Publicerad: 1999-01-01Karl Ström

Bolsjevism och judendom - av Herman Fehst

Bolsjevism och judendom av Herman Fehst publicerades ursprungligen i svensk översättning från tyskan av det nationalsocialistiska förlaget Svea Rike 1935. Ett nytryck salufördes tidigare av Nationalsocialistisk front. Boken är det sammanfattade resultatet av författaren Fehsts tvååriga omfattande studie av judarnas faktiska andel i den s k Ryska revolutionen. Fehst har specialstuderat de revolutionära aktörerna med avseende på etnisk härkomst, samt i sitt verk satt dessa i sitt sammanhang och noga skildrat hur judendomen påverkat händelseförloppet före, under och efter revolutionsåret 1917.

Fehsts syfte med denna upplaga av Bolsjevism och judendom är att i en sammanfattad framställning så kortfattat och kärnfullt som möjligt ge allmänheten en klar bild av bolsjevismens sanna väsen, och det syftet måste sägas uppfyllas med framgång. Verket slår effektivt sönder den myt som gör gällande att judarna var ett förtryckt folkslag i Sovjetunionen. Istället visar den på det oerhörda inflytande många av dessa (naturligtvis inte alla) tillförskansade sig, och hur många av dem på hänsynslösaste och brutalaste vis förtryckte de ryska massorna.

Verket ger en detaljerad bild över hur Rysslands inre politiska liv manipulerades av det främmande folkslaget och hur dessa lyckades erövra makten över det väldiga riket, men är ändå en lättläst och populariserad skrift som kan läsas även av den som saknar förkunskaper i ämnet.

Vi får genom de 120 sidorna följa uppviglarnas planering och förberedelser för sin statskupp. Hur de uppviglade de ryska massorna och spelade på deras missnöje såväl som utnyttjade rysk nationalism för sina egna syften. Vi får med ordentligt faktaunderlag beskrivet för oss hur judar effektivt lyckades tillförskansa sig de viktigaste posterna i den nya sovjetstaten och hur de styrde handlingsförloppet. Vi får detaljerat beskrivet för oss hur det inre politiska livet med centralkommittén, centrala exekutivkommittén, politbyrån, sovnarkom, osv skiftade under åren efter revolutionen, och hur medlemmar ur det främmande folket manipulerade dessa institutioner efter eget tycke.

Med tanke på att verket är publicerat 1935 ger det en särskilt intressant inblick i hur nationalsocialisterna på den tiden såg på händelserna i öster, och vad de då visste om dessa. Man bör som läsare av verket hålla i minnet att Fehsts statistik över antalet judar verksamma i revolutionen/statskuppen till och med ligger i underkant. Exempelvis spekulerar författaren i Lenins härkomst. Vad modern forskning visat bekräftar Fehsts antagande om Lenins judiska mor, och Lenin var därför inte endast rysk-tartar så som annars vore fallet.

Fehst har i sin undersökning varit mycket objektiv, och varit noga med att inte räkna revolutionärer som judar om han inte varit ordentligt säker. Därför har såväl Lenin, Stalin och Kerenskij fått räknas som antingen ryssar eller av okänd etnisk härkomst. Sanningen vet vi dock i dag; nämligen den att samtliga tre var judar eller av judisk härkomst. Lenin hade som sagt en judisk mor, Stalin hade judisk bakgrund – troligen halvjude, och Kerensij som i Fehstst verk antas vara ryss hette egentligen Aron Kürbis och var jude. Således var dessa tre av revolutionens ledare även de kopplade till judendomen, något som dåtidens nationalsocialister inte helt klart kunde fastslå.

Men Fehsts undersökning är ändock mycket imponerande. Vi får otaliga partiorgan och dess sammansättning skärskådade. Alltid med samma avslöjande resultat; de viktigaste posterna besättas ideligen av judar. Vi får flera av dessa karaktärer beskrivna för oss, och deras sanna namn avslöjade. Några släktnamn som passerar i boken känna till och med vi svenskar igen från vår tid. Marjasin är ett sådant exempel.

Fehst ger även en klar bild och bakgrund av den ryska antisemitismen, och påvisar hur denna har varit ett sunt och naturligt inslag i Ryssland. En reaktion helt enkelt på judarnas beteende och framfart i landet, och ett ryssarnas självförsvar för att hävda sina intressen mot ett främmande förtryck. Fehst skriver: ”Judarna själva förstå bäst antisemitismens väsen och de veta, att den ingalunda bottnar i någon som helst okunnighet hos folkmassorna eller är resultatet av någon konstgjord propaganda. (…) Judarna äro medvetna om sin väsensolikhet, de förneka den icke och inse för den skull, att den naturliga orsaken till andra folks antisemitism är just denna väsensolikhet. Därför ligger det ingalunda i judarnas intresse, att deras inflytande på andra folks liv blir alltför känt. Därför nöja sig judarna i allmänhet med den faktiska makten och föredraga att hålla sig i skymundan, så att de icke allt för mycket falla folk i ögonen och därigenom ge antisemitismen ny näring.”

Bolsjevism och judendom ger en mer sammanfattad bild över den ryska revolutionen, men fyller sitt syfte väl och fungerar för den intresserade som ett välbehövligt nationalsocialistiskt komplement till övrig litteratur i ämnet.

Bolsjevism och judendom håller en klar nationalsocialistisk linje och redovisar händelseförloppet och dess aktörer utan några felaktiga slutsatser, och fyller som sagt därmed en viktig roll som komplement tillandra mer omfattande verk för den som vill studera det verkliga händelseförloppet i den marxistiska statskuppen i Ryssland.