Publicerad: 2002-07-11Meister Eckehart

Mångfald eller enfald?

Det sedvanliga spektaklet i Almedalen på Gotland var under förra veckan i full gång, då etablissemangets partiledare i sedvanlig ordning höll låda inför det kommande valet. Floskulöst dravel om socioekonomiska marginaler basunerades ut till det svenska folk som alltmer tröttnat på de intetsägande harangerna. På måndagen den 8:e juli, höll Folkpartiets Lars Leijonborg tal med betoning på rasism, som väl exemplifierar vansinnet i dagens demokratiska klimat.

Samförstånd eller mångkultur?
Jag får tillstå att Leijonborg retade till skratt, även om det i sig knappast är roligt att en slik person har inflytande över svensk politik. I sin iver över att vara den Politiska Korrekthetens främsta apostel ägnade han sig främst åt att hylla mångkulturen och mana till kamp mot rasismen.
Ett par påståenden, de som retade till skratt, är väl värda att begrunda. Enligt Leijonborg skall Folkpartiet förmå svenskarna förstå att "det är roligare med många språk", "det är bättre med ett land där alla inte tänker likadant" och "det är bättre med mångfald än enfald".
Visst vore det jätteroligt med ett Sverige där alla talade var sitt språk och ingen förstod någon annan? Att folket i ett land inte kan förstå varandra är väl enbart bra och, det viktigaste av allt, oerhört roligt?

Ironin lagd åt sidan; ingen människa som ägnar Leijonborgs uttalande om många språk kan komma till slutsatsen att det vore bra för Sverige.
Apologetiker kan hävda att jag missförstår hans andemening, men faktum kvarstår att hans uttalande på intet sätt inbegriper förståelse, utan är kort och gott ett konstaterande: "det är roligare med många språk, oavsett om det skapar missförstånd och brister i kommunikationen inom landet".
Vidare reflekterar det den rådande situationen i dagens Sverige, där en stor del av invandrarna endast besitter en vag svenskbegåvning, vilket ingen med bästa vilja kan hävda har kommit Sverige till gagn. Uttalandet är i förlängningen endast ett av många typexempel på bristande logik och obetänksamhet i den Politisikt Korrekta fraseologin.

Leijonborgs påstående om en frihetlig syn på oliktänkande låter i sig väldigt frisinnigt, men i praktiken accepterar Leijonborg knappast några andra tankebanor än de han själv hyser, som i sig torde vara ytterst krumbuktiga. Han är för den fria tanken, samtidigt som han är för fängelsestraff för de som yttrar sig Politiskt Inkorrekt. Nåväl, enligt sedvanlig Politiskt Korrekt följdvidrighet vållar den dubbelmoralen honom knappast något huvudbry.

Logik eller Politisk Korrekthet?
För Politiskt Korrekta har logik föga betydelse, vilket jag tänkt ge prov på i denna artikel. För dem är det viktiga att någonting av någon anledning känns rätt, så länge känslan är kosher, men huruvida känslan verkligen är rätt vid en prövning är irrelevant. Ett exempel på detta är Leijonborgs argumenterande om att det är "roligare med många språk", osagt huruvida detta är positivt eller inte. Det viktiga är inte huruvida någonting är rätt, utan att det är roligt; eller i mer långt gångna fall där roligt är rätt.
En viktig iakttagelse här är huruvida någonting kan anses vara rätt eller fel. De som inspirerats av den judiska Frankfurtskolan ifrågasätter t.o.m. att det ens finns något som kan anses vara rätt eller fel. Svaret på den frågan är dock ja, men det kan krävas en del tankearbete för att till fullo inse det, i synnerhet då det idag är Politiskt Korrekt att ifrågasätta att det finns en absolut sanning; det skall, enligt dogmen, enbart leda fram till problem om någon framhävdar sig besitta ett absolut svar, vilket, givetvis, är ett väldigt genomtänk och logiskt argument.
Just logik är läran om vad som är rätt eller fel, sant eller falskt, och det är just det logiska tänkandet som måstes tas till vara på och ligga till grund för vårt tänkande om vi vill uppnå en kreativ värld. I sin bok från 1854, "An investigation of the laws of thought" framlade matematikern George Boole grunden för vad som kallas den formella logiken; en algebra som med hjälp av logiska operatorer prövar huruvida en utsaga är sann eller falsk, rätt eller fel. Denna logik är dock universal och kan appliceras i alla sammanhang för att komma fram till ett svar om någots sannhetsvärde, med den viktiga förutsättning att utsagan är giltig och att man besitter bakgrundskunskapen om det som skall prövas. Utsagan: "alla raser är lika intelligenta", är exempelvis antingen sann eller falsk, och den som besitter kunskap om rasernas respektive intelligens kan även giva den ett sanningsvärde.

