Publicerad: 2002-02-04Meister Eckehart

Berättigad kritik av Israel

Israel har diskuterats flitigt på sistone, inte minst det senaste året, i såväl media som bland privatpersoner, bland marxister och bland nationalsocialister. Jag är ingen vän av Israel, men måste ändå säga att jag även inom våra led hör oberättigade och aningslösa argument. Vi behöver inte dessa argument, den berättigade kritiken beträffande Israel finns där ändå.
Vad som irriterar mig mest vad gäller Israel är inte att det är en ockupationsregim, eller att judarna grundade sin stat genom etniska rensningar, utan att det ständigt ljugs om det. Om många judar anser sig vara Guds utvalda folk, eller världens yppersta ras, så är det föga vi kan göra för att ändra på det faktumet att de anser så, och lite som vi bör göra för att ändra på det. Det viktiga är att vi i sådana fall inser att så är fallet och agerar i enlighet därmed.

Att etniska rensningar var fundamentalt för Israels grundande är lika uppenbart som självklart, och vad de drabbade anser behöver vi knappast disputera, men oavsett vad vi tycker om det så har etniska rensningar alltid förekommit för en ras främjande gentemot en annan; av fullständigt naturliga och evolutionära skäl. Det har drabbat vår ras, liksom vår ras har drabbat andra raser. Libyens gamla folk var lika blonda och blåögda som du eller jag, men förintades genom folkmord och assimilation, vilket gav rum åt landets nuvarande invånare. De turkiska hunnerna tvingade oss långt in i Europa under Attilas framfart. Vi behöver inte tycka om att så är fallet, sanningen lyder så ändå. Sanningen tar ingen hänsyn till vårat tyckande; ett faktum som vållar de Politiskt Korrekta mycket huvudbry, eller åtminstone borde göra det.

Det kan finnas särdrag i Israels sätt att styra som vi ogillar, men hur andra folk sköter sina nationer har vi inte med att göra så länge vi inte berörs, liksom andra folk inte har att göra med hur vi sköter våran nation.
Nu är det emellertid så att vi berörs av hur Israel sköts, och det genom de lögner som sprids om nationen, eller snarare varför dessa lögner sprids. Vi berörs eftersom vi i Israels särbehandling kan finna sanningen om den världsordning som råder och som styr skeendena även i Sverige.
En av tankarna med sionismen, att samla alla världens judar inom ett och samma geografiskt begränsade område; att föra samtliga judar, advokater som mediamoguler, bankdirektörer som professorer, till ett eget land, är en idé jag har svårt att bestrida, liksom Adolf Hitler hade svårt att bestrida den. Andra faktorer inom sionismen, i synnerhet dagens sionism, liksom exempelvis Max Nordaus skrifter, gör emellertid att jag aldrig kan kalla mig själv sionist.

Även Hitler hade invändningar mot sionismen, men han såg i den ett gemensamt mål med judarna, nämligen de senares avlägsning från Tyskland. Alfred Rosenberg hävdade 1919 i "Die Spur des Juden im Wandel der Zeiten", att sionismen var en judisk konspiration som avsåg att med hjälp utifrån skapa en judisk stat, något Rosenberg menade att judarna bevisat sig vara oförmögna att utföra själva. 1920 började Völkischer Beobachter publicera artiklar till stöd för judisk emigration till Palestina. I Mein Kampf uttryckte Hitler tydligt sin misstro mot sionismens utsagda mål att samla all världens judar på ett och samma ställe, och menade på att det endast skulle fungera som en bas för judar att bedriva illegala verksamheter, men han ansåg som sagt principen vara god.
Nüremberglagarna från 1935 beskrivs ofta som ett av de främsta uttrycken för "antisemitism", men flera aspekter utlämnas medvetet då de inte gagnar syftet, nämligen att demonisera Tredje riket. Exempelvis fastslog lagarna att endast två flaggor dädanefter var legitima i riket: svastikan och den blåvita sionistflaggan. En annan lag som stiftades under Tredje riket som det talas tyst om är att medan zigenare förbjöds att bära vapen, så tilläts judar gå beväpnade med skjutvapen mitt inne i de tyska städerna. Ännu 1940 drev Hitler linjen om att upprätta en judisk stat, då på Madagaskar, något Frankrike, som vid den tiden ockuperade ön, satte stopp för.

