Publicerad: 2002-03-02Meister Eckehart

Det slumpartade mönstret?

De senaste månaderna har en rad händelser inträffat i USA som till synes följer ett tydligt mönster. Även historiska och internationella reflektioner stärker intrycket av ett mönster, men slutsatsen av reflektionerna får enligt svensk lagstiftning inte vara någonting annat än att mönstret är en slump. Ämnet är ekonomisk brottslighet.

35-årig fastighetshärva uppklarad

I måndags greps 18 personer för inblandning i en mycket omfattande muthärva i New York. I centrum för härvan, som är den största i stadens historia, finner vi den 85-årige juden Albert Schussler. Schussler misstänks för att de senaste 35 åren ha betalat ut över 100 miljoner kronor i mutor till taxeringsmän för att få sänkt taxeringsvärde på sammanlagt 500 fastigheter i staden, tillsammans värda 84 miljarder kronor. Detta har lett till att staden New York förlorat 1,7 miljarder kronor bara de senaste fyra åren i uteblivna skatteintäkter. Sammanlagt befaras förlusten överstiga motsvarande 10 miljarder kronor. Schussler har utfört sitt arbete som konsult åt tre av stadens fastighetsjättar, familjen Resnick, Stephen L. Green och Sheldon Solow, alla judar. Solow är innehavare av "Israels fredsmedalj" som belöning för sitt starka sionistiska engagemang och sin dedikation i judiska frågor.

13 av 38 anställda vid finansdepartementet på Manhattan hör till de gripna. En tidigare anställd vid finansdepartementet, juden Alan Edelstein, har också gripits misstänkt för att ha mutat sina gamla kollegor; bland annat sin bror, juden Joel Edelstein.

Schussler, vars advokater är judarna Stephen Kaufman och Steven Cohen, har nu släppts mot en borgen på 250.000 dollar, medan de övriga misstänkta släppts mot borgen på 25.000 dollar var. Han har länge var djupt engagerad i flera judiska organisationer, bland annat som ordförande i Israeliska Filharmonikerorkesterns Amerikanska Vänner och som styrelsemedlem i den mäktiga lobbygruppen Förenade Judiska Appellen för Utlandsbistånd (UJA). Han är även en av UJA:s största bidragsgivare, liksom han givit bidrag till en rad andra judiska organisationer.

Enron

När energijätten Enron lämnade in sin konkursansökan i december förra året så var det USA:s 7:e största företag som gick i graven, och den största konkursen i USA:s historia var ett faktum. Detta drabbade i synnerhet företagets anställda mycket hårt. 62% av de anställdas pensioner baserades nämligen på företagets aktiekurs, vilket förra året, då aktien stod i 83 dollar, såg ut som en god pension; idag säljs aktien för 70 cent.

Det fanns emellertid dem inom Enron som klarade sig undan betydligt bättre. Då det stod klart att flera i företagets ledning sålt sina aktier innan den bräckliga ekonomin kom till allmän kännedom, berördes skandalen av massmedia, men i samma ögonblick som det började stå klart vem som låg bakom härvan lades locket skyndsamt på. Mannen som organiserat det bedrägeri som föregick konkursen, och som skott sig väl därpå, är juden Andrew Fastow.

Strax innan konkursen blev ett faktum sålde Fastow aktier för motsvarande 300 miljoner kronor, och dessförinnan hade han tjänat ytterligare 200 miljoner kronor på tidigare aktieförsäljningar. När sanningen om hans inblandning kom i dagens ljus köpte han en enkelbiljett till Israel, men han hann aldrig att använda den. Istället har han nu åtal att vänta, men tidigare erfarenheter säger att hans dom kommer bli relativt låg.

Noterbart är att den tidigare störste enskilde aktieägaren var juden Robert Belfer, som även satt med i företagets styrelse, samt äger oljeföretaget Belco Oil and Gas.