Vetenskap eller nonsens?
1998 släppte Richard Lynn, professor emeritus i psykologi vid University of Ulster, och Tatu Vanhanen, professor emeritus i statsvetenskap vid universitetet i Tammerfors, en mycket intressant bok, "IQ and the Wealth of Nations" (IQ och nationers välstånd). Boken, som fått oförtjänt liten uppmärksamhet av etablissemanget, behandlar intelligensens inverkan för ett lands välstånd genom att jämföra 81 av världens länder, samt dessa länders IQ. Slutsatsen är att en nations intelligenskvot (IQ) korrelerar tydligt med nationens välstånd, och att IQ beror på raslig tillhörighet och inte kan besvaras av någon av de egalitära nonsensteserna. Den direkta idéassociationen föder insikten att ju större andelen raselement med lägre IQ är i en nation, desto sämre blir nationens välstånd. Det är ett lättförståligt faktum som gäller såväl teoretiskt som empiriskt.

Professor Richard Lynn

Medan medelintelligenskvoten för svenskarna är 100, är motsvarande siffra i Iran 84, och i stort sätt gäller samma siffra även för arabländerna. I Sverige anses en person med en IQ på ca 75 vara utvecklingsstörd; den negroida befolkningen i Sydafrika, liksom i flera andra subsahariska länder, har en medelintelligenskvot på 70.

I Latinamerika är det föga förvånande att landet med det största vita befolkningsinslaget, Argentina, har den högsta medelintelligenskvoten, 96, medan ett land som Jamaica, med en stor negroid befolkning, har en IQ på 72.
I hela Sydamerika pågår emellertid en allt mer påtaglig degeneration, som således avser både IQ och välstånd, vilket i synnerhet drabbar just ett land som Argentina. Ökad rasblandning är en orsak, men framförallt är det resultatet av en process där raser med lägre IQ reproducerar sig i betydligt större utsträckning än raser med en högre IQ. Såväl Argentina som grannlandet Brasilien har de senaste åren drabbats av ekonomisk depression, och den brasilianska demografin ger ett gott exempel på en partiell orsak; medan landets högutbildade vita kvinnor föder ca två barn under sin livstid, föder de lågutbildade - i regel negrer, brasilider eller blandningar därav i landets rasliga smältdegel - fem till sex barn under sin livstid. En global tendens är att de vita som står för sina respektive nationers välstånd minskar i proportionalitet mot andra grupper inom gränserna, och därmed undermineras förutsättningarna för ett fortsatt välstånd. Detta destruktiva fenomen gäller i synnerhet även för Sverige.

Samtidigt som Sydamerika lider av en degeneration så pågår en regression i det subsahariska Afrika. Kontinenten har upplevt en mycket kraftig befolkningsexplosion, men det beror inte på ett ökat födelsetal, utan ett ökat överlevnadstal till följd av den teknologi de vita kolonisatörerna och pionjärerna förde med sig. Då de vita nu decimeras, såväl genom utflyttning som relativt till negrernas kraftigare reproduktion, återgår även länderna till de tillstånd som rådde före den vita kolonialismen. Befolkningsmässigt sker detta ännu inte även om svält, AIDS, krig och mordkulturen inlett processen. Den negroida befolkningen fortsätter ändå att öka snabbare än världens vita, som istället minskar i faktiskt antal. Den subsahariska regressionen tar snarare uttryck i hur ekonomin i flertalet länder stadigt försämrats sedan självständigheten; hur de länder som skapades artificiellt under i avkolonisering nu faller samman och underordnas lokala stammar; hur den infrastruktur de vita byggde upp låtits förfalla.

Trots vad Politiskt Korrekta framhåller är den rådande, påtagliga, misären inte skapad av vita kapitalister som velat exploatera negrerna. Visst har det förekommit, men den misär och det klimat som existerar idag har alltid existerat i området och var i själva verket värre förr, före den vita kolonialismen. Vita bär snarare skulden för att ha tillåtit en befolkningsexplosion som var onaturlig för såväl negrerna som miljön, vilket idag leder till att det saknas resurser att hålla dem vid liv. Situationen i subsahariska Afrika är, om något, ett typfall på falsk humanism.