Israels särbehandling
Det hävdas ibland att Israel skulle vara den enda ockupationsregimen i världen, eller den enda nationen som bryter mot FN:s bestämmelser utan repressalier. Det stämmer givetvis inte, och till skillnad från Politiskt Korrekta bör och behöver vi inte ta lögnen till hjälp för att styrka våra argument. Exempelvis är Indien kommenderat av FN att hålla val i Kashmir så att folket där skall få välja om de vill tillhöra Indien eller Pakistan. Så har inte skett och så lär heller inte ske, åtminstone inte inom närstående tid. Det förändrar dock inte faktumet att det låter ihåligt när trots mot FN bärs fram som skäl för angrepp mot allehanda nationer. En skillnad mellan just Indien och Israel som för oss närmare insikten om hur världen fungerar gäller kärnvapen. Skillnaden ligger inte i att det ena landet skaffat kärnvapen medan det andra låtit bli, utan att bägge har skaffat kärnvapen, men att endast det ena landet bestraffats. Varken Israel eller Indien, eller Pakistan heller för den delen, har undertecknat ickespridningsavtalet, men medan sanktioner infördes mot Indien och Pakistan sedan de skaffat kärnvapen, så har det inte fått några som helst följder för Israel att de gjort samma sak. Media talar även ofta om "kärnvapenmakten Indien" eller "kärnvapenmakten Pakistan", men när hör vi någonsin media tala om "kärnvapenmakten Israel"?

Israel inledde tidigt sin forskning kring framställandet av kärnvapen vid Dimonacentret i Negevöknen. Ernst David Bermann, son till en av Berlins ledande rabbiner, var länge ansvarig för projektet, och lämpligt nog även god vän med chefen för Atomenergikommissionen (AEC) i USA, juden Lewis Strauss, vars föregångare var juden David Lilienthal. 1965 upptäcktes att nära 100 kilogram berikat uran saknades i förrådet hos ett företag i Pennsylvania som framställde kärnbränsle. Företagets chef var juden Zalman Saphiro, aktiv inom Amerikas Sionistorganisation, och även om ingenting bevisats så misstänker CIA att uranet fördes till Israel.
Den 22:a september 1979 upptäckte den amerikanska spionsatteliten VELA för första gången hur Israel genomförde ett lyckat kärnvapenprov, och sedan dess har nationen arbetat med att utöka och förfina sin arsenal.
Ett av de mest uppmärksammade spionfallen i USA:s historia var när juden Jonathan Pollard greps 1985 sedan han försett Israel med över 800 topphemliga dokument, varav flera var kärnvapenrelaterade. Israel i sin tur sålde sedan vidare en del av dokumenten till Kina.

I samband med Pollardaffären finns även en intressant lärdom att dra om hur media fungerar vad gäller behandlingen av Israel. Vidden av medias mörkläggning manifesterades med all önskvärd tydlighet en månad efter att Pollard dömdes till fängelse 1987, då New York Times och CBS genomförde en gallupundersökning av hur många icke-judar i USA som visste för vilket land Pollard spionerat: endast 18% visste att det var för Israel...
I detta återfinner vi indirekt ytterligare en aspekt av Israels särställning. Trots spionaffären, som Israel erkände först 1998, så påverkade det på intet sätt USA:s förhållningssätt till Israel, utan USA:s frikostiga bidrag fortsatte i oförminskad omfattning. Pollardaffären var heller inte den enda i sitt slag: 1985 greps också Richard Smyth sedan han under det tidiga 80-talet smugglat ut kärnvapenutlösare, s.k. krytoner, till Israel. Smyth erkände sig skyldig, men lyckades fly för att gripas igen i Spanien först i slutet av förra året och rättegången mot honom är i skrivandets stund ännu pågående. Hans medhjälpare i Israel, juden Arnon Milchan, har undgått straff och lever istället ett lyxliv i USA som Hollywoodproducent med en rad framgångsrika filmer bakom sig.
Inte ens när Israel i juni 1967 medvetet angrep det amerikanska spionfartyget U.S.S. Liberty på internationellt vatten med avsikten att skylla det inträffade på Egypten, ändrade USA sin hållning gentemot Israel. 34 amerikaner dödades och över 130 skadades vid angreppet, något massmedia i västvärlden talade mycket tyst om. Kort efter Israels bombräd mot U.S.S. Liberty inledde USA t.o.m. förhandlingar med Israel om att sälja Phantom F-4 jaktplan, sponsrat med amerikanska skattebetalares pengar. Affären genomdrevs 1968 och året därpå inledde USA även utbildningen av 120 israeliska stridspiloter. Jag vågar garantera att USA inte planerar att med sina skattebetalares pengar sälja flygplan till Osama bin Laden, eller bekosta pilotutbildning av al-Qaida-krigare.