Enrons högste chef, som innan konkursen sålde aktier för motsvarande, var Robert Lay; en välkänd figur i Houston tillsammans med sin hustru Linda. Då Lay nu lät girigheten ta överhanden, och offrade sin egna anställda så är det naturligt att fråga sig vad slags karaktärer paret Lay är? Den judiska journalisten Julie Weiner kan ge oss svar på den frågan:

Enron och Linda Lay, hustrun till [företagets] styrelseordförande och verkställande direktör, har donerat hundratusentals dollar till Houstons Holocaustmuseum och står för uppskattningsvis 10% av institutionens 3-miljoner-dollar-budget. Kenneth och Linda Lay , nu insnärjda i skandal och konkurs, skulle ha deltagit bland hedersordförandena vid museets årliga middag i mars, delandes titeln med flera digniteter, inklusive president Bush. [...] Fastän ingen av paret Lay är judisk, så växte Linda Lay, som sitter i [Holocaust-] museets styrelse, upp med många judiska vänner och besökte ibland synagogan med dem [...] Hon tror verkligen i sitt hjärta på att lovsjunga mångfalden, medveten om farorna med hat och fördomar [...] År 2000 hedrades Linda Lay med museets 'Guardian of the human spirit' pris, som delas ut till en person 'som nått bortom det ordinära i strävan att förbättra mänskligheten'. Paret Lay och Enron köpte båda regelbundet kuvert för 100.000 dollar vid museets årliga middagar, och Enron var corporate patron vid Den Mänskliga Rasen, ett årligt välgörenhetslopp museet sponsrar för att hylla mångfalden. (JTA 2002-01-15)

För att utreda härvan kring Enron har en utredning tillsats under ledning av den judiske senatorn, och tidigare vicepresidentkandidaten , Joseph Lieberman. En intressant detalj är att Liebermans förre stabschef, juden Michael Lewan, också är Enrons lobbyist. Lewan arbetar fortfarande som Libermans rådgivare, men enligt Libermans talesman, juden Dan Gerstein, finns det ingen risk att det skall påverka utredningen.

Eftersom konkursen begärts enligt paragraf 11, så innebär det att Enron fortsatt får göra affärer tills exekutionen är genomförd. Robert Lays efterträdare blir juden Stephen Cooper.

Global Crossing

I januari i år skakades USA av ytterligare en omfattande konkurs, den fjärde största i landets historia, då fiberoptikföretaget Global Crossing lämnade in sin konkursanmälan. Konkursen lämnade efter sig tiotusentals barskrapade människor, men bland dem fanns definitivt inte företagets grundare och ägare, juden Gary Winnick.

1997 grundade Winnick Global Crossing med ett eget kapital på 15 miljoner dollar, som snart hade förvandlats till 22 miljarder dollar. Winnick hade skapat sin förmögenhet på 80-talet då han arbetade på företaget Drexel Burham Lambart, som ägdes av juden Michael Milken. I maj 1999 uppskattade Los Angeles Business Time att Winnicks personliga förmögenhet uppgick till 6,2 miljarder dollar; enligt Forbes var han då "endast" god för 4,5 miljarder dollar, något som förärade honom titeln "Los Angeles rikaste man".

Global Crossing var aktiva i över 200 städer och planerade att bygga upp ett fibernätverk som skulle gå jorden runt. Då Winnick insåg vart detta dumdristiga företag var på väg gick han ändå ut och sade att allting var i sin ordning, samtidigt som han själv sålde aktier för motsvarande 7,9 miljarder kronor. Därutöver hade han tidigare givit sig själv en frikostig lön, samt bonus motsvarande 20 miljoner kronor per år. Därtill bör tas i beaktning att Winnicks hem, eller snarare palats, värderas till nästan en miljard kronor.

Sämre gick det för företagets anställda som inte förvarnats om konkursen. De fick del av lönen i optioner och ägde tillsammans sammanlagt 40% av Global Crossings aktier, men idag är dem knappt värda någonting.

