard var Argentinas ekonomiminister.
Som parentes kan påpekas, för att understryka liknelsen mellan Peron och Mussolini ovan, att den senare nämnde hade två judiska älskarinnor, Margharita Sarafatti och Angelica Balabanov; efter sitt maktövertagande utsåg han juden Guido Jung till Italiens finansminister; juden Aldo Finzi var Mussolinis högra hand och utnämndes även till biträdande inrikesminister; chefredaktören för det fascistiska partiets tidning, Gierarchia, var juden Carlo Foa, och medredaktör var Mussolinis ovannämnda frilla Sarafatti. Fem judar Aldo Finzi, J. Pontremoli, A. Jarach, E. Jona och Cesar Sarfatti var med om att grunda Fasci de combattimento 1919.

Chefsideologen för fascisternas syndikalisminspirerade socioekonomiska tankar var juden Guidio Arias; han var även medlem i Fascisternas högsta rådsförsamling, så var även den tidigare nämnde juden Jung, den italienska bankchefen och juden Toeplitz och den mäktige judiske storbankiren Otto Herman Kahan. Förutom Jung som finansminister var Mussolinis samtliga tre ekonomiska rådgivare judar, H. Ancona, A. Luria och T. Meyer. Liksom Peron, och även Stalin för den delen, lät Mussolini manifestera sin påstådda antisemitism med att till stor del förlita sig på judar. Med tanke på Politiskt Korrektas sedvanliga logik ser de troligen inget absurt i det.

Inflytande över ekonomin
Hur ser det för övrigt ut idag med judars inflytande över den argentinska ekonomin? Tidigare i år släppte den Amerikanska Judiska Kommittén en rapport skriven av Jacob Kovadloff som kunde konstaterar hur "den nya ekonomiministern, [juden] Jorge Remes Lemicov, och ordföranden för centralbanken, [juden] Mario Blejer, lyckades övertyga IMF att senarelägga en avbetalning på 993 miljoner dollar till januari. Blejer arbetade tidigare för IMF och har ett gott anseende. Han erhöll sin grundutbildning i Israel och senare i USA och talar en perfekt hebreiska". (AJC, Crisis in Argentina)
Den perfekta hebreiskan till trots så fortsätter den argentinska ekonomin sin bana nedåt mot avgrundens brant.

Argentinas framtid och Sveriges
Argentina ansluter sig nu i allt större utsträckning till de övriga länderna i Sydamerika. Där har ekonomin främst av etniska skäl länge varit betydligt sämre än i Argentina. I Colombia härjar sedan länge inbördeskrig, ett krig som underblåses främst av israeliska vapenhandlare som förser gerillorna med vapen, och israeliska legosoldater som tränar upp och leder styrkorna på alla fronter. Brasiliens ekonomi försämras stadigt och de ökända slumkvarteren breder ut sig i nästan samma takt som regnskogen avverkas.
Kravallerna har på sistone avlöst varandra i det resursrika Venezuela, samtidigt som situationen i Peru, Paraguay och Bolivia blir allt mer instabil. De unga välutbildade, i regel vita, som bor i Sydamerika försöker ofta finna lyckan utomlands istället för att sörja för sitt fädernesland.
Argentina hade i stort sätt alla förutsättningar att vara en nation med god ekonomi och ett bra land att leva i för den främst vita befolkningen.
Argentinas problem var att det med sitt demokratiska system lät sig styras av korrumperare och korrumperade. Folket sattes inte främst utan de styrandes egna vinningssyften. Även de som folket valde, valde sig själva. De styrande önskade makt för maktens skull, vilket ledde till folkets undergång. Det är tragiskt, men oundvikligt, att kunna konstatera att samma utveckling även äger rum i vårt land.

Relaterat

Ras och kultur i ett judisktinfluerat samhälle