Israels ekonomiska skadeverkningar
Israel fungerar idag som en högborg för internationell brottslighet, något media undviker att beröra, och som avfärdas som "antisemitism" av Politiskt Korrekta. Orsaken för de förstnämnda att undvika ämnet är att de inte vill att folk skall tänka på den fråga de sistnämnda inte vill tänka på: Varför är just Israel det i-land i världen där kriminaliteten flödar, och där regeringen knappt gör någonting för att stävja det?
Särskilt dominant är Israels roll inom den ekonomiska brottsligheten, må det vara pengatvätt, förfalskningar eller bedrägerier. Då kontrollerna vid de israeliska bankerna är föga ändamålsenliga är landet en av världens främsta nationer vad gäller pengatvätt.

Den israeliska finanstidningen Globes publicerade den 1:a november 1999 en artikel med rubriken "Police: Money Laundering in Israel Amounts to Billions of Dollars". I artikeln bekräftade bland annat den israeliske poliskommissarien Trebelsky att: "Miljardtals dollar härstammande från allvarlig brottslighet tvättas i Israel av israeler varje år. Om vi lägger till de summor som tvättas i Israel av internationella kriminella element, så är slutsumman omöjlig att beräkna. [...] Omsättningen bara vad gäller israelers narkotikaaffärer [är] omkring en miljard dollar per år, och ytterligare flera miljarder [dollar härrör] från prostitution, spel och olika former av bedrägerier. [...] Enkelheten med vilken pengar som härstammar ifrån brottslighet kan förflyttas till Israel har förvandlat landet till en attraktiv plattform för kriminella organisationer som vill fördunkla pengarnas källa."
En av orsakerna till Israels framträdande roll inom den internationella pengatvätten är att pengatvätt länge var legalt i landet. Kriminella kunde alltså med Israels samtycke tvätta sina oärligt förtjänade pengar i landet. Införandet av en lag hade diskuterats och skjutits upp i åratal innan Knesset 31:a oktober år 2000, godkände en lagproposition som förbjuder pengatvätt. Lagen, 5760-2000, antogs förvisso officiellt redan 2:a augusti samma år, men hade juridiskt sett ändå inte fått fullt godkännande. Lagens otydlighet uppenbarade sig emellertid redan 19:e mars år 2001 då "för första gången [i Israels historia] en person misstänkt för pengatvätt arresterades" (Globes 2001-03-20). Den gripne var den 46-årige juden David Yitzhak Zin. Tillsammans med en rad judiska kompanjoner hade Zin förskingrat motsvarande 280 miljoner kronor från ett holländskt bolag. Problemet var att det holländska bolaget satt in pengar i israeliska banker och att det var ifrån dessa konton Zin förskingrat pengarna. Enligt den israeliska lagen är det nämligen så att "pengatvätt avser endast pengar som har blivit olagligt anskaffat i ett land och tvättas i ett annat" (Globes 2001-03-20). Eftersom förskingringen ägde rum i Israel och att pengarna även tvättades där skulle det hela alltså inte tolkas som ett brott enligt den israeliska lagen.