I maj 2000 fick Winnick mottaga Simon Wiesenthalcentrets "humanistpris", sedan han donerat 40 miljoner dollar till upprättandet av centrets museum i Jerusalem. Prisceremonin hölls i samband med en middag till Winnicks ära på exklusiva Regent Beverly Wilshire Hotel. Närvarande via sattelit-TV fanns såväl dåvarande presidenten, Bill Clinton, samt den förre presidenten George Bush Sr, som bägge hyllade Winnick och Wiesenthalcentret. Museet heter idag Gary Winnick Institutet i Jerusalem.

Vidare har Winnick givit över 50 miljoner kronor till "Birthright Israel", som skänker gratisresor till Israel till judiska ungdomar så att de skall stärkas i sin rasliga lojalitet; över 30 miljoner kronor till en ultraortodox chabad-skola för flickor i Los Angeles; över 10 miljoner kronor till Judiska Museet i New York; samt stora summor till ADL, AIPAC, Holocaustmuseet i Washington, Amerikanska Judiska Kommittén, o.s.v.. Sammanlagt har Winnick givit över en miljard kronor till judiska organisationer. Winnick har även givit USA:s president, George Bush, över tio miljoner kronor i bidrag.

Fräckheten i Winnicks agerande har ytterligare en dimension. 1997 utsåg Bill Clinton juden Steven Green till ambassadör i Singapore, en plats han besatt till februari förra året. Kort därefter kom han med i styrelsen för Global Crossings asiatiska avdelning, och i augusti kom han med i huvudstyrelsen. Månaden därefter köpte de bägge judarna privat 13,4% av aktierna i det Singaporebaserade företaget K1 Ventures för 25 miljoner dollar. Green blev på köpet VD för K1 Ventures. Det spektakulära är inte att de bägge började se sig om efter ett nytt företag samtidigt som de höll skenet uppe inför Global Crossings anställda och aktieägare, utan att K1 Ventures nu indirekt planerar att köpa Global Crossings konkursbo för 750 miljoner dollar. Mot rådande policy så meddelade Winnick och Green aldrig de övriga styrelsemedlemmarna officiellt om köpet.

Mönster eller slump?

Samtidigt som skandalerna kring Schussler, Enron och Global Crossing rullas upp, pågår det rättsliga efterspelet till ett av de största försäkringsbedrägerierna någonsin i USA:s historia, nästintill utan någon som helst massmedial uppmärksamhet. På de anklagades bänk sitter den 52-årige juden Reed Slatkin, misstänkt för att ha lurat till sig 593 miljoner dollar, motsvarande över 6,2 miljarder kronor. Slatkin utgav sig för att vara en ekonomisk förvaltare, men vad han i själva verket gjorde var att ständigt förmå nya personer att låta honom förvalta deras pengar, varefter han använde delar av dessa pengar för att betala tidigare kunder och på så sätt ge sken av att han förvaltat pengarna väl. Han redovisade ständigt goda siffror för sina kunder, men siffrorna var i själva verket uppdiktade. Till slut sprack bubblan och över 800 personer stod lurade på sina pengar, varav en stor del smidigt hamnat i Slatkins fickor. Ironiskt nog var det först då Slatkin lurade en bekant sedan fler år tillbaka, judinnan Anna Wintz, som korthuset börjad falla samman då hon polisanmälde honom.

I mycket påminner Slatkins bedrägeri om juden Stanley Goldbaums försäkringsbedrägeri på 70-talet. Via sitt företag, Equity Founding Corporation, lurade Goldbaum till sig motsvarande 20 miljarder kronor, i vad som då var det största försäkringsbedrägeriet någonsin i USA:s historia. Efter att ha avtjänat fängelsestraff för sin kriminella verksamhet greps Goldbaum ånyo 1999, sedan han återigen försökt arrangera ett stort bedrägeri som i stort gick ut på att lura av personal inom sjukvården deras löner.

1986 började det mest omfattande bedrägeriet i USA:s historia att rullas upp, i samband med att den judiske aktiemäklaren Dennis Levine arresterades. Levine arbetade för företaget Drexel Burham Lambart, liksom Gary Winnick gjorde, ett företag som ägdes av juden Michael Milken. Genom att manipulera aktiepriser lyckades Milken bygga upp ett gigantiskt affärsimperium, där han inte bara förvaltade en rad företags och människors pengar, utan också tog över och plundrade flera företag. Milken gav sig själv en årslön motsvarande 5 miljarder kronor. Bland företagen som Milken försökte ta över ingick en rad mediabolag, exempelvis Disney med hjälp av juden Saul Steinberg, vilket misslyckades.

