Publicerad: 2002-01-01Nikki

Farfar var rasbiolog - av Eva F. Dahlgren

Det finns vackra ord och det finns fula ord. Det finns rena ord och det finns smutsiga ord. Vi tänker inte alltid på att våra ord ändrar innebörd över tidens tand.

Ta t.ex. ordet samarit.Samariterna var ett blandfolk - resultatet av en forntida etnisk rensning i landskapet Samarien i Palestina. Resultatet - samarierna - betraktades av judarna i de omgivande landskapen som bastarder och som sådana ytterst föraktliga.
Men så lät Jesus i en av sina liknelser samariten få den goda huvudrollen och allt sedan dess har just ordet samarit i de flesta språk fått en upphöjd betydelse som följer det genom årtusendena.

Med ordet rasbiolog förhåller det sig annorlunda. I början av 1900-talet började många vetenskapsmän i ljuset av de Mendelska ärftlighetslagarna och Darwins teori om den mänskliga artens utveckling forska med samma hypoteser och metoder som man använt vid forskningen om växter och djur.

Som vetenskapsmän kunde de inte finna annat än att arten människa var underkastad samma betingelser för sin överlevnad på jordklotet som växter och djur.
På samma sätt som under tidernas lopp ett stort antal växter och djur för alltid gått bort så löpte arten människa samma risk med den stora skillnaden att människan på grund av sin intelligens borde vara i stånd att påverka sin egen fortlevnad på jorden.
Detta borde då kunna ske genom att människan medvetet valde ut lämpliga individer d.v.s. sådana med god arvsmassa för fortplantning.

Den svenska staten lät i likhet med andra stater inrätta institutioner för rasbiologi där man bedrev en forskning med syfte att renodla värdefull arvsmassa. Den allra bästa fann man hos det nordiska folket med dess lätt konstaterbara fysiska skönhet och de mentala egenskaper som yttrat sig i dess uppfinningsrikedom, kulturella skapelsekraft och sociala ordning.

Tyskland hade under mellankrigstiden en väl utvecklad rasbiologisk forskning på detta område och en intensiv kontakt med andra länders forskare.
Efter kriget kom ju allt tyskt i det allra sämsta vanrykte, så även dess forskning, utom möjligtvis på raketområdet där den goda makten USA kunde med gott samvete låta tillägna sig dess rön utan det minsta samvetsbetänkligheter. Om det nu, till äventyrs, skulle finnas någon som ens för ett ögonblick trodde annat än att "helylle"-Amerika var de enda goda på jorden.
Särskilt beryktad blev den rasbiologiska forskningen, som i svenska, politiskt korrekta kretsar ansågs ha haft stor betydelse för den tyska militära aggressionen och självsynen.

En framstående forskare i botanik och genetik var under 1900-talets början verksam i Uppsala. Hans namn var Ossian Dahlgren. Vid genomgången av hans efterlämnade dagböcker och brev fann Eva F. Dahlgren, hans sondotter, att farfar sysslat med rasbiologi, det allra mest förbjudna i det nutida Sverige - valet av ämne är synnerligen tacksamt.
Detta ger författaren rika möjligheter att visa upp sin egen politiska korrekthet till offentligt beskådande med samma stolthet som en siciliansk brudgumsmoder hänger upp bröllopsnattslakanen till offentligt beskådande på väl synlig plats.
Hon behöver inte ens göra sig besväret att sätta sig in i de teorier som låg bakom den forskning som bedrevs - dess biologiska och sociala bakgrund.
Hon verkar inte alls förstå att varje tid och dess människor har rättighet att bli bedömda från sin tids ståndpunkt i vetenskapliga och filosofiska frågor.

Istället kan hon tryggt skriva utifrån den ståndpunkt som för tillfället intas av den för tillfället rådande kulturmaffians åsikt om vad som är ett tillåtligt och korrekt skrivsätt.
Annars hade detta - om det skrivits av en objektiv författare - kunnat bli en mycket intressant bokd.v.s. om hon haft de kunskaper i sakfrågan som hon saknar i fråga om den beskrivna tidens tankesätt och värderingar hade man möjligen kunnat förlåta den totala bristen på litterära förmåga.

Farfars brevväxling med sin fästmörymmer bland älskande övrigt joller och endast glimtvis något av allmänt intresse. Författaren går inte på djupet när det gäller det vetenskapsteoretiska underlaget för den forskning som bedrevs och kritiseras.

Författaren utsätter inte någonstans sina egna värderingar för någon kritisk prövning.
Boken uppges handla om människosynen igår och idag men detta är ytterligt fragmentariskt behandlat.
Stora delar av boken upptages av skildringar från besök på fertilitetskliniker med lösliga referat från samtal med där verksamma personer vars värdegrunder endast fragmentariskt redovisats.
Den samlade mänskliga arvsmassan är inte större än att den skulle kunna rymmas i en fingerborg.
Detta bräckliga arv från våra förfäder kan - det visar den biologiska historien - ytterligt lätt förflyktigas.

De personer som i en annan tid då fritt kunskapstörstande fortfarande var tillåtet - kände oro för detta och ställde sitt vetenskapliga tänkande tillmänsklighetens förfogande borde mera hedras än klandras.
De ställde dock sina resultat till offentlighetens prövning. De visste att vi delar rum med alla levande väsen i en natur som omutligt prövar, godtar eller förkastar allt.
Eftersom professor Dahlgren inte visste att hans material skulle användas av en djupt okunnig människa är det inte heller skrivet på det sättet.

Det är avslutningsvis underligt att en person som skriver under moraliskpretext inte håller sig för god att använda en annan människasskrivna kvarlåtenskap på detta sätt och därmed smutskasta en död mans minne. Denna boken har inga som helst litterära förtjänster.