Att Israel inte visat någon större entusiasm för att agera mot pengatvätten gestaltar sig även i hur den myndighet som skall stävja den formen av brottslighet sköts. Då budgeten för år 2001 lades upp "glömde" man att tilldela myndigheten pengar. I en artikel i Globes, 21:a oktober 2001 konstaterade judinnan Dafna Zucker att "antipengatvättmyndigheten vid justitiedepartementet, planerad att öppnas i februari 2002, är inte redo, och det verkar som att det inte föreligger någon chans att den kommer kunna agera enligt planerna [...] Det har uppskattats att myndigheten kommer att behöva 40 anställda för att sköta de nuvarande operationerna. I nuläget har den bara tre eller fyra arbetare. För att anställa personal behöver myndigheten en budget, ett regeringsanbud, och utbildningsprocedurer, processer som inte ens har påbörjats ännu".
Det är inte undra på att de 29 OECD-länder som ingår i samarbetsorganisationen FATF, Financial Action Task Force, placerat Israel på sin lista över länder som inte är samarbetsvilliga i kampen mot pengatvätt.

Ett annat område där Israel är dominant är, som nämnt ovan, inom förfalskarindustrin. Förenta Staternas Handelsombud är den organisation i USA som främst verkar för att upphovsrätten skyddas och kartlägger den globala förfalskarindustrin och dess skadeverkningar. I sin senaste årsrapport, "National Trade Estimate Report on Foreign Trade Barriers 2001", konstateras att "Israels rättssystem föreskriver skydd för IPR [Intellectual Property Right, ung. upphovsrätten], men upprätthållande av IPR-lagar förblir inadekvata och straff för IPR-överträdelser är otillräckliga. Förenta Staternas Handelsombud placerade än en gång Israel på Special 301 Priority Watch List [listan över de främsta förfalskningsfrämjande nationerna i världen] år 2000, till stor del p.g.a. USA:s oro för den fortsatta illegala kopieringen och försäljningen av video- och ljudinspelningar och det usla skyddet för patenträtten. Enligt preliminära uppskattningar inom industrin, så förväntas den amerikanska industrins förluster vara ungefärliga med [förlusterna] 2000, inom spännvidden 100 miljoner till 200 miljoner dollar för [den israeliska] piratkopiering av mjukvara, video och Cd/kassetter." (sid. 204)
I en artikel i Globes, 13:e juli 1997, konstaterade den judiske journalisten Michael Gershon under rubriken "Israel's Pirate CD Trade - $90 Mln Damage to Global Industry", att: "Israel rankas trea i världen på listan över centrum för piratkopiering av Cd-skivor." Till stor del säljs piratkopiorna på den internationella marknaden, precis som Gershon framhåller senare i sin artikel: "Israels [illegala] Cd-industri producerar 50 miljoner Cd-skivor per år varav 4 miljoner är avsedda för den lokala marknaden".

Den israeliska sexslavhandeln
Liksom Israels roll inom den internationella ekobrottsligheten censureras av media, och förkastas som "antisemitism" av Politiskt Korrekta, så gäller det samma för Israels roll inom den vita sexslavhandeln. De mest befängda argument kan höras ifrån Politiskt Korrekta för att avfärda detta faktum, exempelvis att eftersom "svensk" media inte berör det så kan det inte vara sant. Det finns emellertid information som bekräftar sanningshalten vad gäller Israels sexindustri tillgänglig för vemhelst som anstränger sig.