Faktiska generella drag eller undantagen?
Många Politiskt Korrekta skulle avfärda påpekandena ovan om IQ-skillnaderna mellan raserna, men jag skall försöka ge ett par diskursiva exempel på det inkonsekventa i deras dogmatism. Ett av de argument som ligger Politiskt Korrekta närmast om hjärtat i denna fråga är att det inte kan anses finnas någon egentlig IQ-skillnad mellan raserna, eftersom det finns exempel på, exempelvis, en neger som är intelligentare än en vit, fastän jag med utgång från vetenskapen framhävde ovan att den vita rasens medelintelligenskvot var högre än den negroida rasens. Detta motargument tillfredsställer deras sinnen och anses vara fullgott för att kullkasta påståendet om IQ-skillnader eller att ras spelar någon avgörande roll i dylika fall.
Låt oss då ta ett annat exempel som ligger de Politiskt Korrekta varmt om hjärtat, nämligen den "orättvisa" fördelningen av ekonomiska resurser. I synnerhet den marxistiska grenen av de Politiskt Korrekta framhävder ofta att negrer är fattigare än vita; för dem är detta självklart, och jag vill tillstå att de har helt rätt i denna iakttagelse. Dock, skulle de följa den linje de var inne på i diskussionen om IQ-skillnader, så borde de avfärda att sådana skillnader finns, då det faktiskt finns vissa negrer som är rikare än vissa vita.
Logiken är den samma, men de Politiskt Korrekta kommer ändå fram till två diametrala slutsatser. Varför? Anledningen till att såväl dem som jag kommer fram till slutsatsen att negrerna i världen är fattigare än de vita beror på att vi först abstraherar för att skapa en övergripande bild, och sedan generaliserar för att konkretisera denna bild med emfas på det relevanta. Det relevanta i det här fallet är inte att det finns vissa negrer som är rikare än vissa vita, utan att vita överlag är rikare än negrer.
Iakttagelsen i sig säger ingenting om varför det förhåller sig så, utan konstaterar endast förhållandet.
I detta fall anses det vara i sin ordning att generalisera, men i frågan om IQ-skillnader anses det inte vara acceptabelt, fastän logiken är den samma.
Det är ett tydligt exempel på Politiskt Korrektas ovilja till följdriktighet, och det faktum hur de lyfter fram maximen "man skall inte generalisera", lindas in än mer i ett löjets svepning. Ett annat exempel på det skrattretande i hur de vurmar för denna maxim är deras tes om "allas lika värde", ty vad är det om inte en generalisering?

Liksom det relevanta i exemplet ovan var att vita överlag är rikare än negrer, så är det relevanta vid betraktandet av IQ inte undantagen utan den övergripande sanningen. Att intelligens är ärftligt har ofta påvisats, liksom att det är en rasegenskap. Utsagan ovan att "alla raser är lika intelligenta" är således falsk, och som även visats har det bland annat socioekonomiska effekter, vilket idag inte tages någon hänsyn till.

Framgång eller undergång?
Den som betraktar verkligheten och använder sitt förnuft inser snart att Leijonborgs roliga mångkultur med andra ord knappast medför någon rolig framtid. Förutom det långtgående perspektivet där vårt folk kommer att förintas, innebär den mångkulturella framtiden, om det med mångkultur innefattas främmande raselement med lägre IQ, även ett försämrat välstånd; något som de senaste åren blivit alltmer påtagligt med bland annat havererande sjukvård, skola och äldrevård.

Varje parti, vare sig det gäller Vänsterpartiet kommunisterna eller Sverigedemokraterna, som är för en invandring av främmande raser med lägre intellekt, gör alltså ett ställningstagande som försämrar Sveriges framtida möjligheter till välstånd. Med gränslöst förakt för svenskarna och naturen nonchalerar de rasernas inherenta egenskaper, om än detta endast är ett exempel på den amoralitet mångkulturens förespråkare ger prov på.

Mångfald eller enfald?
Ytterligare en sak: vad säger Leijonborgs syn på den roliga mångfalden om hans syn på svenskarna? Följande kan anses vara hårdraget, men tål all kritik för den som är villig att pröva. Om Leijonborg - eller alla andra Politiskt Korrekta som följer samma resonemang som han framförde i Almedalen för den delen - skulle se en grupp om tio svenskar så anser han att för varje svensk som skulle avlägsnas ur gruppen och ersättas med någon av annan etnicitet, så skulle det vara en roligare, och därmed implicit även en bättre, grupp. Leijonborgs påpekande om det "roliga" med olika språk kan även tolkas som att det vore önskvärt att samtliga talade varsitt språk, kanske helst där ingen förstår någon annan. För mig är den som ser ett ideal i en grupp på tio olika etniciteter som pladdrar på tio olika språk rent ut sagt sjuk.

Det ständiga eftersägandet av frasen "det är bättre med mångfald än enfald", har troligen främst med etymologiskt okunskap att skaffa, och är främst en ordlek som återigen framhäver Politiskt Korrektas förakt för verkligt tankearbete. Av någon anledning verkar dock denna vits ha genomslagskraft, varför det kan vara värt att påpeka hur den kan användas mot folkförrädarna: I Sverige finns, än så länge, en mångfald av människor med hög IQ, men de Politiskt Korrekta vill ersätta det med en mångfald av enfaldiga. De fördomsfulla liberalerna ignorerar den verklighet av olikheter som är fundamentet för naturen och förståelsen för allt, ty varje likhet är endast avsaknad olikhet.

Det etablerade vansinnet fortsätter att föra ut sin talan till folket, ej ifrågasatt tack vare den kontrollerade massmedian. För svenskarna finns dock ett alternativ i Nationalsocialistisk front. Vi arbetar för en framtid där sanningen och verkligheten är ledstjärnor, ty det är den grund vi måste stå på. Vi hänger oss inte åt fantasins värld, utan den faktiska världen.