Däremot lyckades juden Ronald Perelman ta över Technicolor, och juden Eli Jacobs ta över Memorex, med hjälp av Milkens pengar. Perelman polisanmäldes i samband med övertagandet, anklagad för mutbrott. När Milken väl dömdes fick han tio års fängelse och motsvarande 6,3 miljarder kronor i bötesstraff. Det måste ses som en förhållandevis lindrig dom, i synnerhet med tanke på att han endast behövde sitta av två år och idag är på fri fot igen. Den största delen av pengarna han lurat till sig är än idag i hans ägo, och enligt Forbes var han år 2001 USA:s 340:e rikaste man, god för 8 miljarder kronor. Hundratusentals amerikaner drabbades av de konkurser som följde på Milkens bedrägerier, och det uppskattas att det amerikanska folket förlorade motsvarande fem biljoner kronor till följd av de konkurser som orsakades av Milken och hans kumpaner.

Den störste bedragaren i härvan, efter Milken, var juden Ivan Boesky, som var djupt engagerad i flera judiska organisationer. Bland annat var han en av Simon Wiesenthalcentrets främsta bidragsgivare, och enligt honom själv var han en av centrets grundare. Därtill var Boesky också styrelseordförandeordförande i UJA; alltså i den styrelse som den nyligen arresterade Schussler också satt.

1991 uppdagades det största bedrägeriet i Polens historia där de två judarna Boguslaw Bagshik och Andrzej Gasiorowski via sin koncern, Art-B, lurat till sig motsvarande 3,2 miljarder kronor. De bägge flydde till Israel som vägrade utlämna dem. Väl i Israel använde de motsvarande 890 miljoner kronor för att köpa 50% av aktierna i företaget Paz. När de sedan sålde vidare sina aktier till Jack Liberman-gruppen, röjdes så de bägges moraliska karaktärer än en gång. Officiellt hade de sålt sin aktier för motsvarande 840 miljoner, men det visade sig senare att beloppet i själva verket var motsvarande drygt en miljard kronor. Nästan 170 miljoner kronor hade sats in på de bägge judarnas privata konton för att undkomma skatt. Förutom Bagshik och Gasiorowski åtalades ytterligare fem judar för svindleriet: Liberman-gruppens överhuvud, Zadik Bino, samt Dan Avi-Yitzhak, Ram Caspi, Zvi Agmon och Yehoshua Rosenzweig. Trygg i Israel hade Gasiorowski då redan begått misstaget att besöka Schweiz var han greps av Interpol. I november år 2000 dömdes Bagshik i sin frånvaro till nio års fängelse av en polsk domstol.

Den serbiska befolkningen drabbades 1994 av ett omfattande bedrägeri där de två bankerna Yugoskandic och Dafiment, lurat den fattiga befolkningen på över tio miljarder kronor. Yugoskandics ägare, juden Jezda Yaslijevic, begav sig lugnt till Israel med pengarna då affären började uppdagas. Bedrägeriet skadade allvarligt den serbiska ekonomin och i synnerhet den stora del av civilbefolkningen som berövades på sina besparingar led illa. Israel vägrade i vanlig ordning av utlämna Yaslijevic.