I maj 2000 släppte exempelvis Amnesty International en 18-sidors rapport rubricerad: "Human rights abuses of women trafficked from countries of the former Soviet Union into Israel's sex industry". Rapporten avslöjar flera detaljer om den israeliska handeln med vita kvinnor, detaljer som i regel aldrig vidarebefordras till allmänheten. Det konstateras att "hundratals kvinnor varje år säljs från länder i f.d. Sovjetunionen med syftet att arbeta i den israeliska sexindustrin. Många av dessa kvinnor är utsatta för skymfer mot de mänskliga rättigheterna, såsom våldsamma angrepp, förslavning och andra frihetliga restriktioner i händerna på [slav-]handlarna, hallickarna eller andra inblandade i Israels sexindustri. Den israeliska regeringen har misslyckats att vidtaga adekvata åtgärder för att förekomma, utreda, åtala och bestraffa skymfligheter mot de mänskliga rättigheterna begångna mot sålda kvinnor i samband med handeln." (sid. 1)
Varje år kidnappas eller luras hundratals unga vita kvinnor av israeliska slavhandlare och hallickar till Israel. Antalet vita sexslavar i landet är dock minst fyrsiffrigt. "Fastän officiell statistik inte är tillgänglig, tror många att tusentals kvinnor, en del [unga] flickor, från f.d. sovjetiska länder under de senaste åren har sålts till Israel för att arbeta inom sexindustrin. Enligt den israeliska lagen är i princip alla dessa kvinnor illegala invandrare." (sid. 4) Detta medför att vita kvinnor som tvingats till prostitution ofta placeras på första bästa plan till det land de förmodas komma ifrån, i de få fall den israeliska polisen slår till mot en bordell. Hallickarna, däremot, lämnas oftast i fred, vilket även gäller sexslavhandlarna.
Enligt israelisk lag är nämligen "försäljning av kvinnor till Israel [...] inte illegalt. Paragraf 202(b) i brottsbalken gör det till ett lagbrott att uppmana en kvinna frivilligt eller ofrivilligt lämna Israel med uppsåtet att hon skall praktisera prostitution utomlands." [Kursiv stil i originalrapporten sid. 9]. Det omvända förhållandet med förbud mot försäljning av kvinnor till Israel gäller alltså däremot inte. "Slaveri och köpandet och säljandet utav människor är inget brott [i Israel]". (sid. 10)
"700 eskortföretag i Israel sysselsätter 3000 kvinnor som prostituerade", enligt en artikel i den israeliska finanstidningen "Globes" den 31:a juli 2001. "Över 80% av kvinnorna har utländskt medborgarskap, och har sålts till israeliska hallickar för 4000-7500 dollar styck." Den judiske artikelförfattaren Assaf Zohar citerar även siffror som förkunnar att den "vanliga åldern på kvinnor förda till Israel för prostitution är 18-23, och att 46% av kvinnorna kommer ifrån Ukraina och 28% ifrån Ryssland. [...] Många av kvinnorna medger att de arbetar 16-18 timmar per dag, utförandes tjänster åt minst tio klienter. Siffror anskaffade av prostituerade i polisarresten visar att de flesta klienter är israeler, [i meningen judar]".
Israel är dock inte ett centrum endast för inhemsk sexslavhandel. Den 9:e september 2000 rapportade Sydney Morning Herald om den 13:e Internationella konferensen om barnmisshandel och vanvård. Enligt artikelförfattaren, Ed O'Loughlin, berättade delegater vid mötet om "hur barn så unga som fyra år såldes som sexslavar eller prostituerade". Enligt delegaten Bernadette van Vuuren styrs barnslavhandeln i Sydafrika, där konferensen hölls, av "internationella brottssyndikat baserade i Nigeria, Kina, Israel och Ryssland". Spekulationer om vilken slags "ryssar" som avses kan lämnas till ett senare tillfälle.

Mycket väsen betyder ingenting
En invändning många har mot påståenden om Israels särbehandling är den "kritik" och de "påtryckningar" som landet utsätts för. Många begår med andra ord misstaget att tro att någonting verkligen händer bara för att det låter mycket.
Ett exempel är de diplomatiska "påtryckningar" som USA hävdas utöva för att skapa fred i Mellanöstern. Jag avser då inte USA:s nuvarande ambassadör i Israel, den ortodoxe juden Daniel Kurtzer, eller dennes föregångare, juden Martin Indyk som blev amerikansk medborgare bara ett par dagar innan blev USA:s främste representant i Israel. Indyk var tidigare den australiensiske premiärministerns rådgivare i Mellanösternpolitik.

Vad jag avser är snarare de medlare som skall bistå till att skapa fred i Israel-Palestina-konflikten, och den politik som förs parallellt.
Den senaste i raden av "fredsmäklare" är Anthony Zinni, men som de flesta vet har hans inblandning i Mellanöstern i princip inte resulterat i någonting, även om media gärna hävdar att han sätter press på säväl Arafat som Sharon. Ett exempel på denna press kan hämtas från tidigare i år.
Den 2:a januari publicerade JTA en artikel med en rubrik som får tala för sig själv: "Zinnis återkomst kommer öka trycket på Israel [och] palestinier att vidta åtgärder". Sex dagar senare, den 8:e januari i år kunde JTA meddela att "USA skall ge Israel ytterligare 28 miljoner dollar i år för terrorismbekämpning [...] Israel har redan spenderat de 100 miljoner dollar i kontraterrorismbidrag som det erhåller årligen ifrån USA i enlighet med 1998 års Wye-avtal." Med andra ord två goda exempel på USA:s "påtryckningar" på samma gång.

Även vid Wye-konferensen hette det att bägge parter utsattes för press och gjorde eftergifter som skulle leda till fred, men i praktiken ändrades situationen inte någon väsentlig mening och Israel fick ytterligare över en miljard av de amerikanska skattebetalarnas kronor per år. Utöver det får de nu alltså ytterligare nästan 300 miljoner kronor, mitt under "påtryckningarna".
Detta är i och för sig en blygsam summa jämfört med vad Israel utöver detta erhåller årligen från USA. "Propositionen om utlandsbistånd på 15,6 miljarder dollar tilldelar 2,7 miljarder dollar i ekonomiskt och militärt bistånd till Israel [...] 2,04 miljarder dollar i militärt bistånd och 720 miljoner dollar för ekonomiska behov. Den tilldelningen är överensstämmande med en plan att öka det militära biståndet till Israel med 60 miljoner dollar och minska det ekonomiska biståndet med 120 miljoner dollar i vart och ett av de nästkommande 10 åren. Propositionen inkluderar inte de 800 miljoner dollar i utökat bidrag USA utlovat efter att Israel retirerade från Libanon i maj 2000". (JTA, 2001-12-20)

I biståndspropositionen så tilldelar, den påstått opartiska medlaren, även palestinierna en del pengar. "USA förväntas ge palestinierna 75 miljoner dollar. Det skall distribueras via USA:s byrå för internationell utveckling, och inga pengar skall gå direkt till den palestinska myndigheten". (JTA 2001-12-30)
Diskussionen om förekomsten av utlandsbidrag överhuvudtaget utlämnad, så kan det konstateras att Israel alltså får nästan 37 gånger så mycket pengar som det palestinska folket, samt att det handlar om militär upprustning av endast en part i en väpnad konflikt mellan två parter. Samtidigt skall USA alltså anses vara opartiskt denna konflikt.
Låt mig ta ytterligare ett exempel innan jag summerar vad vi tagit upp: I december förra året inträffade någonting ytterst ovanligt, en amerikansk TV-station, Fox News, sände ett reportage i fyra delar om en av Israels många negativa aspekter i landet: "[De] federala myndigheterna har i år arresterat eller internerat nästan 200 israeliska medborgare misstänkta för att tillhöra en citat 'organiserad underrättelseinsamlingsoperation'. Bush-administrationen har deporterat merparten av dem som arresterades efter den 11:e september".
Vad som uppdagats var den största spionringen i USA:s historia. Bakgrunden till uppdagandet var "en stor lokal, statlig och federal narkotikautredning [i Los Angeles]. De misstänkta: israelisk organiserad brottslighet, med operationer i New York, Miami, Las Vegas, Canada, Israel och Egypten. Anklagelserna: kokain- och ecstasyhandel, och sofistikerat kreditkorts- och datorbedrägeri. Problemet: enligt hemligstämplade juridiska dokument som Fox News kommit över, hade skurkarna [de inblandade] polisernas personsökare, mobiltelefoner, t.o.m. hemtelefoner under övervakning. En del av dem som greps erkände att de hade hundratals nummer och använde dem för att undvika arrestering".