1999 avslöjades ett av de största fallen av pengatvätt någonsin i USA, då två judinnor, Lucy Edwards, född Ludmilla Pritzker, och Natasha Garfinkel Kagalovski avsattes från sina poster inom Bank of New York, genom vilken de misstänks ha tvättat uppemot motsvarande 150 miljarder kronor. Natasha Kagalovski, som var bankens vice VD och högsta ansvarig för dess östutvidgning, är gift med juden Konstantin Kagalovski som mellan åren 1992 och 1995 var Rysslands representant i IMF, varefter han tog plats som vice VD för oljejätten YUKOS. Av de pengar som tvättats misstänks en stor del vara just lån från IMF till Ryssland, som istället hamnat i den judiska maffians fickor. Ludmilla Pritzkers, som var VD för bankens gren i London, å sin sida är gift med den judiske bankiren Peter Berlin, som arbetar för juden Semion Mogilevich, stolt innehavare av epitetet "världens farligaste brottsling". Snart uppdagades även en förgrening till Schweiz och den därvarande judiske bankiren Bruce Rapapport.

Den judiske mångmiljardären Mikhail Khodorkovski, Rysslands rikaste man, äger YUKOS, där Kagalovski är vice VD, men även en av Rysslands största banker, Menatep, som även den var inblandad i pengatvätten. Så snart misstankar började riktas mot Khodorkovski, fick han utrymme att propagera för sin sak i Eko Moskva, ägt av juden Vladimir Gussinski.

Ludmilla Pritzker och Peter Berlin erkände senare att de tvättat och förskingrat enorma summor genom sammanlagt 160.000 transaktioner. Semion Mogilevich anses inte bara vara världens farligaste, utan även världens mäktigaste brottsling, som från sin bas i Ungern kontrollerar ett världsomspännande kriminellt nätverk. Han föddes i Ukraina, varefter han flyttade till Israel innan han därifrån begav sig till Budapest. Mogilevich är dominanten inom den vita slavhandeln i Östeuropa, och har upprättat flera centra för rekrytering och försäljning av vita kvinnor. Han verkar även som importör av en stor del av det heroin som säljs i Europa; han köpte ett flygbolag i Kazakstan enkom för denna uppgift. Vidare ligger merparten av den ungerska vapenindustrin i hans händer. Enligt "The Russia Journal" 1999-09-13, har Mogilevich "stulit pengar motsvarande fem gånger Rysslands årsbudget".

I samband med Sovjetunionens sammanfall passade en rad skrupellösa individer på att roffa åt sig så mycket som möjligt, så snabbt som möjligt. Privatiseringen av tidigare statliga egendomar vara många gånger rena stölder, där fabriker, gruvor och oljefält såldes till löjligt låga priser.

En av centralfigurerna som bistod i plundringen av Ryssland var juden Marc Rich, via dennes Schweizbaserade företag, Marc Rich & Co. Den som skodde sig mest, på civilbefolkningens bekostnad, är troligen juden Boris Berezovski, född Roman Abramovitch, som länge ansågs vara Rysslands verklige ledare som höll i trådarna bakom suputen Boris Jeltsin. IMF anklagade även Berezovski för att ha stulit motsvarande 48 miljarder kronor, och vägrar Ryssland ytterligare lån och krediter om inte Berezovski fängslas. Berezovski äger bland annat flygbolaget Aeroflot, kontrollerar nästan all bilproduktion i Ryssland, är mycket inflytande i oljebranschen via koncernen LUKoil, och kontrollerade landets största TV-nätverk: ORT. Ett aktuellt ämne i "svensk" media är ryska TV-6 som enligt utsagan nu "förlorar sin frihet". TV-6, som kontrolleras av Berezovski, har emellertid inte fungerat som annat än Berezovskis privata propagandaverktyg, varför den påstådda friheten som nu skall gå förlorad i själva verket aldrig existerat. Ett liknande massmedialt svammel uppstod då NTV, tidigare ägt av juden Vladimir Gussinski, togs över av oljekoncernen Gazprom. Föga förvånande beklagade sig flera judiska organisationer över det inträffade och framförde de sedvanliga anklagelserna om "antisemitism" som orsak. För att understryka det löjeväckande i anklagelserna om "antisemitism", kan påpekas att den som tog över ledning av NTV var en annan jude, Boris Jordan, som föddes i USA, men flyttade till Ryssland 1992.

Jordan har haft ett nära samarbete med den judiske mångmiljardären George Soros. Som exempel kan nämnas att det var Jordan som 1997 hjälpte Soros att köpa 25% av Rysslands monopolinnehavande telebolag, Svyazinvest, då det började privatiseras, för motsvarande 20 miljarder kronor. Soros hade endast en egentlig rival vid köpet, som var det största dittills i rysk historia, en affärskoalition mellan Berezovski och Gussinski.

Gussinski, som länge ledde den Ryska Judiska Kongressen, är allmänt erkänd som en av ledarna inom den judiska maffian. Detta faktum tvingade honom slutligen att lämna Ryssland år 2000 anklagad för bedrägeri. Han begav sig till Spanien där han arresterades, men lyckades bli släppt och ta sig till Israel där han nu är mycket aktiv i affärslivet med hjälp av de miljarder han lyckats roffa åt sig. Att Gussinski skulle utlämnas från Israel är föga troligt.

Gussinski ägde även en av Rysslands största banker, Most, vars styrelseordförande är juden Boris Chait, som också är vice ordförande i Ryska Judiska Kongressen. Bland övriga vice ordföranden finner vi Rysslands tredje rikaste man och Alpha Banks judiske VD, Mikhail Friedman, och Rossiiski Kreditbanks ordförande, juden Vitali Malkin.

Gussinski efterträddes som ordförande i Kongressen av juden Mikhail Miralashvili, som greps år 2001 misstänkt för kidnappning, då han var på väg till Israel med den israeliske presidenten, Moshe Katsav.

I april 1997 greps ytterligare en person högt uppsatt i den Ryska Judiska Kongressen: juden Arkady Angelevich, misstänkt för att ha förskingrat motsvarande 1,25 miljarder kronor. Förutom att sitta i den Ryska Judiska Kongressens presidium, kontrollerade Angelevich även banken Montazhspetsbank, varifrån han misstänks ha förskingrat pengarna. Samma år greps juden Zvi Ben-Ari i Israel, bland annat misstänkt för att ha lurat till sig motsvarande 890 miljoner kronor, samt utfört ett mord i, Ryssland.

Ben-Ari hade tänkt använda en del av pengarna till att köpa en israelisk bank; ytterligare pengar gavs i bidrag till en rad israeliska politiker, däribland den nuvarande ministern Nathan Sharansky. Året därpå erkände juden Grigori Lerner att han lurat till sig motsvarande 525 miljoner kronor från Ryssland, via Bank of Israel. Även Lerner använde delar av de stulna pengarna till att besticka israeliska politiker.

Ukraina har inte bara haft problem med Mogilevich, utan även en av dennes nära vänner, Vadim Rabinovich, ledare för den Ukrainska Judiska Kongressen.

Rabinovich kontrollerar en rad media i hela Östeuropa, delvis tillsammans med den amerikanske juden Ronald Lauder. Rabinovich har vid två tillfällen utvisats ur landet p.g.a. sina kriminella aktiviteter, men har trots detta kunnat återvända kort därefter. Han umgås intimt med president Kuchman och har pekats ut som Ukrainas verklige ledare. I Ukraina finns också en rad av Rabinovich vänner, så som juden Grigori Loutchanski, misstänkt för allt från bedrägerier till försäljning av Scud-missiler till Irak, och juden Boris Fuchsmann som även han är en mediamogul, misstänkt för guldsmuggling och förskingring i USA. Alla tre är förbjudna inträde i USA.

1994 begav sig det ukrainska kabinettets överhuvud, juden Yefim Zvyagilski, till Israel sedan han stod anklagad för att ha förskingrat motsvarande 250 miljoner kronor.

När en av Storbritanniens störst mediamoguler, juden Robert Maxwell, dog 1991, uppdagades ett av de största bedrägerierna i landets historia. Maxwell, född Ludvik Hoch, ägde ett flertal tidningar världen över, däribland brittiska Daily Mirror, Sunday Mirror och People; amerikanska New York Daily News; tyska Berliner Zeitung; ungerska Magayar Hirlap; till stor del kenyanska Kenya News; och israeliska Ma'ariv. Därtill kontrollerade han flera kabel-TV-kanaler och bokförlag, varav de mest kända kanske är Berelitz och Panini. En intressant detalj är att juden Stephen Cooper, som tagit över ledningen i Enron, arbetade för Maxwell i flera år.

Vad som framkom om Maxwell var att han lurat sina egna anställda på deras pensioner och bestulit dem på motsvarande 10 miljarder kronor för egen räkning i det kanske största, och åtminstone mest oetiska, bedrägeriet i Storbritanniens historia. På senare år har det även framkommit, sedan arkiven från Sovjettiden öppnats, att Maxwell bistod KGB och tvättade pengar åt dem. Maxwell stod även mycket nära Mossad och den israeliska regeringen.

1991 erhöll Maxwell Yad Vashems "Förintelseåminnelsepris" för sin dedikation till organisationen. Maxwells skrupulöshet verkar, så att säga, ligga i generna. Bara ett par månader efter hans död greps hans bägge söner tillsammans med den amerikanske juden Larry Trachtenberg, sedan trion lurat till sig och stulit över 2,6 miljarder kronor.

I Kanada dömdes den judiske advokaten Herman Melnitzer 1991 för landets kanske allra största bedrägeri någonsin. Med hjälp av falska aktier till ett värde av över 10 miljarder kronor, lyckades Melnitzer lura av ett antal banker sammanlagt 450 miljoner kronor innan han greps. Då hade han redan hunnit spendera en stor del av pengarna.

På sistone har en rad härvor av bedrägerier och pengatvätt rullats upp i Frankrike; däribland Sentier-härvan i vilken ett stort antal judar dömdes tidigare i år för att ha lurat till sig över 800 miljoner kronor från 33 franska banker och försäkringsbolag. Parallellt pågår även en omfattande utredning där judiska organisationer i Frankrike tvättat pengar via Israel.

Ett resultat är att Societe Generale, Frankrikes tredje största bank, tills vidare vägrar acceptera israeliska checkar. Banken redovisade i förra veckan en mycket stor förlust, inte bara tack vare de nyss nämnda härvorna, utan även för att Societe Generale var en stor långivare till Enron och Andrew Fastows manipulationskonster. Annars har Frankrike skakats av en rad andra händelser de senaste åren, där flera högt uppsatta politiker misstänks för mutbrott. Muthärvan började nystas upp i november 1999 då den judiske finansministern, och tidigare utrikesministern, Dominique Strauss-Kahn tvingades avgå efter anklagelser om att ha mottagit motsvarande över en miljon kronor i mutor.

Den skyldige till Sveriges största bedrägerihärva någonsin, Trustor-härvan, går fortfarande fri. Ett par av de inblandade har åtalats, men hjärnan bakom affären, juden Joachim Posener har försvunnit. Man vet att han flyttade till Israel och Tel Aviv, men hans nuvarande adress är okänd, även om det måste anses vara ytterst sannolikt att han fortsatt befinner sig i Israel.

1994 dömdes Posener till sex års fängelse i Danmark för ekobrott sedan han tömt en rad företag på sammanlagt 500 miljoner kronor i den s.k. Thulhärvan; det största ekobrottet i dansk historia.

Till synes framträder ett mönster vid betraktelse av dessa händelser, men mönstret är endast en slump. Åtminstone får vi juridiskt sett inte dra någon annan slutsats och framföra den. Ingen egentlig lärdom får dras av händelserna och inga förebyggande åtgärder får utföras. Men vad säger det dig, om du i detta trots allt ser ett mönster och inte någon slump, om graden av dekadens i vårt rike? Hur perverterat har inte ett samhälle blivit som förbjuder betraktelser av verkligheten och resultatet av analyserna därav? En ytterst viktig poäng är just att även om en person drar slutsatsen att det som berörts ovan endast är en slump, så är det den enda slutsats han rättsligen får dra, eller åtminstone förhålla sig i enlighet med. Frågan att ställa sig är som följer: Vem är det som har makt nog att avgöra vilka slutsatser som ej får dras i Sverige, vad vi får och inte får se av sanningen, och vem gynnas av dessa restriktioner?