Denna upptäckt väckte givetvis stor oro, men vad som följde på utredningen är det verkligt intressanta: "Då utredarna försökte ta reda på varifrån informationen [som fallit i den judiska maffians händer] kunde ha kommit, undersökte de Amdocs, ett offentligt företag baserat i Israel. Amdocs genererar miljardtals data för i princip vartenda telefonsamtal [som utförs] i USA [...] Då utredarna undersökte sitt eget telefonavlyssningssystem efter läckor, blev de bekymrade över potentiella svagheter i de datorer som fångar upp, spelar in och lagrar de avlyssnade samtalen. En väsentlig entreprenör är Comverse Infosys, som arbetar intimt med den israeliska regeringen och via ett speciellt anslagsprogram erhåller upp till 50% av sina forsknings- och utvecklingskostnader från Israels industri- och handelsdepartement. [...] Förutom de 60 anhållna eller internerade och många deporterade efter den 11:e september, [har] ytterligare en grupp om 140 israeliska individer arresterats och internerats i år i vad regeringsdokument beskriver som citat 'en organiserad underrättelseinsamlingsoperation' avsedd att citat 'penetrera regeringsinrättningar'. De flesta av dessa individer säger att de har tjänstgjort i den israeliska armén, vilket är obligatoriskt där, men de hade också, de flesta av dem, underrättelseexpertis och arbetade t.o.m. för Amdocs eller för andra företag i Israel som specialiserat sig på telefonavlyssning". (Samtliga citat är hämtade från det sista avsnittet i Fox reportageserie)
Denna, den största spionringen i USA:s historia, fick nästintill ingen massmedial uppmärksamhet i amerikansk media förutom i den berörda reportageserien. Värt att notera är att Fox News är den enda stora amerikanska nyhetskanalen som inte ägs av en jude, nämligen Rupert Murdoch. Förvisso är Murdoch en brinnande sionist, främst då det är vad som gynnar honom som person för tillfället, och i ledningen för Fox Broadcasting har han placerat judarna Peter Chernin, Barry Diller och Joe Roth; hans chef för New York Times är juden Peter Singerman; chefen för Fox Kids är juden Haim Saban; hans PR-chef är juden Howard Rubinstein o.s.v.

Nyhetsserien lyckades likväl, fantastiskt nog, komma igenom censuren. Det talande är emellertid hur annan media reagerade, nämligen inte alls. Nyheten om den största spionringen i landets historia ignorerades och mörklades helt av samtliga media. Även i Sverige har det hållits helt tyst, och betänk då hur media i vanliga fall uppträder då en dylika historier uppdagas. Därtill, hur skulle de rimligen kunna berättiga att det inträffade saknar nyhetsvärde för allmänheten?
Den berättigade kritiken av Israel existerar, men än mer intressant är granskningen av Israels handel och vandel, samt reaktionerna på dessa och de lärdomar vi kan dra därav. När USA utsätter Israel för "påtryckningar" så är det endast oväsen och inget annat. Om USA kräver israeliskt uttåg ur någon ockuperad stad, så drar Israel sig tillbaka endast om det behagar dem, och om de trotsar USA så får det inga konsekvenser. De amerikanska skattebetalarnas pengar fortsätter att hamna i Israel; inte ens då Israel etablerar den största spionringen i USA:s historia så får det några konsekvenser, liksom det 1967 inte fick några egentliga konsekvenser då Israel mördade amerikanska soldater med berått mod. Medan sanktioner etablerades mot Indien och Pakistan, så undkommer Israel alla repressalier, inte bara för att de anskaffat kärnvapen, utan även för att de med all sannolikhet stulit uran, samt rekryterat judiska spioner för att stjäla topphemliga amerikanska dokument. Den fred USA säger sig vilja uppnå i Mellanöstern skulle med enkelhet kunna uppnås om de bland annat upphörde med sin finansiering av den israeliska krigsmakten, men så sker inte, och samtidigt som amerikanska, och andra länders, företag förlorar mångmiljardbelopp på den israeliska slapphäntheten vad gäller ekobrottslighet, så fortsätter som sagt pengarna att flöda till Israel.
Därtill kommer de enorma skador som åsamkas av Israel som internationell bas för narkotikahandeln. Israels roll inom narkotikahandeln har här inte berörts i detalj, men hur telefonavlyssningsföretag med nära anknytning till den israeliska regeringen bistår den judiska maffian med information om den amerikanska polisen, samt hur samma regering länge upplåtit Israel som bas för legal pengatvätt borde ge goda indikationer rörande detta.

Kontentan är att Israels menliga förehavanden fortgår utan faktiska konsekvenser eller reaktioner från omvärlden, samt att media aktivt ser till att i största möjliga mån hålla locket på. Frågan Du måste ställa dig är: Varför?

Det sägs ofta att det idag endast finns en supermakt i världen, det må stämma, men det gäller att tänka efter ett tag för att inse vilken det är.

Relaterat

Nej till sionisternas krig
Ras och kultur i ett judisktinfluerat samhälle

Kommer någon våga fråga varför?
Fakta om Israel: